20

Otilia gjorde i ordning kaffe och funderade på om de borde väcka Kamil och Samuel, men beslöt det var bättre om de kunde sova ut. Kamil behövde verkligen det. Hon satte ner koppen på bordet, gav datorn till Simon och lutade sig fram mot skärmen. Till hennes förvåning stod Gims-kopiorna av dem och Sara fortfarande kvar på vinden i deras hus. Botten- och övervåningen var full av människor. Otilia rynkade ögonbrynen. Hon hade aldrig sett något sånt hända i spelet förut. Hon böjde sig över Simon och klickade att Gims-Otilia skulle gå på toa eftersom att den raden var röd. Det indikerade att det var något som behövdes göras snart, annars skulle Gims-Otilia kissa på sig. Gimsen rörde sig inte på kommandot, utan rutan täcktes av ett rött kryss och försvann. Otilia klickade enträget på toaletten igen. Samma sak. När en Gims inte kunde utföra något brukade den svära och säga vad som var fel med en bild i en pratbubbla, men inte den här gången. Otilia rynkade ögonbrynen och skiftade karaktär till Gims-Simon. Han rörde sig inte heller av hennes kommandon eller visade på något som stod i vägen.

“Ser du vad jag menar?”, frågade hon Simon.

“Jo, det gör jag. Jag undrar…” Han blundade och strök sig över hakan. Huden på fingrarna raspade mot skäggstubben.

Otilia såg på honom med höjda ögonbryn och fäste blicken på skärmen igen. Saras knallblå ögon stirrade mot henne, hennes huvud riktat upp mot det osynliga taket i spelet. Hennes ansikte var orörligt, men på något sätt hade bilden zoomats in så att ansiktsdragen syntes klart. Otilias hjärtade började dunka hårdare och hon kände en stark känsla av att vilja titta bort men inte kunde. Det var som att flickan inne i Gims faktiskt såg på henne.

“Simon, kolla”, sade hon tyst. Otilia släppte inte ögonen från skärmen för en sekund. Bilden zoomades ut igen, men flickan fortsatte att stirra mot henne.

“Det är ju faktiskt lite läskigt”, skrattade han.

“Jag vet det, det är jätteäckligt!”

“Om du tycker det, varför gjorde du dem så där då?”, log Simon.

“Jag… va?” Otilia lyckades slita sig från skärmen och såg på honom.

“Varför skapade du oss som Gimsar om du tyckte det var äckligt? Och vem är flickan som sitter för sig själv på golvet?”

“Jag…” Otilia drog till sig datorn. Gims-versionerna av dem gick omkring uppe på vinden medan flickan satt stilla på golvet. Hon tittade inte längre upp på dem. “Det var inte det jag menade”, sade Otilia förläget. “Jag…ville bara se hur det skulle gå för oss om vi skaffade en familj tillsammans.”

“Och det är… äckligt?”, frågade Simon svagt.

“Nej!”, sade Otilia snabbt. “Det som var äckligt var att Sara stirrade rakt upp på mig, det kändes som att hon såg på míg genom skärmen!”

“Sara?”

“Vår… Gims-versionerna av oss fick en dotter.”

“Okej. Vad är det som är fel med det då?”

“Du vet den nya funktionen som de lade in i den här versionen för att det skulle bli så verkligt som möjligt?”

“Ja…”, svarade Simon dröjande.

“Hon är gravt autistisk. Så man kan inte spela som henne.”

“Är det därför du känner dig osäker på om vi borde skaffa barn?” Det var ett påstående, inte en fråga. “Du tror att bara för att spelversionen av vår familj blev som den blev skulle vi råka ut för samma sak?”

Otilia nickade och strök skuldmedvetet över magen. Simon suckade och drog med fingrarna över ögonbrynen. Otilia hade trott att han skulle bli upprörd över att hon skapat kopior av dem i spelet, om han blev det visade han det inte. Han stirrade på skärmen och på Sara.

“Simon.”

“Ja?”

“Simon?”

Han vände huvudet så att det vilade i handen med armbågen mot bordet. “Ja?”

“Jag är gravid.”

Simon blinkade långsamt och munnen öppnades halvt. Han satte sig rakare upp i stolen, sedan började munnen röra sig snabbare, som en fisk som vill ner i vattnet igen. Han satte handflatan för munnen och stirrade rakt in i hennes ögon. Sedan vandrade blicken ner mot hennes mage.

“Man kan inte se eller känna det än. Men jag tror att det är en månad sen-”

“En månad?”, sade Simon i en viskning. “En månad?” upprepade han högt. Han ögon virrade omkring som att de ville städa undan kartonerna i hans huvud och hitta tillbaka till det som skett de senaste veckorna. “Men du har ju druckit vin!” Han skrek nästan ut orden. “Och du har ätit lax, och rött kött, sushi-”

“Simon-”

“Men tänk om barnet-”

“Älskling?”

“Hur länge har du vetat om det?”

“Älskling, lugna ner dig!”

“Men-”

“Tyst. Om det inte var för Karin så hade det nog gått mycket längre tid innan jag fått reda på det.”

“Karin? Men… då måste du ju ha vetat i flera veckor nu!”

“Två. Eller egentligen en och en halv.”

“Varför har du inte sagt något?” Simon ställde sig upp och lade händerna på hennes axlar. Han sjönk ner på knä och tog tag i hennes händer och tryckte dem hårt.

“Det verkade aldrig som rätt tillfälle, och om jag skulle Gli-”

“Säg det inte. Jag fattar. Tror jag. Men jag tänker inte låta det ske. Aldrig.”

Otilia kände hur det skar i hennes hjärta av orden. Det hade inte varit en bra idé trots allt. Men nu var det ute. Nu visste han.

“Vad är det för fel tror du? Med spelet alltså?”, frågade Otilia efter en stund. Simon satt fortfarande på knä framför henne och verkade nästan vara förlorad i de omkullvälta kartongerna där inne i hans huvud. “De vägrar lyda mina kommandon, men jag ser inte vad problemet är. Dessutom fattar jag inte vad de gör uppe på vinden med alla de där människorna i huset.”

Simon var tyst så länge att Otilia började tro att han inte hört henne. Sedan reste han sig motvilligt upp och satte sig igen. Han tittade på henne, hennes mage och sedan på datorn.

“Jag… ska bli pappa. Jag ska bli…” Han harklade sig. “Jag kan inte fatta det. Är det säkert? Du har ju varit med om så mycket, och-”

“Det är säkert. I alla fall om man ska tro på testet.”

“Pappa… vi ska få en familj!”

Otilia log brett. “Japp. Det ska vi.”

“Men då måste vi hitta någonstans där vi kan bo. Det måste vara någonstans säkert, också måste vi leta på tillräckligt med mat, vatten, och-”

“Älskling, lugn. Vi kan tänka på det imorgon. Hjälp mig med spelet?”

Simon vred läpparna till ett snett leende. “Okej. Du får som du vill. Så spelet har ballat ur?”

“Ja.”

“Du har inte klickat på någon länk eller så?”

Otilia sög på läppen en liten stund. “Jo, nu när du säger det så. En kompis skickade en länk, men jag kommer inte ihåg om jag laddade ner något.”

“Då har du förmodligen fått ett virus.” Han drog datorn till sig och öppnade upp kommandofunktionen. Han skrev in några rader och klickade sedan på Gimsversionen av sig själv och att Gimsen skulle laga mat. Precis som för Otilia försvann kommandot utan att Gimsen reagerade. Simon klämde ihop underläppen med tummen och pekfingret medan han stirrade intensivt mot skärmen. Han öppnade kommandofunktionen igen, skrev in några rader och befallde sedan Gimsen att gå några steg. Den rörde sig inte.

“Tror du att du kan få det att fungera? Annars måste jag installera om allt och du kan inte ana hur lång tid det tog att bygga upp den här världen”, frågade Otilia. “Förresten kan jag nog inte installera om. Jag har inga skivor med mig.”

Simon svarade inte. Han knappade in några kommandon till innan han utstötte en djup suck.

Help support creative writers by finding and reading their stories on the original site.

“Jag tror faktiskt inte att jag kan lösa det här. Jag är ledsen.” Han räckte laptopen till henne men drog den till sig precis när hon skulle ta emot den. Ögonbrynen formades till ett V igen och han zoomade in mot Gimsarna på det nedersta planet och på övervåningen. Sedan utbrast han ett “Åh!” och böjde sig längre fram över datorn. Otilia lutade sig framåt för att se vad det var som hade förvånat honom, men kunde inte se något som var annorlunda. Simon zoomade ut bilden så att den visade utsidan av huset och den intillliggande gatan. Han stirrade intensivt på skärmen. Otilia suckade och lutade sig tillbaka mot stolsryggen.

“Vad är det?”

“Vänta.”

Hon stirrade på den eviga time-outbilden på teven. Sedan klickade hon sig igenom flera kanaler med fjärrkontrollen. Den enda fungerande kanalen var den svenska nyhetskanalen som visade en bild med ‘tillfälligt avbrott’ i teverutan. Hon suckade djupt. Trots att hon visste att det var lönlöst klickade hon in i tevens meny och bad apparaten att söka efter kanaler. Den gjorde det långsamt, men hittade två. De kanaler som slutat fungera togs bort ur listan. De två kanalerna var, som hon misstänkt, den amerikanska kanalen och den svenska. Hon var på väg att knäppa av teven när hon kom på att det skulle vara bäst att lämna den på. Hon lade ifrån sig fjärrkontrollen på bordet. Efter att ha sett att Simon inte kommit någonvart med spelet sjönk hon ihop i stolen och stirrade upp i taket. I ett av hörnen hade ett lager damm samlats. Det skulle egentligen behöva städas överallt här inne, och hon hade ändå inget annat att göra. Otilia reste sig upp från stolen och gick bort mot köksbänken.

“HA! Jag kan inte fatta det!”, utbrast Simon. Hon skyndade sig till honom för att se vad som hade hänt. Bilden på huset var utbytt mot källkoden till spelet. Otilia suckade och började gå därifrån igen, men Simon drog henne ner på stolen och pekade på skärmen. “Ser du det där?”

Otilia stirrade på texten. Den rörde sig neråt medan spelet räknade upp all kod som byggde upp det.

“Hur kom du in där?”

“Det är inte viktigt. Kolla på texten!”

Otilia stirrade på textmassan som rörde sig så snabbt att hon inte hann se exakt vad som stod där. “Vaddå? Jag ser ingenting speciellt?”

“Där!” Han pekade snabbt på en rad som försvann. Otilia fattade inte vad han menade, förutom att texten försvann innan den nådde kanten på datorn.

“Vad menar du?”

“Där!”, pekade han igen. “Och där! Förstår du inte?” Han väntade på svar medan han som i hypnos följde textraderna. När hon inte svarade vände han sig mot henne.

“Det är något som raderar koden i spelet. Förmodligen ett virus. Om jag lyckas motverka det så behöver du inte installera om något alls. Det knepiga är att det lägger till text lite då och då också.”

“Vad… bra”, sade Otilia. “Hur ska du göra det?”

“Först ska jag köra ditt antivirusprogram. Om inte det hjälper får jag ta och försöka hitta på något annat.”

“Okej. Hur lång tid tror du att det kommer att ta då?”

“Ingen aning. Men det ska bli kul”, sade Simon glatt. Kul för vem, muttrade Otilia för sig själv när hon gick och hämtade dammvippan ur städskåpet.

När hon dammat vartenda litet utrymme satte hon sig på stolen igen. Varken Kamil eller Samuel hade vaknat, och Otilia började fundera om hon skulle gå och väcka dem trots allt. Eller kanske skulle hon lägga sig, för hon började äntligen bli trött. Hon tittade på klockan. Sex på morgonen. Simon satt fortfarande med hennes dator och höll på att knappa in rad efter rad med kod i blixtrande tempo medan han emellanåt växlade till att se koden i spelet.

“Går det bra?”, frågade hon torrt. Otilia visste inte var surheten kom ifrån, men hon hade börjat bli riktigt uttråkad.

“Antivirusprogrammet fungerade inte.”

“Jaha, men vad gör du nu då?”

“Skriver ett nytt.”

“Ett nytt vaddå?”

“Antivirusprogram så klart. Vad trodde du?”

“Du skojar med mig. Det kommer ju att ta evigheter!” Otilia gick bort till honom och lyfte upp laptopen, men han tog den bestämt från henne och satte ner den där den stått tidigare igen. “Det är min dator!”, klagade hon.

“Det kan innebära mer än så”, sade Simon snabbt. “Dessutom borde du vila, speciellt i ditt tillstånd.”

“Vad menar du? Att du ska ha ha kul medan jag tråkar ihjäl mig? Och börja inte med den där ‘i ditt tillstånd’-skiten, för det tänker jag inte lyssna på.”

“Du får tåla att jag tjatar lite på dig, för det tänker jag inte sluta göra. Och Det jag menade inte att du ska ha tråkigt medan jag har kul med ditt spel. Det är faktiskt läskigt, precis som du sa. Men om jag löser det här problemet kan vi lösa allt.”

“Vad menar du med att ‘det kan innebära mer än så’?”, frågade hon nyfiket och drog en av stolarna närmare datorn.

“Vi har haft mer rätt än vi trodde. Jag undrar varför ingen annan har kommit på det än? Eller varför de inte gått till militären och media om de gjorde det?”

“Vad? Kom igen. Du behöver inte dra ut på det bara för att du vet att jag inte kan lista ut det själv. Det är-”

“Jaja, lugna ner dig. Det är såhär-” Simon vred datorn så att Otilia kunde se bättre. “Koden raderas av spelet. Vad är det vi brukar kalla de som försvinner?”

“Att det raderats? Ner i papperskorgen?”

“Personer, Otilia. Personerna som försvinner.”

“Glitchar. Så många gånger som vi har sagt det behöver du väl inte ens fråga?” En tanke började gro i Otilia, men hon slog bort den som omöjlig. Några sekunder senare försökte den tränga sig in igen. Men det var omöjligt. De hade bara sagt så för att ha något att kalla Glitcharna. “Så… karaktärerna i Gims har… Glitchat?”, sade hon prövande.

Simon nickade entusiastiskt. “Precis likadant som det som händer oss just nu.”

“Men det är inte samma sak. Det där är ett spel”, sade hon tyst, utan att se på honom.

“Ja, det är ett spel. Men du kan inte förneka att personer har Glitchat i vår värld som de gör i ditt Gimsspel.”

Otilia försökte komma på någon bortförklaring men hon kunde inte tänka ut något som var annorlunda i spelet än deras egen värld. “Vad skulle det betyda för oss?”

“Jag vill inte tänka på det. Jag har ingen aning om jag har rätt heller, för den delen. Jag hoppas nästan att jag inte har det, men det är en teori. Och om den stämmer kanske vi kan lösa den här situationen på något sätt.”

Det Simon indikerade fick Otilias huvud att snurra. Det var för otänkbart för att hon skulle kunna acceptera det. Visst att de hade pratat om det, men det var inget hon hade tagit på allvar. Inte Simon heller för den delen. Det kunde helt enkelt inte vara så. Något hade hänt som gjorde att folk försvann. Det betydde inte att vilken teori som helst skulle vara möjlig. Hon trodde faktiskt mer på Kamil som sade att Gud var den som blivit trött på dem, och ändå var hon agnostiker. Hon kände sig plötsligt så hjälplös. Ändå hade hon accepterat att vad som helst kunde vara möjligt, vad som helst utom det här. Det kunde inte vara sant. Det kunde det inte. Samtidigt smög en tanke mot henne. Att det skulle förklara allt. Hon sköt undan tanken igen, ville inte lyssna på vad den hade att säga. Otilia visste att den låg och lurade i hennes huvud för att skrika ut att det visst fanns en chans att det var sant, men hon ville inte ge tanken kraft. Det skulle rubba hela hennes världsbild. Och Simons med för den delen. Men han verkade inte ha haft någon annan reaktion än nyfikenhet och upprymdhet. Simon ljög för henne. Så måste det vara. Det fanns inget annat alternativ. Han ljög för henne när han försökte få henne att tro på den befängda sagan. Simon hade alltid varit villig att tro på konstiga konspirations- teorier, så varför inte den här? Det om något gjorde det klart att han måste ha ljugit. Och han älskade spel, så självklart skulle han tro på det. Kanske till och med hoppas att det var sant, för då visste han hur det brukade vara utformat. Otilia hade litat på honom. Ja, det hade hon gjort. Blind tillit till sin älskade. Hon måste bli försiktig med att tro på vad han sade till henne, det visste hon nu. Vem visste vad mer han hade ljugit om.

“Du kan lägga dig och sova om du vill. Det här kommer att ta tid”, sade Simon från datorn.

Lögn, lögn, lögn. Det kan inte vara sant. Det är Gud som straffar oss. Han har blivit trött på oss, eller så… Otilias blick fastnade vid filten vid elementet. I hennes huvud ekade Fabians ord. Någon var ute efter henne. En flicka, som kunde skrämma en man till vansinne. Skulle den lilla flickan vara Gud? Nej, det trodde hon inte. Men kanske kunde Gud eller en utomjording kunna gestalta sig som en liten flicka för att få folk att släppa in henne i deras huvuden och tvinga dem att lyda. Otilia kände en kyla krypa upp för nacken och blodet som försvann från hennes ansikte. Djävulen. Satan var efter henne.

“Simon-”

“Gå och lägg dig. Du ser ut som ett spöke.”

“Men-”

“Inga men. Gå och lägg dig.”

Otilia suckade och kastade bara en kort blick på Simon innan hon gick. Det var mörkt mellan frysdiskarna, ändå kände hon sig säker och lugn när hon gick mellan dem fram till sovplatserna. Hon lade sig så tyst hon kunde på madrassen och slöt ögonen. Hon var tröttare än förut, men ändå ville sömnen inte komma till henne. Otilia vred sig på kudden. Djävulen var efter dem. Att det hade tagit så lång tid att lista ut var otroligt. Simon skulle nog inte tro på henne, men Kamil kanske… Kanske. Hon såg hans djupa andetag på filten som rördes upp och ner av hans andetag. Han hade förlorat så mycket. Kanske skulle han inte klara av att tänka att de han älskat tagits av djävulen och befann sig på en värre plats än den jorden hade blivit. Hon vände sig om igen och slöt ögonen. Vad skulle de börja kalla återvändande nu? Zombies? Demoniter? Gengångare? Hon fnös. Nej. Trots att det var satans verk skulle hon nog fortsätta kalla dem Glitchar. Det kändes passande, speciellt nu när hon vant sig vid ordet. Men varför var djävulen efter just henne?

“Hur går det?”, frågade Otilia när hon klev in i personalmatsalen. Hon såg sig omkring medan hon satte upp håret i en hästsvans. Tröttheten sved i hennes ögon, men hon var ändå glad över att Samuel väckt henne.

“Hyfsat”, muttrade Simon.

“Är du inte trött? Du har ju hållit på i flera timmar.”

“Lite bara, men det kommer att gå över.”

“Det är viktigt att du sover vet du”, sade Otilia och satte sig på stolen brevid honom. Han svarade inte, utan ryckte bara på axlarna. Hon lutade sig framåt och såg på skärmen där Simon kodade.

“Hur vet du hur du ska motverka viruset då?”, frågade hon istället.

“Jag använder mig av koden i spelet och sammankopplar det med en del av koden från antivirusprogrammet. Sedan får jag improvisera och prova mig fram.”

“Prova dig fram? Har du någonsin programmerat ett antivirusprogram?”

“Nej, men…”

“Hur hade du tänkt att du skulle göra det då? Om du inte ens vet hur man gör?”

“Det borde gå rätt enkelt eftersom jag kan bygga utifrån ditt program som bas. Jag har ingen aning om det kommer att fungera, men jag vill i alla fall försöka.”

På det gav Otilia inget svar. Han fick göra vad han ville, hon orkade inte bry sig. Den värld hon så kärleksfullt skapat i Gims skulle vara försvunnen när hon fick tillbaka datorn ändå. Precis som de själva. Hon rynkade pannan. Det var inte meningen att den där meningslösa tanken skulle komma in i hennes hjärna igen. Hon hade ju förbjudit sig själv det. Hon och Simon hade lovat varandra att överleva. Hon försökte pressa bort tanken igen, men den vägrade ge sig. Den pockade på henne och trugade henne att erkänna att den var sann. Det var Simons fel. Allt var hans fel. Det var han som försökte få henne att tro på hans ihopkokta lögn. Samtidigt sade en liten röst i hennes huvud att han inte hade någon anledning att ljuga. Dessutom hade hon varit nära att tro på utomjordingarna för bara några dagar sedan, och nu trodde hon på att djävulen var den som låg bakom allt. Var det här så mycket värre? Simon ljög. Han ljuger, han ljuger, han ljuger. Otilia upprepade mantrat om och om igen i huvudet utan att något klingade tillbaka. Orden föll platt i hennes egna huvud. Hon visste inte hur eller varför. Hon gick med huvudet fullt av tankar för att koka en kopp kaffe. Varför kunde hon inte sluta tänka på det? För att Simon ljuger, sade hon till sina tankar. Men de fnös åt henne och sade att hon visste bättre. Varför skulle han ljuga om något sånt? Hon kontrade med att Simon faktiskt inte visste om det var sant. Återigen var tankarna där och puttade på henne. Men du vet det. Du vet att det är så. Hon kämpade med alla krafter inombords med tänder och klor för att rösterna skulle sluta. Simon ljuger. Han ljuger! Hennes inre blev plötsligt fullkomligt tyst. Sedan viskade en röst: Nej, det gör han inte. Den sista meningen rev det sista av Otilias mentala försvar och hon stödde sig tungt mot diskbänken. Simon ljög inte. Det var sant. Det var den enda förklaringen. Det var inte rimligt, men ingenting var det. De levde i ett spel.