14

Poliserna släppte ner utrustningen på golvet i trapphuset. Klangen från metallådan fick flera av Glitcharna att banka på sina dörrar igen och dörren framför dem darrade av slagen. En av polismännen hade ringt till sjukhuset för att försöka få tag i mannen som hämtats för att få reda på hur många som bodde med honom, men han hade inte vaknat än. Han bodde inte ensam, som den gamla damen hade trott, men om det var fler än en person kvar där inne så skulle det innebära lite större problem. Poliserna försökte lyssna genom dörren, men bankandet från de andra dörrarna gjorde det omöjligt. När de till slut gav upp plockade de fram verktyg ur lådan och började haka av dörren. Arbetet gick snabbt, trots att de måste stanna till flera gånger för att försäkra sig om att inte få dörren över sig när de släppte ut Glitchen. Otilia stirrade på dörren utan att kunna vända blicken därifrån. Hon fnyste till när hon läste namnskylten. Fam. Larsson. Ett så generiskt namn tycktes inte riktigt passa in i situationen. Det var sjukt att något sånt här kunde hända i deras lilla Sverige.

Ju närmare poliserna kom att haspa av dörren helt, desto mer kämpade personen där inne för att ta sig ut. Slagen kom snabbare och var mer intensiva än förut, trots att de inte tappat styrka. När de nästan fått av dörren hördes ett öronbedövande tjut. Rösten var ljus och skar i en falsett som slet i Otilias trumhinnor och fick rysningar att gå efter hennes ryggrad gång på gång. En av poliserna ställde sig en bit åt sidan med en batong redo i handen. När han lyfte den över huvudet gled hans jacka upp och Otilia kunde se att pistolen satt löst i hölstret. De hade alltså haft rätt när de undrade över de ‘extrema’ åtgärder som skulle vidtas. När den andra polisen lossade dörren helt föll den med en smäll. Det var för smalt för att dörren skulle falla platt, istället skrapade den upp färgen på den gula väggen och kilades fast. Kvinnan ramlade över den när hon kastade sig mot dem, men backade snabbt och kastade sig mot dem igen. Polisen tog ett snabbt steg framåt och dunkade batongen i kvinnans bakhuvud. Hon segnade ner åt sidan med armarna fortfarande utsträckta längs dörren och huden gnisslande mot den blanka träytan när hon sjönk ihop till en säckig hög på golvet. Det hade varit så enkelt, gått över så snabbt. Om dörren inte hade fastnat kunde det kanske ha blivit farligt, men nu kändes det som en enkel sak. Ändå bultade Otilias hjärta hårt av adrenalin. Kvinnan var runt sextio år och bar ett rött galonförkläde ovanpå en blåblommig blus och bruna tweedbyxor. Blod sipprade ut från ett jack i hårbotten och försvann in i det burriga brungrå håret. Hon var smalare än killen de skickat till sjukhuset, men hon var utan tvivel mannens mamma. Poliserna tog tag i kvinnans armar och drog henne till sig. De släppte försiktigt ner henne på golvet bredvid Otilia och Simon. Otilia backade undan lite, rädd för att kvinnan skulle vakna till igen och ge sig på dem. En av poliserna lyfte upp huvudet på henne och synade skadorna. Efter att ha konstaterat att hon fortfarande var vid liv men inte skulle vakna snart begav de sig in i lägenheten. Det prasslade innanför dörren när de tog upp en påse. Otilia ville se vad de gjorde för något men vågade inte gå förbi kvinnan. Simon tog ett stort steg över kroppen och in i lägenheten. Otilia satte sig på huk bredvid dörren. Den hade varit olåst.

Genomsökningen gick snabbt, men det hade varit mycket saker där inne och det gjorde att de inte kunde se klart. De hade ropat, men när de inte fick något svar gick de ut igen. De hade letat igenom rummen snabbt för att se om det fanns någon som gömde sig, men de hade inte hittat något annat än en blodig kökskniv som var vapnet hon skurit upp sonens mage med. Det var vad de hade lagt ner i plastpåsen. Otilia förstod inte varför de brydde sig om att ta med den, eftersom det förmodligen var många fler som gjort samma sak efter att de Glitchat. Men ändå… de hade inte sagt något om att Glitcharna kunde använda vapen. Hade kvinnan skadat sin son innan hon Glitchade?

Poliserna halvt om lyfte, halvt om drog kvinnan till hissen. När de kom ner räckte den ena polisen över en av kvinnans armar till Simon och stannade Otilia innanför dörren genom att lägga en hand på hennes axel. Simon hjälpte konstapeln att spänna fast kvinnan i bilen. Polisen såg mot dem och väntade till dörren slagit igen innan han vände sig till henne.

“Har han slagit dig?” Hans läppar formade ett smalt streck.

“Va?” Otilia rynkade pannan. Sedan följde hon hans blick mot Simon. “Nej!” utbrast hon. “Nej, verkligen inte!”

“Vad är det som har hänt då?”

“Jag jobbar på dagis. En vikarie Glitch- ‘återvände’ och hon… det här” Otilia rörde vid plåstret vid hennes läpp och kände hur den darrade. “Det hände när jag räddade…” Hon skakade våldsamt på huvudet. Hon kunde inte avsluta meningen och kände något blött lägga sig över huden på handen. Hon ville inte erkänna det för sig själv, men innerst inne visste hon att Karin dog när hon Glitchade. Kroppen var det enda som var kvar, ett tomt skal som tagits över av något... annat. Polisen såg länge på henne innan han ryckte på axlarna.

“Jag förstår vad du menar. Det är svårt att tala om, men trots det som händer…” Polisen lät meningen dö ut och de stod tysta utan att möta varandras blickar. När Simon öppnade dörren nickade mannen kort för att säga hejdå och satte sig i polisbilen.

“Vad pratade ni om?” frågade Simon när han gick genom dörren.

“Mitt ansikte. Han trodde att du slagit mig.”

Simon höjde ett ögonbryn. “Jag? Skada dig? Som att det skulle kunna hända.” Han skrattade och hon skrattade med honom. “Så, vad ska vi hitta på nu då?”

Dörren till porten slog igen. Ljudet dånade genom trapphuset. Flera dörrar på första våningen började skaka av Glitcharnas slag.

Otilia svalde hårt. “Jag tror det är bäst att vi låser in oss.”

De gick upp till lägenheten. Plötsligt kändes det tomt och Otilia önskade nästan att poliserna inte åkt därifrån. Det kändes inte säkert hemma längre. Hon visste att poliserna ville göra dem en tjänst när de berättade att de borde ge sig av, men samtidigt hade det kanske varit bättre att inte veta alls. De hade ingenstans att ta vägen. Hon suckade djupt och drog handen över pannan. Polisen skulle komma tillbaka senare, det var hon säker på. Hon visste att det bodde fler än en person i många av lägenheterna. Kanske skulle polisstyrkan bara hitta Glitchar och deras offer, men det verkade osannolikt att det inte skulle finnas en eller två personer som satt instängda någonstans. Logiskt sett borde de kunna övermanna Glitchen och ta sig ut själva, men hon visste att hon själv aldrig kunde skada Simon även om hon visste att det inte var han. Dessutom hade de inte hört några skrik, vilket var ytterligare ett tecken på att det borde finnas människor kvar i lägenheterna. Visserligen hade det kunnat ske när Otilia och Simon jobbade, som för den tjocka mannen inne hos tanten. Otilia satte sig ner i soffan och satte båda händerna för ansiktet. Hon kisade mellan fingrarna upp i taket och log svagt. Att Glitchen ovanför dem var borta var ju alltid en början.

Polisen kom igen efter tre dagar. Otilia och Simon kunde inte se någon av de två poliserna som varit där tidigare, men ändå letade en poliskvinna upp deras dörr och förklarade vad som var på väg att hända. Långt nere på marken utanför deras köksfönster stod ett flertal polisbilar och en ambulans. Otilia rynkade ögonbrynen när hon såg den. Om någon skadats så illa skulle de inte vara vid liv nu. Simon frågade om de behövde hjälp att leta, men kvinnan hade sagt att de skulle lämna det till dem och helst inte lämna lägenheten. Otilia undrade varför han visade ett sådant intresse för att bli nedslagen. Räden skulle förmodligen vara något häftigt att berätta om några år, om det inte hade varit så att hela världen redan var i kaos. Otilia kliade på såret vid hakan. På nyheterna sade de att personer försvann snabbare än förut och att situationen var värre än någon kunnat ana. Tidsramen för återvändande hade ökat till två timmar. I flera större städer hade stora massakrer ägt rum och det var inte bara på grund av Glitchar. Människor över hela världen hade börjat inse att de borde samla på sig förnödenheter och hade tagit sig in i butiker. Många mataffärer, järnhandlar och vapenbutiker hade tagits över av gatugäng som vaktade dem och när ovetande människor gick dit för att få tag i mat och annat för sin överlevnad sköt gängen dem. Polisen och militären hade försökt gå in för att stoppa dem, men började bli oorganiserade och misslyckades ofta. De butiker som polisen trots allt lyckades frigöra från gängen blev antingen länsade av folkhorder som väntat på rätt tillfälle eller, i mer korrupta samhällen, belägrade av poliserna själva. Dessutom hade forskarna upptäckt att Glitcharna som var borta längre tid återvände med mer intelligens än de som tidigare ‘återvänt’. Glitcharna började bli smarta. Ingen visste varför de hade börjat återfå vissa hjärnfunktioner, men Simon hävdade att det kunde ses som att Glitcharna var en ny ras som utvecklades i ett människoskal. Kanske hade de besökts av utomjordingar som planerat att ta över deras lilla planet. Det fanns inget sätt att veta, ändå skulle det inte vara värre om det var sant. Om det fanns någon eller något som de kunde tala med för att de skulle ställa allt tillrätta skulle Otilia gärna tro på utomjordingar. Hon hade många gånger funderat på vad hon skulle göra om Doctor Who var på riktigt och bad Simon och henne att följa med ut i rymden. Det var bara fantasier, det visste hon. Ändå hade det varit underbart. SCI-FI fanatikerna i USA skulle definitivt tolka det som ett besök från yttre rymden, som att det skulle vara bevis på att de hade haft rätt om utomjordingar från början.

Otilia hade haft rätt. Simon hade gått ut på ett forum för SCI-FI fantaster och hittat flera livliga diskussioner. Det var mycket obskyrt som dök upp, men de flesta verkade ha samma aningar som Simon. De diskuterade vidare på sidan om vad framtiden kunde bli efter det här och det var många fantastiska idéer som dök upp. Men även dystopiska samhällen togs upp i tråden, trots att de andra klankade ner på dem. Ett av dem som fick Otilia att må fysiskt illa var ett uppdiktat samhälle där varje människa togs över av en alien och på det sättet skulle de ta över världen, utan att människorna kunde göra något för att hindra det. Simon skojade med henne om att de borde börja kalla Glitcharna för aliens istället, men Otilia propsade på att inte göra det. Hon visste inte vilket hon föredrog, men om de började kalla det som hände för någon alienattack kändes det mer troligt än att människor Glitchade. Det var något som hade hänt och fortsatte hända. Det kändes bättre att ta det säkra före det de inte visste, trots att det var det mer skrämmande alternativet. Men det var inte omöjligt att det skulle vara en alienattack. Otilia trodde aldrig att hon ens skulle kunna ta en sådan tanke på allvar, men alternativen började rinna ut.

Smällarna från trädörrarna i trapphuset överröstade alla andra ljud. Otilia kom på sig själv med att planlöst driva omkring i lägenheten, utan att kunna koncentrera sig på något annat. Till slut tröttnade Simon och gick ut i trapphuset för att se vad som hände, trots polisens varning. Det var tolv poliser på plats som delat upp sig så att tre befann sig på varsitt våningsplan. De hade börjat med de fyra första och skulle troligen arbeta sig uppåt. Simon hade sett att det var två som höll på med dörren, medan en tredje stod som någon sorts säkerhet en bit bak. En av poliserna hade hoppat till och varit nära att avlossa ett skott mot honom när han gick förbi. Han hade fått en rejäl utskällning och vad Otilia kunde se verkade han ha blivit skakad av händelsen. Hon tyckte att det var rätt åt honom, men kände också en lättnad över att inget allvarligare hade hänt. Otilia tittade hela tiden upp från det hon höll på med och satte öronen på helspänn för att höra om något hände. Flera gånger hörde de avlägsna tjut av raseri när poliserna fick bort ytterligare en dörr och tog hand om en Glitch.

Två timmar senare stod det bara två polisbilar kvar ute på gården. Ambulansen hade inte rört sig. Medan de kvarvarande poliserna arbetade på satte Otilia igång med disken. Hon försökte dra ut på rörelserna och diskade så långsamt hon kunde. Det var ingenting hon egentligen tänkt göra, men det gav henne en ursäkt att då och då se ut genom fönstret. Några polisbilar kom tillbaka, och sedan åkte de iväg med en ny Glitch i baksätet.

När poliserna hållit på i närmare tre timmar stod Otilia med knäna på en stol och lutade sig över spisen fram mot fönstret, med disken klar sedan långt tidigare. Dörrarna till ambulansen öppnades. Hon pressade näsan mot rutan för att se bättre. Hennes andedräkt gjorde bilden suddig, men hon hann ändå öppna fönstret för att se en gammal man med hälta bära på ett barn in i ambulansen. Strax efter kom även en kvinna som ambulanspersonalen bar ut på bår. Såret på hennes ben var djupt och hade inte blivit lika bra omskött som mannen i tantens lägenhet. Såret var inte rött, utan en gulaktig, sjuk färg. För första gången den dagen tackade Otilia sig själv för att nästan ha tvingat poliserna att gå igenom varje lägenhet. Hon hoppades att de skulle klara sig. Trots den hemska skadan åkte ambulansen iväg utan larm. Inte för att det borde finnas anledning att oroa sig för trafik, men en tyst ambulans kändes som ett dåligt tecken. Det kunde betyda att fler människor Glitchat i området och säkert var inte alla inlåsta någonstans. De skulle dra sig till ljudet. En enda människa skulle inte kunna stoppa en bil om föraren inte kände att de måste stanna, men säkert kunde tio eller tjugo åstadkomma det. Otilia stirrade ut efter vägen och följde ambulansen tills den svängde. Snart dök ännu en ambulans upp. Det fanns troligen personal på sjukhuset, men att de kunde skicka ut två ambulanser måste betyda att de fokuserade det här området just nu. Det var omöjligt att de inte behövdes på annat håll, men om ambulansen behövde poliseskort när de skulle ta hand om de skadade skulle det förklara en del om varför två stycken fanns här.

När den turkosklädda ambulansföraren klev ur bilen hörde Otilia ett skrik. Det var inte fyllt av raseri, utan av rädsla. Ren och skär rädsla. Ljudet fick Otilias hjärta att hoppa till och hon tvingade sig själv luta sig lite mer tillbaka och att stanna kvar vid stolen. Hon försökte resonera med sig själv. Hon kunde inte hjälpa dem, hon måste stanna i lägenheten. Sedan förlorade hon mot sig själv och lutade sig ännu mer ut genom fönstret för att försöka se vad som hände. Fönsterbläcket var så kallt att skinnet på insidan av händerna genast började domna bort. Hon andades i små flämtanden med halvöppen mun. Mannen som hoppat ur ambulansen lutade sig in genom bildörren, vred huvudet snabbt åt vardera sida innan han till slut plockade upp en stor skiftnyckel och rusade med den in i höghuset.

This content has been unlawfully taken from Royal Road; report any instances of this story if found elsewhere.

“Vad är det som händer? Ser du något?” frågade Simon när han sprang in i köket.

“Jag vet inte, men en ambulanskille sprang precis in med en skiftnyckel i handen.” Hon drog sig tillbaka och såg på Simon.

“Jag kanske ska gå och-”

“Nej, det ska du inte.”

“Men de kanske behöver vår hjälp!”

“Fattar du inte? Du kommer bara vara i vägen och dessutom vet du inte ens vad du kommer att möta.”

“Äh, vad snackar du om? Om det bara är en Glitch som kommit ut innan de hann ta itu med den-”

Ett skrik ljöd som fick Simon att tystna. Skriket var nästan omänskligt hjärtskärande och fick Otilias lungor att snörpas åt och tvingade henne att lägga handen över munnen för att inte börja gråta. Vad kunde ha orsakat en så stor smärta att människa kunde ge ifrån sig den sortens ljud? Men hon visste. Hon visste det allt för väl. Otilia böjde sig än en gång ut genom fönstret. Mannen från ambulansen kom inte tillbaka ut. Bakdörrarna på ambulansen slängdes upp och ytterligare en man hoppade ut från ambulansen med något silverglänsande i handen. Han halkade till på gruset, men återfick snabbt balansen och rusade mot ingången. Mannen försvann ur sikte, men den dova dunsen från dörren hördes inte. De hade ställt upp den, säkert för att underlätta arbetet med att föra Glitchar därifrån. Efter bara några sekunder kom den första mannen ut igen. Hans turkosa kläder blåstes upp i den starka vinden och han såg sig snabbt över axeln medan han skyndade sig mot förardörren på ambulansen. Han sprang allt han kunde, men snubblade vid kanten till asfalten och stönade högt. När mannen landade på mage for Otilias hand upp framför hennes mun igen. En lång kökskniv stack upp ur ryggen på honom. Han försökte kravla sig upp på fötter när en polis rusade ut, landade på knäna och gled fram på gruset mot ambulanskillens huvud. Han slet ut kniven ur killens rygg, ryckte upp hans huvud och skar av honom halsen. Blodet sprejade asfalten och polisen släppte taget om mannens hår. En kolsvart pöl bildades snabbt under honom. Polisen ställde sig upp och vände sig om mot huset. Innan han vänt sig om helt och hållet ramlade Otilia bakåt, ner på köksgolvet och stötte i med ryggen. Trots att det fick henne att tappa andan kände hon det inte. Hon kunde inte förstå vad hon precis sett. Ännu mer tumult hördes från gatan och Simon tog hennes plats i fönstret.

“Vad i-” Han stirrade ner mot polisbilarna. Otilia ville fråga vad det var som hände, men kunde inte dra in tillräckligt med luft i lungorna för att göra ett ljud. Hon hostade och fick till slut tillbaka andan. Raska fotsteg ekade i trapphuset. Sedan knackade någon snabbt och intensivt på dörren. Otilia reste sig långsamt upp. Simon såg ner på henne, men vände sedan blicken ut genom fönstret igen.

“Öppna inte.”

Otilia bet sig i läppen. Hon kastade en snabb blick mot hans frånvända ansikte innan hon trots Simons varning gick genom hallen till dörren. Hon öppnade locket för dörrögat och kikade ut. Det var den kvinnliga polisen. Hon såg vettskrämd ut, med tårar rinnande ner för kinderna och en djupt hävande bröstkorg. Hennes ögon irrade från sida till sida och hon spände läpparna så pass mycket att de nästan inte syntes. Otilia tvekade bara en sekund innan hon förde handen till låset och med en knyckning på handleden låste upp dörren och släppte in henne. Direkt när kvinnan satt foten innanför dörren slängde Otilia igen den och låste. Kvinnan sjönk ner på golvet, som att all kraft försvunnit ur hennes lemmar och lämnat henne som en docka. Hon andades tungt och Otilia misstänkte att hon höll tillbaka en panikattack bakom tårarna. Hon satte handen på hennes axel. Kvinnan ryckte upp huvudet och en av armarna i en plötslig rörelse som fick Otilia att ta ett steg tillbaka.

“Det är lugnt, det är säkert” försökte Otilia långsamt och höll upp handflatorna mot henne. Kvinnans ögon försökte fokusera på den mörklagda hallen samtidigt som blicken panikartat letade efter något. Kanske ett vapen. Otilia lyfte handen långsamt och flyttade skohornet i metall högst upp på hatthyllan. När hon rörde vid det kurade kvinnan ihop sig till en boll med händerna tätt ihopflätade runt hennes blonda hår. När hon märkte att hon inte skulle bli slagen vinklade hon huvudet uppåt. Rädslan i ögonen bytte plats med tomhet. Otilia log mot henne, ett leende som hon hoppades skulle vara övertygande, men polisen satt med stela axlar och vände bort huvudet utan att möta hennes blick.

“Det är poliskvinnan som vi pratade med förut” sade hon till Simon när hon tappade upp ett glas vatten i köket.

Simon vände sig om. “Är hon en Glitch?”

“Nej, jag tror inte det. Men hon är i chock.”

“Är du säker på att hon inte är…”

“Jag är säker.” Otilia rynkade på ögonbrynen och torkade av händerna mot jeansen. “Vad är det som händer?”

“Det är som om de evolverats till något mer.” Simon lutade sig ut genom fönstret igen.

“Glitcharna?”

“Ja.” Han drog sig tillbaka och stängde fönstret.

Temperaturen i köket hade sjunkit mycket under tiden det stod öppet och fick Otilia att hålla ett krampartat grepp om vattenglaset.

“Jag ska berätta sen, men först måste vi kolla till polisen och skicka ut henne härifrån.”

Otilia stannade till vid dörrvalvet till hallen. “Skicka ut henne? Hon är ju livrädd!”

“Det spelar ingen roll. Jag ska förklara sen.”

Otilia öppnade munnen för att protestera, men Simon puttade henne åt sidan och gick till den darrande kvinnan som satt på deras hallgolv. Han rörde vid hennes axel. Hon ryckte till, men verkade ha lugnat sig lite. Otilia kom fram till dem och räckte henne vattnet. Glaset gled ur hennes hand, landade i mattan med en duns och vätskan började genast sugas in. Simon lyfte bryskt polisens huvud med handen under hennes haka och såg in i hennes ögon. Hennes blick var stirrig och hennes ansikte hade vitnat ytterligare. Den långa bruna hästsvansen var burrig och mycket av håret hade åkt ur snodden.

“Vad är det som har hänt?” skällde Simon.

“Lägg av. Ser du inte hur skakad hon är?”

Simon brydde sig inte om vad hon sade. “Vad är det som har hänt?” Han skakade kvinnans axel och höll kvar hennes blick. Kvinnan såg till slut ner i mattan. Hon kunde fortfarande inte sluta skaka.

“Jag… jag… vet inte. Helt plötsligt…” Hon började gråta igen. Otilia lade en hand på hennes axel och stirrade på Simon. Hans blick var fortfarande fäst på polisen.

“Fortsätt.”

“Simon! Du-”

“De kom mot oss. Fler än vad vi trodde”, sade kvinnan svagt och svalde. Otilia tystnade med halvöppen mun.

“Vilka? Glitchar? Jag trodde ni hade situationen under kontroll?”

“... ‘Återvändare.’ Vi tog ner en dörr, men bakom oss öppnades två andra. Vi visste inte… kunde inte…”

“Ni väntade för länge med att få ut de som var i lägenheterna.” Simon suckade djupt och ställde sig upp. Han drog armarna bakåt för att sträcka på ryggen. “Jag var rädd för det.”

Otilia flyttade blicken från kvinnan till Simon. Han mötte uttryckslöst hennes blick.

“Är dörren låst?”

“Det är den. Hur så?” Otilia bet sig i läppen för att hon inte skulle börja darra på rösten.

“Bra.” Simon suckade. “Berätta vad som hände sen.”

“De angrep oss innan vi hann förstå vad som hände. Jag… åh gud.” Kvinnan pressade handlovarna mot ögonen och tryckte hårt.

“Vad gjorde du?”

Hon stirrade ner i mattan. Otilia trodde att hon inte skulle svara alls när hon hörde ett svagt snyftande.

“Jag… gick in i en lägenhet och låste in mig på toaletten. I lägenheten under er. Jag kikade ut när allt blev tyst. Det var... hemskt.” Tårarna hon strök från ansiktet skapade långa ränder av mascara längs hennes kinder och haka.

“Det var när du kom till oss?” frågade Simon helt lugnt.

“Nej. En ‘återvändare’ kom upp med en yxa och körde in den i en lägenhetsdörr. Helt plötsligt dök två av mina kollegor upp. Ur tomma luften.”

“’Återvändare’?”

“Ja. Jag låste in mig på toaletten igen. Trots vad de har sagt på nyheterna så dödade ‘återvändarna’ inte varandra. De hjälptes åt. De… När jag slutade höra ljud från trapphuset igen gick jag ut, det var då jag knackade på er dörr.”

Simon nickade, som att det faktiskt lät logiskt i hans öron. Otilia förstod ingenting. Glitcharna hjälpte ju inte varandra. Om de gjorde det skulle… Otilia avbröt tanken när Simon manade polisen att fortsätta.

“Allt gick så snabbt. Jag hörde de andra…” hon torkade fler tårar från sina våta kinder och snörvlade högt. “De… Jag tror att jag är den enda kvar.”

“Hur såg lägenheterna ut?” fortsatte Simon. Polisen blinkade tillbaka, som att hon inte förstått frågan.

“Hur ser det ut i trapphuset just nu?” förtydligade Simon och strök tummen och pekfingret hårt över ögonen.

“Dörrarna är inslagna och det finns blod. Massor. Överallt. Så många kroppar och…” Kvinnan knep ihop ögonbrynen, blundade hårt och svalde. “Det fanns en liten flicka. Jag såg henne på badrumsgolvet, det var…” Hon hulkade plötsligt och böjde sig framåt, som att hon var på väg att kräkas.

“Tänk inte på flickan. Fokusera nu. Hörde du några ljud?”

“De skrek… de skrek så högt från gatan. Och jag… jag kunde inte, jag kunde inte…” Hon andades djupare och flämtade efter andan.

“Lugn. Det är inte ditt fel”, sade Otilia och lade handen på kvinnans axel. Hon kände tårarna leta sig fram bakom ögonlocken.

“Hörde du några andra ljud?”

“Jag vet inte… jag hörde yxan slå mot en dörr någon våning upp, sen steg ner för trappan.” Kvinnans ögon spärrades upp. “Vi är körda. Åh herre gud, vi kommer inte härifrån! De kommer att döda oss!” Kvinnan drog naglarna så hårt mot huden i ansiktet att röda ränder bildades under dem. Hon gjorde en plötslig ansats till att resa sig, men Simon höll henne tillbaka.

“Lugna dig”, sade Simon tyst, men kvinnan gjorde ett nytt försök. “Lugna dig!” Simon skakade kvinnan och fäste blicken på ytterdörren. “Såg någon dig när du gick in hit?” Han klämde hennes axel hårt när hon inte svarade på en gång. “Svara!”

“Jag vet inte!”, skrek hon, men tystnade snabbt när hon hörde ett ljud från trappan. Hon bet sig själv i läppen medan snyftningar bröt ut i andetagen.

Simon suckade djupt. “Okej, så här gör vi. Ställ dig upp.”

Otilia hjälpte polisen upp på ostadiga fötter medan Simon gick in i köket. Efter mycket skramlande kom han tillbaka med en filékniv.

“Du och jag går ner tillsammans. På det sättet kommer du ut.”

Otilia stirrade på honom med halvöppen mun. Kvinnan hasade sig längre bort från dörren och skakade huvudet snabbt från sida till sida.

“Simon-” började Otilia, men avbröts.

“Lyssna nu. Du vill väl inte att andra ska råka ut för samma sak, eller hur? Du måste berätta för andra vad som hänt. Det är ditt viktigaste jobb just nu.”

Kvinnan nickade långsamt och ansiktet återfick lite av dess färg. Otilia skar sina tänder.

“Nej. Nej, det är klart att jag inte vill att andra… det är klart att de andra måste få veta. På det sättet kan fler liv räddas, och-”, började kvinnan skakat, men en gnutta beslutsamhet hade kommit in i rösten.

“Precis. Och för att du ska kunna varna dem måste du ut till bilen och berätta det.”

Kvinnan såg tveksam ut igen.

“Det måste du”, fortsatte Simon. ”Trots att du inte kunde hjälpa dina arbetskamrater här så kan du hjälpa dem som är kvar. Jag vet att du inte har polisradion på dig, då hade du redan kallat på förstärkning.”

“Men…” Kvinnan slutade prata när Simons ord sjönk in. Han hade sagt precis rätt sak för att få henne att gå med på den galna planen. Otilia var rasande. Kvinnan hade varit för rädd för att hjälpa till i stundens inferno, det var inget man hånade någon för. Dessutom satte han sitt eget liv på att planen skulle fungera. Hon ville skrika rakt ut, men visste att oavsett vad hon sade just nu så skulle Simon inte lyssna. Och om Glitcharna höll på att riva ner dörrar med yxa ville hon definitivt inte få dem att rikta uppmärksamheten till deras lägenhet. Hon visste att hon aldrig skulle kunna övertala honom att överge planen, även om de visste var Glitcharna var just nu. Otilia ställde sig med korsade armar och tittade på medan Simon drog plastpåsar över sina skor.

“Varför måste du med henne ner? Det är inte säkert.”

Simon svarade inte på en lång stund. Sedan kramade han om henne. “Vi behöver få ut henne för vår egen säkerhet”, viskade han i hennes öra innan han släppte henne igen. Otilia sade inget, utan gav honom en blick som hon hoppades visade känslostormarna hon hade inom sig, och hennes irritation. Sedan höjde hon ögonbrynen frågande mot plastpåsarna på hans fötter.

“Kolla på hennes skor. Jag vill inte dra in mer blod i lägenheten när jag kommer upp igen. Det är ju rätt äckligt.”

Otilia snörpte på munnen och vände sig bort. Om han kom upp igen.