3

Otilia hade gjort det igen. Gått och lagt sig alldeles för sent. Hon gäspade när hon drog på sig sina vita sneakers och hoppades att hon skulle slippa skrapa rutorna. Som tur var hade hon kommit ihåg att koppla i motorvärmaren och bilen startade på första försöket. Simon hade hittat flera inlägg om andra som sett personer försvinna, men inte en enda kommentar hade varit till hjälp. Det flesta svar som inläggen fick var att det var ett dåligt viralt skämt som ingen skulle gå på och att personerna skulle uppsöka psykvård eller hitta på något roligare skämt. Det hade dämpat Otilias glädje över att inte vara ensam om att ha sett vad som hänt, men det kanske var det många som hade tagit inläggen och lagt ut som sina egna ‘skämt’. Men det fanns fler. Det var huvudsaken.

Otilia stängde av motorn när hon parkerat utanför dagiset. Hon suckade djupt. Det var omöjligt att människor förvann bara så där, men ändå hade hon sett det. Eller hade hon det? Men det fanns fler som hade sett det, så det måste ha hänt på riktigt. Otilia lutade huvudet mot ratten och såg på imman som långsamt kröp upp på rutan. Det var fortfarande tio minuter innan hon skulle börja. Men hur kunde hon släppa tankarna som svirvlade runt? Inte bara det. Drömmen hade upprepat sig själv igen, men varit lite mer tydlig. Den hade haft samma bilder, men hon hade också sett tre siluetter av… något.

Otilia hoppade till när en hand knackade på rutan. Hjärtat bröt sig nästan ur bröstkorgen medan hon såg Karin gestikulera att hon skulle komma ut. Otilia svalde hårt, tog ett djupt andetag och försökte lugna hjärtat medan hon öppnade bildörren.

“Otilia! Du är tidig idag igen? Är du sjuk?” Karin kramade om henne och höll sedan kvar händerna på Otilias axlar. Hennes ögon synade Otilias och hennes ögonbryn drogs ihop. “Är du sjuk?”

Otilia försökte få till ett halvdant leende. “Nej, det är lugnt. Jag har bara… mycket i huvudet just nu.”

“Är du säker?” Karin lutade sig närmare.

“Ja, jag är säker.”

“Men-”

“Kaffe”, avbröt Otilia henne.

Ordet fick Karin att spärra upp ögonen och skynda iväg mot grinden. “Om du tror att du kommer undan har du fel”, ropade hon över axeln medan hon öppnade grinden. “Du måste berätta när kaffet är klart!”

“Jaja.”

Karin hann inte mer än att knäppa på kaffebryggaren innan det första barnet lämnades av. En ur personalen ringde in för magsjuka, så de var bara två. Om de skulle dricka kaffe skulle de få turas om. Trots att det kändes tråkigt på ett sätt var Otilia glad över det. Hon och Karin kände varandra utan-och innantill, men hon trodde inte att Karin skulle tro på det hon berättade. Eller så skulle hon försöka tro men inte förstå. Hon undrade om ens Simon trodde på henne. Det var mer troligt att han ville göra det men inte kunde. Otilia älskade både Karin och Simon för det- de ville finnas där om hon behövde dem, även om de kanske inte riktigt förstod vad det handlade om. Nina… hon skulle nog inte riktigt förstå konceptet, trots att hon var smart. Otilia hade fler kompisar, men de flesta hade hon inte lika bra kontakt med som Karin eller Nina. Hon umgicks fortfarande med dem, men att prata om det hon trodde att hon sett... Förmodligen skulle det inte ge något förutom skeptiska blickar och ett medlidsamt leende för att Otilia gått på skämtet folk spred över nätet.

Marie dök upp klockan nio, men då fanns det så många barn att Karin inte kunde dra Otilia åt sidan. Otilia var säker på att hon inte glömt det, men hoppades att hon skulle slippa tala om det förrän hon själv ville. Utanför föll regnet som iskalla streck ner i gruset. Vissa av dropparna hoppade upp från marken när de landade. Förhoppningsvis skulle de slippa gå ut idag, trots att barnen hade regnkläder med sig. För en gångs skulle verkade barnen vara nöjda med att vara inne också, vilket var ett mirakel i sig. Otilia satte sig ner vid det lilla bordet och stolarna. Karin satte sig bredvid henne, men Otilia visste att hon inte skulle fråga så länge barnen fanns omkring dem. Karin skulle inte kunna prata med henne efter jobbet heller- torsdagar var när Monica och Karin satte sig ner och diskuterade eventuella aktiviteter inför den kommande veckan. Eftersom att det var gjort på arbetstid skulle det ske direkt när Monica kom.

“Jag undrar hur många gånger vi har varit utan full personalstyrka”, muttrade Karin medan hon bläddrade i några papper.

“Jag vet. Men det är ju Monica som är problemet.”

“Det är det. I vilket fall ska vi gå ut snart, så du kanske vill klä på dig.”

Otilia suckade. “Kan vi inte vänta tills efter tuppluren i alla fall? Snälla? Då kanske det har hunnit sluta regna.”

Karin såg på henne en lång stund innan hon ryckte på axlarna och nickade.

Efter lunchen fick de yngre barnen gå och lägga sig. Otilia erbjöd sig att sitta och vakta dem. Hon brukade egentligen inte tycka om att göra det eftersom hon själv blev sömnig när de sov. Ändå tog hon på sig vakten eftersom att hon kände att det var hennes tur och som tack till Karin. Nina brukade ta vakten med glädje, men sedan hon slutat hade de fyra som jobbade morgonpasset börjat spela sten-sax-påse om vem som skulle sitta där inne med dem. Det brukade oftast bli Karin, som var den som alltid jobbade förmiddagar och var ansvarig då. Monica var eftermiddagsansvarig, men också chef över hela förskolan. Otilia hade alltid undrat varför Monica inte ville byta och bli förmiddagsansvarig istället och sätta Karin på eftermiddagspasset, men hennes chef var lat och bestämmande. Att hon inte bytt med Karin gissade Otilia berodde på att Monica alltid slapp laga mat på kvällen när hon kom hem och att om hon skulle till frisören eller mataffären så var det alltid lite folk på förmiddagarna.

Karin hade förlorat i sten-sax-påse igen och därför erbjöd sig Otilia att ta hennes plats. Otilia visste att Karin var tacksam över erbjudandet, trots att hon inte visade det öppet. Otilia plockade med sig två böcker in i sovsalen. Den första var en barnbok som hade fått mycket beröm för hur den fick barn att sova, den andra var en skräckroman från Stephen King som hon börjat läsa lite i. Trots att hon aldrig riktigt gillat författaren och att boken började lite tamt så var hon fast i den. Hon brukade inte läsa speciellt mycket, men eftersom Karin hade gett henne den i födelsedagspresent måste hon visa att hon i alla fall börjat läsa romanen. Dessutom var den på engelska. Otilias engelskakunskaper hade aldrig varit speciellt bra, men sedan hon träffade Simon som laddade ner filmer utan svensk undertext hade hon blivit tvingad att lära sig bättre.

De hjälpte de små in i sovsalen till en bekväm plats där de kunde vila i en timme. Rummet hade mörkblå väggar, ett ljust trägolv och några fåtal möbler. Fönstren var stora och delvis täckta av långa tunga gardiner som stängde ute det mesta av ljuset. Medan de andra städade undan efter lunchen stängde Otilia dörren efter sig. Det var nio barn där inne. De flesta var två eller tre år och sedan var det Fredrik, Ninas barnbarn. Otilia hoppades att han skulle kunna återhämta lite sömn nu. I de flesta fall sov de äldre barnen inte lunch, utan hade energi nog att vara uppe och leka. Vissa av de lite yngre barnen som egentligen borde sova ville inte och vägrade. De brukade oftast störa de andra barnen som skulle sova, därför brukade de låta de barnen vara tills de verkade tillräckligt sömniga för att inte göra allt för mycket ljud från sig. Nina hade berättat för Otilia att Fredrik hade fått svårt att sova och var orolig för det. Eftersom att hans föräldrar var utomlands på affärer hade Nina satts som barnvakt. Egentligen var dagiset fullt, men på något sätt hade Nina fått Monica att ge med sig och flytta Fredrik till förskolan temporärt. Otilia misstänkte att det enda skälet var att en annan familj precis åkt utomlands med sin son. Ända sedan han flyttats till Otilias förskola hade han haft sömnproblem, men läkaren Nina hade fört honom till hade sagt att det inte var något att bekymra sig över; att det kunde bero på att han kände sig otrygg med de förändrade omgivningarna. Trots att han hade svårt att sova på nätterna så somnade han nästan genast när han låg i sovsalen. Han låg redan med halvslutna ögon.

Otilia satte sig ner i fotöljen de hade kämpat för att få dit. Monica hade propsat på att de inte skulle ha något annat än en pinnstol att sitta på den timmen som vakten måste vara placerad där, men resten av personalstyrkan hade sagt ifrån. Monica hade stått vid sin synpunkt, trots att hon aldrig brukade sitta och vakta barnen eftersom att det skedde på förmiddagspasset. Det var först när Nina klev in som Monica gav efter. Nina och hon hade varit instängda i köket under hela samtalet och ingen hade riktigt hört vad de hade sagt. Båda hade varit röda i ansiktet av det lågmälda grälet, men Nina hade gått segrande därifrån och blinkat till Otilia på vägen ut. Men Monica hade fått sin lilla seger hon också. Eftersom att hon motvilligt gått med på att sätta in en fotölj i rummet hade hon valt att köpa den från second hand. Den hade kostat under hundra kronor och lämnade alltid ett litet blåmärke på ena skinkan från en stålfjäder som nästan petade ut ur tyget. Nina hade propsat på att få en bättre fotölj, men eftersom att fjädern inte gjorde någon större skada och inte var någon risk för barnen så fick det vara. Monica sade att om man tyckte att den var för obekväm så kunde sovsalsvakten dra in en pinnstol istället. På den punkten vägrade hon se saken på ett annat sätt. Otilia hade bara sett Monica sitta i stolen en enda gång och nästan genast resa sig upp och gnida sig på rumpan när hon trodde att hon var ensam. Hon hade vägrat erkänna upplevelsen efteråt.

De tvååriga tvillingarna sov alltid tillsammans och började redan nu sluta ögonen. De andra vred sig på sina sovplatser när de hörde Otilia öppna boken. Det var en bilderbok av björnar som skulle gå i ide. Boken repeterade hela tiden hur trötta björnarna var och ville sova och det skulle få barnen att somna nästan direkt enligt baksidan av barnboken. Otilia läste sagan så sakta och lugnt hon kunde och redan på den tredje sidan av berättelsen började ögonen slutas på de små. Otilia behövde inte läsa ända till slutet. Istället lade hon ner boken på golvet bredvid sig och plockade upp den tjocka romanen. Hon bläddrade fram till dit hon var. Romanen var inte som alla andra skräckböcker hon läst och det var en av anledningarna till att hon fastnat i den. Världen smittades av ett virus som gjorde att den smittade nös tre gånger och sedan dog de efter ett tag. Det var bara några få som var immuna mot viruset och de skulle leta upp den ena av två figurer, antingen den onda eller den goda. Hela idén kändes ganska konstig, men sedan hon börjat läsa de första sidorna hade hon stelnat till varje gång någon nös, speciellt eftersom att hon själv av någon anledning alltid nös flera gånger på rad. Otilia försökte skratta åt sig själv efter varje ryckning, men hon var fortfarande ganska nervös. Däremot visste hon inte varför idén kändes så obehaglig. Otilia hade älskat allt som hade med skräck att göra sedan hon var i tonåren, men känslan hade mattats av för varje år. Det mesta handlade om samma saker och var uppbyggda på samma sätt, så allt nytt blev en överraskning. Det var inte alltid en bra överraskning, men Otilia tog det som det var. Ändå hade hon svårt att fokusera idag. Hon läste meningarna om och om igen utan att de registrerades i hennes hjärna.

Bara en halvtimme hade gått när Otilia gav upp och lade undan boken. Det var flera tankar som försökte få hennes uppmärksamhet, men ingen av dem fastnade och fick substans. Hon tänkte på kvällen och log. Återigen hade hon glömt bort att hon och Simon hade blivit hembjudna till Karin och Gustav på middag. Hon stirrade på klockan. En kvart kvar, sedan skulle de börja väcka barnen. Otilia skakade på benen i ett försök att hålla sig vaken. Tofflorna klickade mot golvet och Fredrik vred sig oroligt på sin plats. Otilia hoppades att hon inte väckt honom, trots att det var så det verkade ha gått till. Hon öppnade dörren på glänt och släppte ut honom till de andra medan han fortfarande gnuggade ögonen. Trots att det kändes dumt så var det på ett sätt skönt att hon råkat väcka honom, det hade hindrat henne från att somna. Otilia satte sig suckande ner i stolen igen. Armen på väggklockan rörde sig så oerhört sakta. Fjorton minuter och femtio sekunder kvar. Fjorton minuter och fyrtioåtta sekunder kvar.

Otilia stirrade rakt in i rummet utan att egentligen se något. Hon borde köpa den där nya koftan som hon provat. Den passade henne så bra. Ändå måste hon vänta på lönen. Hon skulle nog köpa en ny tröja till Simon också, men de kanske skulle vänta med att handla kläder ändå. De skulle åka till London om en månad och då kunde de passa på. Något Doctor Who inspirerat kanske. Hon log när hon tänkte på byrålådan hemma. Simon visste inte om det, men hon hade hittat hans gömma under mängden av strumpor. En stor hög med blandade skräck och fantasyfilmer, ihopbundna med ett sidenband. I knuten hade hon hittat en förlovningsring. Hon hade inte sagt något till Simon om den, men hon undrade när han hade tänkt fria. Otilia rodnade vid tanken. Säkert skulle han vänta tills de kom till London. Otilia visste att hon skulle svara ja. Hon skakade på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten när dörren öppnades.

“Vad rodnar du åt då?” viskade Karin leende och strök luggen åt sidan. “Ska vi?”

Otilia nickade. Hon gnuggade sin ömmande skinka medan hon följde Karin till bäddarna och började väcka barnen. Tröttheten hos dem varade bara en liten stund, men när de kom ut i lekrummet blev de pigga igen nästan direkt. Karin frågade om Otilia tyckte att de skulle ta ut barnen på gården nu eller om de skulle vänta tills att Monica och de andra kom. Otilia svarade att hon helst ville att de skulle vänta tills Monica kom. Karin log och gav henne en bekräftande nickning. Det var hennes tack. Otilia var glad att hon hade tagit sovsalsvakten.

En halvtimme senare rullade hon hemåt. Monica hade blivit sur när hon fick veta att det blev hon som fick ta ut barnen och stå i det kalla regnet för att se efter dem, men Otilia kunde inte bry sig mindre. Hon hade sluppit. Monica hade inte förstått varför Karin inte hade tagit ut dem tidigare, eftersom att hon faktiskt gillade att vara ute, men ställde trots det inga fler frågor. Efter en snabb rapport med Monica hade Karin mött upp Otilia vid bilen och räckt över en påse till henne. Den hade innehållit en vinflaska med en liten lapp på. Otilia tog upp den i handen. ‘TILL MIG’ stod skrivet i stora röda bokstäver. Bredvid flaskan hade det funnits ett illa inslaget paket med den skrikiga röda texten ‘TILL DIG’. Karin såg på henne med ett belåtet flin och illmarigt glänsande ögon. Otilia kisade mot henne och tog upp paketet. Under pappret fanns ett graviditetstest. Otilia skrattade högt och sade att de kunde byta, men Karin vägrade. När Otilia försökte trycka tillbaka presenten i Karins hand vände hon och joggade till grinden med påsen i hand och ursäkten att Monica väntade. Otilia såg efter henne med ett stort flin och i brist på både påse och annat stoppade hon ner testet i väskan. Det skulle inte vara bra om Simon fick några idéer.

Otilia parkerade och skyndade sig in i trapphuset. Hon höll nästan på att halka omkull vid entrén. Den här vintern skulle komma ovanligt tidigt. Hon klev av sig skorna i hallen och sträckte på sig. Det kändes skönt att gå runt i en ren lägenhet, men nu fanns problemet om vad hon ville göra. Otilia satte sig i soffan och startade laptopen. Hon ångrade sig nästan när hon såg staffliet, det var så länge sedan hon målade. Ändå hade hon inte känslan för det just nu, speciellt inte när hon såg baksidan på ritblocket under bordet. Otilia suckade och placerade datorn i knät. Men kanske skulle hon ha en skräckfilm på i bakgrunden. Det passade inte riktigt ett spel som Gims, men på något sätt kändes det som att hon behövde ljudet. Otilia tog fjärrkontrollen och knäppte på teven. Hon skulle klicka sig vidare till hårddisken med filmer när hon stannade med tummen ovanför knappen. Nyheterna sändes, trots att de inte brukade sändas alls vid den här tiden. En smal, glasögonprydd man satt bakom ett podie och stirrade rakt in i kameran.

“… det finns fortfarande inga uppgifter om vad det är, men det verkar allvarligt. Vidare till andra nyheter. Fler personer har fortsatt att skriva på sociala medier om skämtet att folk försvinner och kommer tillbaka trots att myndigheterna gått in och bett dem att inte sprida skämtet vidare. Vissa teoretiker menar att det inte alls är ett skämt, men eftersom bevis saknas är det svårt att studera. Myndigheterna har lovat att efterforska saken eftersom flera rapporter från andra länder har sagt samma sak. Experter har kommenterat att det kan röra sig om en hackergrupp som försöker orsaka oordning med ett globalt skämt och att det är därför de sprider det. Flera liknande inlägg ska ha inspirerats av skämtet, och med halloween runt hörnet hoppas myndigheten att det dör ut efter högtiden.” Reportern harklade sig och samlade papprena. “Nu vidare till vädret.”

Kameran växlade till en karta över Sverige. Ett stort stormväder skulle dra in över Stockholms skärgård imorgon och temperaturerna förväntades sjunka till några minusgrader. Otilia undrade varför de såkallade ‘skämten’ var så uppmärksammade. Det var inte rimligt. Men om de hade hittat något i det eller visste något om det skulle de väl berätta det? Att nyheterna hade sänts vid ett udda klockslag gjorde henne nyfiken. Hon funderade på att gå ut på nätet och kolla om någon hade skrivit om det eftersom de måste ha samma tankar som hon själv, men var inte tillräckligt engagerad för att leta. Hon tryckte vidare och valde ‘En vampyrs bekännelse, en film som hon sett flera gånger och aldrig lessnade på. Sedan startade hon upp Gims.

Support the creativity of authors by visiting the original site for this novel and more.

Gims var ett spel som Otilia älskat sedan hon var elva år och det första av spelen kom ut. Det kändes som ett virtuellt dockskåp med dockor som talade och utförde sakerna man bad dem om. Man dekorerade och byggde husen själv och fick designa sina egna familjer och i stort sett bestämma allt som familjemedlemmarna gjorde och vilka personer som de skulle bli kompis med, vilka jobb de skulle ha och vad de skulle utbilda sig till. Till och med om de skulle leva eller dö. Det var något som Otilia fann både fascinerande och roligt.

Hon valde den sista familjen hon skapat innan spelet satte stopp för att skapa fler. Det var en ung familj med en mamma, pappa och två barn. Otilia tyckte om att göra familjerna lyckliga och att hjälpa dem. Hon hade försökt göra dem olyckliga ibland, men på något sätt var det alltid något inom henne som förbjöd det. Förra gången hon spelade med den här familjen hade tonårspojken träffat en tjej i skolan som han skulle gå på dejt med. Otilia hade fortsatt spela om inte timern hade ringt för att hon måste gå och lägga sig. Det hade tagit tid för henne att acceptera att hon måste stänga ner när klockan ringde, men när hon nästan försovit sig fyra gånger i rad hade hon tvingat sig själv att lyda signalen. Det hade krävt viljestyrka, men hon debatterade med sig själv att den verkliga världen var viktigare. Spela kunde hon göra när hon hade tid. Och på ett sätt var det bra, för det byggde upp stämningen och gjorde det roligare när det hon hade väntat på skedde i spelet. Otilia hade skaffat alla expansioner till det med, och sedan den förra versionen av spelet hade företaget som gjorde Gims lagt in en funktion som överförde expansionerna från det förra spelet till det nya. Det betydde att Otilias dator hade fler än elva expansioner installerade nu; ingenting var omöjligt. Eftersom expansionerna till spelet var så varierade gjorde det det ännu mer spännande genom att resultatet av allt Gimsarna gjorde var så oväntat.

Hon bytte kläder på den mörkhyade pojken och fixade en modern frisyr. Sedan tog den sextonåriga Gimsen bilen till bion för att möta flickan. Egentligen borde valet ha varit omöjligt, eftersom att reglerna för åldrar ändrades med vilket språk man valde när man installerade spelet, men Otilia hade valt att installera med amerikansk engelska för att bli lite bättre på språket. Staden hon hade skapat till Gimsarna var väldigt stor, men med snabbspolningsknappen tog det bara några sekunder för honom att komma fram. Han var sen, så han hade kört mot rött ljus på vägen dit. Det hade känts konstigt när den möjligheten kom in i spelet; det var det stora med Gims 5 och kallades ‘Unlimited’, vilket gjorde det möjligt för ens egna Gimsar att bryta mot reglerna som i Otilias egen värld och gav dem mer frihet.

Pojken parkerade en bit därifrån och sprang till bioentrén. En söt ljushyad tjej med blont axellångt hår stod och pillade med mobilen. Hennes händer skakade lite och hon bet då och då på tumnageln medan hon såg sig omkring. Hon brast i ett stort leende när hon såg pojken komma mot henne. Han saktade av och bad om ursäkt innan de gick in på bion. Otilia fick upp en ruta med flera val av genrer och sedan filmer. Hon funderade på vad som skulle passa bäst för att dejten skulle bli lyckad. Filmen på teven gav av ett högt skrik. Skräck. Det skulle förmodligen få tjejen att vilja hålla om honom. Pojken svalde ljudligt innan han sade till tjejen vad de skulle se. Tjejen sken upp och log brett och nickade, vilket fick pojken att sucka. Otilia visste inte att han inte gillade skräckfilmer, men eftersom tjejen verkade göra det så ångrade hon inte beslutet. Otilia fick honom att fråga om hon ville ha något till filmen, trots att han egentligen inte hade så mycket pengar. Otilia visste att det fanns koder som gjorde att Gimsarna kunde få orimligt mycket pengar direkt, men hon tyckte inte om att fuska. Visserligen räknades pengarna som att familjen hade vunnit på lotto, men det kändes fortfarande inte rätt. Istället fick de jobba för sina egna pengar. Tonåringen hade ett extrajobb på ett bageri, men tjänade inte speciellt mycket. Han visade inte hur lättad han blev när hon inte ville ha något. Ändå fick Otilia honom att köpa en stor påse popcorn och två läsk. Flickan nickade gillande bakom hans rygg när han betalade. Otilia hade gjort rätt val igen och hon nickade belåtet mot skärmen.

De gick och satte sig i sina stolar och snart började filmen. Otilia fick inte se mer än några bilder som sammanfattade filmen, men när en skrämd tjej skrek in i hennes pojkväns bröst saktade tiden ner. Fokuset gick över till tonåringen och hans dejt och visades som en film för Otilia. Pojken hade en stel hållning och flickan lutade huvudet mot hans axel. Otilia bet sig i läppen. Att det skulle gå så bra att de skulle kyssas redan nu var helt otroligt. Hon log när flickan förde hans huvud närmare hennes. Pojken spärrade upp ögonen i förvåning och log osäkert mot henne. Flickan log tillbaka och böjde sig fram mot honom. Han blundade och putade försiktigt med läpparna. Flickan närmade sig långsamt fram mot honom, innan hon förde handen över hans mun och bet honom i halsen. Skriket hördes knappt genom hennes fingrar och blandades med ljudet från skräckfilmen. Hans tårar rann ner för hennes hand. Otilia visste inte att hon hållt andan förrän hon blåste ut luften. Hon ville skrika mot datorn och döda tjejen som skadade hennes pojke. Hon hade låtit honom gå på en dejt med en vampyr. På en skräckfilm, där ingen kunde hjälpa honom. Nu var det bara att vänta och se om hon skulle döda honom eller göra honom till en vampyr med. I vilket fall så skulle han inte få komma tillbaka till sin familj. Det skulle Otilia se till. Hon kändes hett blod pumpa upp i hennes ansikte och hon skar tänder. Hon hatade flickan för det hon gjort mot honom.

“Kom igen! Det är inte rättvist!” skrek Otilia högt och lyfte laptopen från knät, nära att slänga iväg den. Sedan tog hon några djupa andetag, satte ner datorn och gnuggade ögonen i frustration. När pojken tystnat dök en ruta upp som informerade henne om att pojken aldrig skulle uppleva solljus igen och att han från och med nu måste dricka blod för att överleva. Resten av livet skulle gå till som vanligt, han skulle fortfarande gå i skolan och bo hos sin familj. Otilia suckade djupt och drog händerna hårt ner över hennes kinder. Hon visste vad hon måste göra, och skulle göra det mot tjejen också om hon hade någon som helst makt över henne. Bion tog slut och tjejen hade försvunnit. Pojkens ögon var slutna och en ikon visade att han sov. Röda märken syntes på hans hals. Otilia väckte honom och fick tonåringen att sätta sig i bilen. Det skulle kunna vara över direkt om hon ville det, en simpel bilolycka. Men minnet av hennes pappa kom tillbaka och tanken lämnade henne. Trots att det var ett spel så ville hon inte att någon skulle dö på det sättet. I stället fick hon honom att köra över kajen, in i havet. Det var för nära en bilolycka för att hon inte skulle må illa av det, men det var nödvändigt. Hon såg honom hellre dö så här än att förvandlas till stoft i solljuset eller låta honom omvandla en av hans familjemedlemmar.

Otilia stängde ner spelet och lutade sig tillbaka. Hon ville inte spela vidare efter att det där hade hänt. Hon visste att hon inte borde ta det så hårt, men hon hade lagt tid och energi på att familjen skulle vara lycklig. Hon lade laptopen åt sidan. Skräckfilmen på teven rullade på, men hon brydde sig inte om den. Istället gick hon bort till staffliet och klickade ut några färger på en palett. Otilia ställde undan den halvfärdiga tavlan och plockade upp en ny duk istället. Sedan satte hon igång att måla. Hon visste hon inte var speciellt bra, men hon tyckte ändå om att göra det. De ljusa färgerna och glada motivet på den andra passade henne inte nu. Den skulle vara dyster och mörk, precis som hon kände sig.

Otilia lade ifrån sig penseln när Simon öppnade dörren. Slutresultatet av målningen var en katastrof, men hon kände sig lugnad av att ha gjort den. Hon visste inte själv vad det var hon hade målat, men nog hade det blivit mörkt. Svarta, röda och lila cirklar omslöt varandra omvartannat och en konstig vit fläck i mitten av allt. Den förbryllade Otilia, eftersom hon var säker på att hon haft viljan att måla en speciell bild där, men hon kunde inte riktigt minnas vad. Simon ropade på henne från hallen. Hon flyttade långsamt undan staffliet och gick ut till honom. Han höjde ett ögonbryn mot henne när hon kom in i ljuset.

“Jag tänkte fråga om du var klar att åka snart, men jag tror att du måste tänka om när det gäller sminket”, sade han med ett illa dolt leende.

“Vaddå? Och vad är det vi ska göra?”

“Middagen hos Karin och Gustav?” Simon tog hennes arm och drog henne mot hallens helkroppsspegel. Ett svart streck gick över ena kinden och en lila färgklick var kletad från pannan till en liten del av håret. Otilia svor. Hon brukade oftast glömma att hon kunde få färg i ansiktet när hon målade. Hon brukade bli så fokuserad att hon glömde det mesta, inte minst att hon borde passa sig när hon strök undan hårtestar.

“Tycker du inte att jag ser snygg ut då? Trendsätter number one!”

“Du är fin i alla färger. Men hoppa in i duschen nu.”

“Ska inte du duscha då?”

“Jo, men efter dig.” Han gav henne en lätt puss på munnen, försiktig att inte röra färgen. Otilia rörde handen snabbt mot hans ansikte och lyckades nästan röra hans kind. Han hoppade bakåt ett steg och föll nästan över skohyllan.

“Jaja, jag ska inte. Lovar. Men du måste hjälpa mig med kläderna.”

“Kom hit då. Jag ska nog få dig ur dem.”

Otilia fnissade och höjde armarna. Det skulle bli svårt att få bort färgen från kläderna om hon nuddade dem, men med Simons vana händer gick det snabbt och det verkade inte ha skett några missöden. Hon hade kunnat tvätta händerna och tagit av sig plaggen själv, men hon tyckte om när Simon klädde av henne. Han drog undan draperiet och gick ut i hallen igen.

Hon ryckte till när de första kalla stänken träffade henne, men snart hade vattnet nått en behaglig temperatur. Hon kände att hon ville ta ett bad, men det hade ingen av dem tid med. Otilia hade glömt bort tiden och det var bara en timme kvar tills de skulle vara hos Karin och Gustav. Otilia duschade snabbt och tvättade bort färgen från hennes händer och ansikte. Hennes kind och panna var röda sedan de intensiva gnuggandet och det skulle bli svårt att dölja med sminket, men förhoppningsvis skulle rodnaden lägga sig snart.

De parkerade bilen utanför parets lilla mörkgröna radhus. Nästan alla broarna på huslängan hade dekorerats med ljusslingor som lyste upp den vita färgen, och på två av dem fanns pumpor med utskurna ansikten och ljus i. Karin och Gustav hade inte dekorerat något, men flera blommor syntes på fönsterbrädet i köket under en hjärtformad lampa. Otilia hade funderat på om hon skulle överraska dem genom att klä upp sig, men bestämt sig för att jeans och en violett tröja med trekvartsärm skulle duga. De nakna underarmarna kändes kalla mot jackans inre sidentyg, men det brukade vara så pass varmt inne i huset att hon alltid drog av sig tjocktröjan om hon hade en med sig.

Det doftade gott redan utanför dörren och Otilias mage kurrade till. Simon öppnade dörren utan att knacka och de hängde av sig ytterkläderna i den mörka, smala hallen. Gustav kom ut från köket iklädd ett rutigt förkläde som hängde löst över en mörk skjorta. Gustavs blonda hår var hårt bundet till en knut i nacken och det vältrimmade skägget han sparat ut passade honom. Hans grå ögon glänste när sträckte fram en sked till Simon.

“Välkomna! Smaka på det här.” Han gav Simon skeden med en uppmanande nickning.

“Jättegott! Vad är det du har haft i? Är det… nej. Det kan väl inte vara whiskey?”

“Det är precis det det är”, sade Gustav med ett stort leende som visade snuset han hade under läppen.

Otilia himlade med ögonen. De där killarna och mat. Hon kramade om Gustav innan hon gick vidare genom hallen. Han hade drabbats av par-sjukan, den som alltid verkade drabba par som varit ihop en längre tid. På något sätt var det som om det stabila förhållandet gjorde att man gick upp i vikt, som från ingentans. På något sätt kändes det lite orättvist att både Simon och Karin hade sluppit det. Simon och Gustav hade redan kommit in i ett samtal om matlagning och släppte förbi henne innan de gick vidare in i köket.

Karin och Gustavs vardagsrum var väl upplyst av en stor vitorange taklampa. Bredvid trappan upp mot övervåningen stod en lång, beige soffa och en liten teve var uppsatt på väggen mitt emot, i mitten av två stora vitrinskåp. Karin satt på den ljusgröna ryamattan i mitten av rummet lutad med ryggen mot träbordet och benen i kors. Bredvid henne stod ett halvtomt vinglas. Karin rynkade näsan i koncentration och de smala läpparna var hårt sammanpressade över en lös tråd som hon försökte trä genom nålen. Synen fick Otilia att höja på ögonbrynet och hon lutade sig med axeln mot dörrvalvet. Karin tittade upp vid ljudet.

“Hej! Ni är tidiga?” sade hon förvånat.

Otilia skrattade. “Näpp. Vad gör du?”

“Jag håller på med den här förbannade tråden. Den vill inte in.”

Otilia sträckte fram handen för att ta emot projektet.

“Tack. Vill du ha vin? Gustav köpte hem ett nytt från Chile, men jag öppnade vår lilla specialflaska först”, sade Karin med ett illmarigt flin. “Det är väldigt gott, prova?” Karin sträckte fram glaset till Otilia. “Eller visade testet positivt?”

“Nej, det gjorde det inte” sade Otilia med låtsad sur min och ryckte nålen och tråden från Karins andra hand. “Jag tar gärna ett glas, men jag kan nog vänta med att smaka tills du har hällt upp det. Då slipper jag dina baciller.”

Karin drog tillbaka glaset och ställde det på glasbordet. “Jaja, här var man petig.” Karin öppnade upp glasdörren i vitrinskåpet och fyllde ett glas till Otilia.

“Vad ska du sy för något då? Jag trodde inte att du visste hur man gjorde.”

“Det är klart jag vet. Men jag har nog inte gjort det sedan syslöjden, så du får gärna hjälpa till. Det är mina förbannade yogabyxor. Jag stretchade lite för mycket. Har du hört talas om det? Ett par yogabyxor som spricker när man stretchar. Jag ska nog prova ett annat märke nästa gång. Vad har du gjort med håret?”

Otilia log åt Karin. Som vanligt kunde hon prata på i snabb takt, men det höll också igång samtal som kanske skulle vara tråkiga annars. Otilia hade sagt till henne mer än en gång att hon önskade att hon hade hennes energi. Men det fanns en nackdel till det också; Karin var inte alltid så bra på att veta när hon borde hålla tyst eller tänka innan hon sade något.

“Jag målade lite tidigare, och du vet ju hur jag blir. Men det måste ju vara ett jättedåligt märke. Var köpte du dem?”

“Äh, jag minns inte. Mina andra gick sönder och jag hittade de här i en gammal väska. Men fortfarande. Vad målade du för något då?”

“Jag vet inte riktigt. Jag kan inte riktigt beskriva det.”

“Hur kan du inte veta vad du målar?”

“Ingen aning. Det bara blev så. Jag spelade Gims, och en pojke ur den senaste familjen gick på dejt. Bara det att han blev biten av en vampyr, så jag dödade honom. Efter det ville jag vräka ut ilskan på en målarduk. Det är väl inget konstigt med det?”

“Ingen kommentar.”

Både Gustav och Simon stod vid spisen och satte ner slevar i kastrullerna och salladskålen. Otilia och Karin satte sig ner vid det dukade bordet och tömde glasen på vin medan de väntade på att det sista skulle bli klart. De visste bättre än att erbjuda hjälp. När Karin hade fyllt på med vin tog de för sig av kött, potatis, sås och sallad. Gustav beskrev vad han hade haft i maten. Han hade redan sagt det till Simon, som egentligen var den enda intresserade, men trots det berättade han alltid för Karin och Otilia också. Det hade blivit lite av en tradition. Simon satt med sin andra alkoholfria öl och Karin och Otilia hade fyllt på glasen åtminstone tre gånger. De pratade om allt möjligt en stund innan Otilia hakade upp sig på något Karin sade. Hon bad henne att repetera det igen.

“Jo, de sände nyheterna mitt på dagen idag. Tydligen är det någon sorts hackergrupp som gör ett ‘globalt skämt’ och sprider texter om folk som försvinner och kommer tillbaka. Som att någon skulle tro på det. Det sämsta skämtet någonsin.”

Otilia och Simon stirrade på varandra en kort stund och försökte låtsas som att tanken aldrig funnits där. Men Karin och Gustav hade sett det.

“Vad?” frågade Karin misstänksamt. Otilia bet sig i läppen och funderade på vad hon skulle svara. Hon ville berätta om vad hon hade sett, men samtidigt så visste hon inte om de skulle ta det allvarligt eller se det som ett skämt. Hon visste inte ens själv om hon trodde på det.

“Otilia såg två barn försvinna och komma tillbaka”, sade Simon innan Otilia hann bestämma sig. Karin rynkade ögonbrynen och Gustav höjde dem, men bådas munnar förblev orörliga.

“Jag vet inte riktigt vad jag såg”, mumlade Otilia.

“Det vet du. Du var rädd.”

“Jag sa ju att jag bara var överarbetad.”

Karin och Gustav följde dem med blicken.

“Otilia, du vet att-”

“Ja, jag såg det hända. Än sen?”

Karin öppnade munnen men hann inte säga något innan Otilia fortsatte.

“Jag har varit så konstig den senaste tiden att jag knappt vet vad som är riktigt längre!” Otilia kände tårar som försökte smyga sig fram och hon flackade med blicken för att bli av med dem. “Jag trodde... jag tror att jag är överarbetad. Det är allt. Ok?” tillade hon tyst. Vinet hade påverkat henne mer än hon trott och hon kände sig både trött och yr.

“Det är lugnt Otilia, vi tror dig” sade Karin långsamt. “Var det det du tänkte på imorse? Det låter fortfarande skitknäppt, men jag tror dig om du säger att du såg det. Men vad-”

“Men om det inte är ett skämt… vad är det då? Och en ännu viktigare fråga är varför” fyllde Gustav i.

Otilia kände en hetta sprida sig i hennes ansikte. Att de hade godtagit det hon sagt så lätt gjorde att hon kände en stenklump lyftas från hennes mage. Men Gustav hade rätt. Om det var på riktigt så måste de få reda på vad, hur och varför. Kanske var det bara den dagen som det konstiga hade hänt. Otilia hoppades verkligen det.

“Ingen aning. Jag tror ingen vet det” svarade Simon tyst och höll Otilia runt axlarna.

“Kanske var det bara i förrgår som det hände” sade Otilia.

“Vaddå? En försvinnar-tisdag? Ny helgdag?” fnös Gustav och lade armarna i kors. “Nä, jag tror att det är något vi inte har fått reda på, ens på nyhetsstationerna. Annars skulle de inte fortsätta sända om det, speciellt inte extrainsatta program som det Karin såg.”

“Vad tror du att de döljer då?” frågade Otilia.

“Ingen aning, men vad det än är så är det något stort.”