18

När Otilia kom ut med en ny, grön tjocktröja på sig hade statistiken börjat rulla på teven igen. Simon och Kamil satt med tomma tallrikar framför sig på bordet medan Samuel slevade i sig pölsa och Fabian plockade kalla pilsnerkorvar med handen direkt ur burken. Simon och Kamil pratade samtidigt som de studerade listan som rullade nedåt.

“Om det är något land som skulle kunna skapa något som det här är det nog USA, precis som du sa, men jag tror ändå inte riktigt det”, sade Simon.

“Hm? Vad tror du då?” undrade Otilia och satte sig ner bredvid honom igen. Värmen av tröjan fick henne att känna sig trygg och ren. Så ren som hon kunde vara efter att inte ha duschat sedan de måste lämna lägenheten. Hon drog till sig tallriken med mat som hon lämnat och började äta igen. Han sade precis det hon hade tänkt, men kanske hade han andra svar än hon själv. Det skulle vara så skönt om hon för en gångs skull kunde komma på lösningen, men det fanns så lite att gå på. Simon kanske hade en pusselbit att lägga och om hon kunde skulle hon lösa pusslet först.

“Jag vet inte. Det känns bara… fel. Som att något fattas. Amerikanerna har förmodligen ingenting att göra med det här, utan tar bara tillfället i akt.”

“Men du sa det ju själv! Att om det är något land-”, började Kamil.

“Jag vet vad jag sa. Men det känns fel. Tänk om det inte är något land?”

“Även om er teori stämmer så måste det ju ha startats av någon eller något”, påpekade Kamil utan att se på honom.

“Otilia, fortsätter du?”, sade Simon och satte datorn framför sig igen.

Kamil öppnade munnen.

“Otilia?”, frågade Simon snabbt. Han höjde på ögonbrynen och gav henne en manande nickning.

“Jaja, jag ska. Vänta lite.” Otilia slickade av gaffeln och sköt ut stolen. “Var var vi då?”

“Kina.”

Kamil drog ihop läpparna och rättade till kepsen. Han reste sig också och satte en hand på Fabians axel. “Kom. Det är bäst att vi duschar medan vi kan.”

“Ja kan duscha själv, tack så mycke”, muttrade Fabian och drog hårt i byxorna medan han reste sig upp. “Personalrummet va? Dit hittar ja.”

Kamil tog bort handen och suckade.

“Du kan ju se om du hittar några större kläder också.”

Fabian stelnade till och en rodnad letade sig upp för hans hals i kontrast med det gröna, tajta tyget, men sedan öppnade han dörren och försvann in.

“Det där var väl onödigt?”, sade Samuel med en ton som att han kommenterade vädret.

“Med tanke på hur han var igår så tycker man ju att det inte är han som borde vara förbannad. Beter man sig som en bebis ska man väl vänta sig att bli behandlad som en”, sade Kamil och var på väg att spotta på golvet, men vände sig istället om.

“Jaha”, sade Samuel och ryckte på axlarna. Färgen steg i Kamils ansikte och det ryckte i hans mungipa.

“Och du kan väl försöka göra någon nytta? Gå och plocka matburkarna som finns kvar. Sortera dem så man ser hur mycket vi har av varje. Och ge Fabian grönsaksburkarna hädanefter.”

“Lugna dig, Kamil”, sade Samuel förvånat. När han bara fick en sur min tillbaka ryckte han på axlarna och gick ut genom dörren.

Otilia harklade sig, men hindrades av Simon som nästan omärkbart skakade på huvudet åt henne. När Kamil vände sig mot dem med ett rött ansikte riktade hon blicken mot teveskärmen igen och började snabbt läsa upp länderna och siffrorna.

“Vi stannade på Kina, men om du vill räkna upp alla från och med Japan kan du väl det också”, sade Simon och försökte dölja ett skratt. Otilia kände hur det brände i ansiktet, men fortsatte att stirra upp mot teven.

En till nyhetssändning började en kvart efter att Otilia läst upp de sista länderna. Nyhetsuppläsaren svettades mer än normalt. Delar av hans skjorta hade mörkat och han drog i slipsen som att den var obekväm, oavsett hur den låg. När han placerade händerna på podiet flätade han dem hårt i varandra i ett försök att inte skaka. Med djup röst förkunnade han att försöken till kompromiss mellan länderna ännu inte hade lyckats. Omvärlden hade inte insett vikten av det presidenten hade sagt, hävdade han med svag röst. Sedan fortsatte han med att förklara att Ryssland hade tagit talet som ett hot och skickat ett varningsskott mot Washington D.C. Missilen hade landat utanför staden för två minuter sedan och ryssarna hade förklarat att nästa gång skulle de rikta den mer centralt om inte USA underkastade sig det de redan börjat kalla det ‘nya ryska imperiet’. Där bröts nyhetssändningen plötsligt av en bild där det stod att de arbetade med tekniskt underhåll. Efter ett fåtal tysta minuter kom rummet tillbaka i bild. En kvinna i svart kavaj stod vid podiet. Hon hade skarpa ansiktsdrag och långt, rakt svart hår. Hennes knallröda läppstift fick Otilia att tänka på Katarina, Lejas mamma. Förmodligen hade hon också försvunnit nu.

Kvinnan hade en barsk men pipig röst, i samma ton som en skällande bulldogvalp. Hon började med att förklara att det inte var någon missil som träffat utanför Washington D.C. Det som hänt var att en bensinpump antänts och exploderat. Explosionen hade ödelagt en stor area, men situationen var stabil. Simon fnös bakom Otilia, men sade ingenting. Kvinnan smackade med läpparna och sade att presidenten och krisgruppen fortsatte i detta nu att fundera ut en kompromiss som skulle ena alla länder. Sedan sammanfattade hon presidentens tal igen, predikade att USA fortfarande var frihetens land och att om de stod enade kunde inget skada dem. Försvarsmakten hade beslutat att de skulle befria de förtryckta ryssarna och skulle skicka trupper för att hjälpa de revoltörer som redan höll på att organisera sig för att tåga in i Moskva. Den här gången var det Otilia som fnös, men tystnade snabbt för att inte missa resten av de enda nyheter de kunde få tag på.

Amerikanerna kunde ju knappast tro på det själva. Eller kunde de det? Otilia hade aldrig riktigt förstått hur man kunde vara så patriotisk som amerikanerna var. Hon hade aldrig känt samma sak för Sverige, trots att hon aldrig skulle tänka sig att bosätta sig i ett annat land. Det lät rent av sinnessjukt att de förde krig till andra länder och accepterade att dö för den rättvisa de kände att de utförde för fosterlandet. Rapporten avslutades och listan med länder började rulla igen.

“Inte ens de som bor i USA kan tro på den där skiten”, sade Simon och knöt nävarna som vilade på bordet.

Otilia vände sig mot honom. “Det tror inte jag heller. Men det skulle bli panik om de sade att ryssarna siktar mot att ta ut Washington, så de måste ju säga något.”

“Vem vet vad de tror?”, sade Kamil lågt. “Jag är glad att de inte riktar in sig mot Sverige. Fan, vi vet ju inte ens hur Sverige ser ut längre. Finns statsministern kvar? Vem skulle kunna tala om en kompromiss om hon har försvunnit?”

This content has been misappropriated from Royal Road; report any instances of this story if found elsewhere.

“Det finns alltid människor som är villiga att överta makten. Sen finns det säkert några som ska ta rollen om det skulle hända henne något”, sade Simon och ryckte på axlarna.

“Men om man kollar på hur siffran såg ut för Sverige ligger vi illa till. Om det är sant att Sverige bara har trettio eller fyrtio procent som inte Glitchat så är det bara tre miljoner människor kvar. I hela landet”, sade Otilia.

“Och det verkar ju inte sluta”, petade Simon in.

“Det kanske det har. Har ni sett någon som försvunnit och återvänt nyligen?”, sade Kamil och höjde på ena ögonbrynet.

“Nej, det har vi väl inte”, sade Otilia efter en stund. Hon satte sig bredvid dem igen.

“Dåså.”

“Men vi pratade med en polis någon timme innan vi kom hit, och hon hade sett folk försvinna. Sen tror jag att hon själv försvann, för hennes bil kraschade precis efter att hon börjat köra”, fortsatte Otilia.

“Men det var två dagar sen. Det kanske har slutat nu. Guds plan för att den överbefolkade jorden skulle klara av vikten ett tag till”, förklarade Kamil och drog lite i kepsen.

“Sluta snacka om Gud”, muttrade Simon.

“Men det är ju-”, började Kamil, men Otilia avbröt honom.

“Glitcharna är fortfarande Glitchar, även om folk slutat försvinna. Men om det har slutat kommer ju militären att försöka ännu hårdare för att Glitcharna ska bli personerna de var förut, och då är det väl bäst att bara försöka att överleva tills dess. Men om det inte har slutat-”

“Det har inte slutat”, sade Simon bryskt och reste sig upp så hastigt att stolen föll omkull med ett skallrande bakom honom. Han fortsatte mot teveskärmen med korsade armar.

“Vaddå? Är det så svårt att erkänna att Gud finns och har ett finger i det hela?” Kamil reste sig upp och dunkade handflatorna i bordet. “Han finns! Och vi är utvalda att stanna kvar och utveckla det han lämnat till oss.”

Simon gav ifrån sig ett hånfullt “Ha!”.

Kamil var påväg runt bordet mot honom när svängdörren öppnades. Den träffade honom i ansiktet och slog nästan omkull honom. Han svor och drog med tre fingrar över näsroten medan Samuel såg förvånat på honom.

“Vad händer här?”, frågade han efter att ha sett från Kamil till Simon och tillbaka igen. Han rättade till glasögonen och lät dörren svänga igen. Ingen av dem sade något. Samuel suckade djupt. “Jaja. Men är Fabian klar snart? Jag vill också duscha.”

“Han har inte kommit ut än.” Kamil satte sig ner igen med blicken stint fäst på Simon som fortfarande stod med korslagda armar. “Vill du förklara dig?”

“Han har varit där inne väldigt länge nu”, sade Otilia med tvekan i rösten. Hon tittade plötsligt upp mot teverutan som börjat pipa och de andra följde hennes blick dit. En till nyhetssändning skulle precis börja. De såg kvinnan i kavaj och det röda läppstiftet stå bakom podiet igen. Hennes läppar darrade lätt och hon fuktade dem med en kvick tungrörelse innan hon harklade sig.

“Nu ett meddelande om situationen.” Hon harklade sig igen och drog med rödlackerade naglar över hennes kritvita hand. “En bomb har för några minuter sedan detonerats i centrala Washington. Närmare trettio tusen tros ha avlidit i dådet och det är fortfarande oklart hur många skadade som finns.” Hennes röst darrade och blev mer likt en flickas. Hon fuktade läpparna. “Flera räddningsinsatser är på väg till platsen för att hjälpa till. Presidenten fruktar-”

Skärmen blev svart. Först trodde Otilia att strömmen hade brutits igen, men efter några sekunder fick de se time-out bilden som de hade sett tidigare.

“Tror du att de…” började Otilia innan rösten dog ut.

Tystnad. Otilia visste inte hur länge den pågick eller hur det skulle gå till att bryta den. Därför kändes Simons svar som en främmande kraft som slog in i isen.

“Jag tror det.”

De stirrade på skärmen en lång stund, som att den helt plötsligt skulle byta bild och motbevisa deras misstankar om att nyhetsredaktionen precis blivit bombad. Efter flera minuters tryckt tystnad tog Simon upp fjärrkontrollen i handen för att gå vidare till den svenska nyhetskanalen. Precis när han tryckte in knappen för att ändra kanal blinkade time-out bilden till. Simon bytte snabbt tillbaka. Rutan visade en ung tjej med rufsigt blont hår och glasögon. Bakom hennes axlar syntes en ratt och en backspegel. Hon knackade på mikrofonen och ljudet tjöt genom högtalarna på teven.

“Hallå? Hörs jag?”, frågade hon på engelska med en grov fransk brytning. Kameran guppade svagt upp och ner när kameramannen nickade åt henne. “Bra. Öh… vi sitter här i en bil i Washington och det är möjligt att presidenten har avlidit. Den senaste missilattacken träffade vita huset, och det ni ser genom bilfönstret är vad som finns kvar.” Kameran flyttade sig för att filma det som fanns utanför. Flera hundra meter bort låg söndertrasat tegelbruk och flera kropparsdelar låg sprängda i bitar på gräsmattan.

“Som ni ser verkar det osannolikt att något överlevt bomben, men det finns en chans…” Hon höll upp tummen och pekfingret för att visa, “liten chans, att han har överlevt om han inte var i byggnaden. Vi kom precis hit. Eftersom de på nyhetsstationen inte ville-” Hon avbröts av en manande röst i bakgrunden och viftade med handen till svar. “Vi ska försöka hålla er i världen uppdaterade på vad som händ- AH!” Kvinnan skrek plötsligt till och kamerabilden visade inte längre vita huset i spillror. Istället visade den tre blodiga ansikten i passagerarfönstret. Ansiktena var förvridna i vrede. Bara lite av deras kroppar syntes i bild, men alla tre såg ut att ha sår som en vanlig människa skulle ha blivit medvetslös eller dött av. De försökte öppna bildörren, men den blonda kvinnan drog i den och låste. När de inte lyckades ta sig in började de putta bilen så att den gungade fram och tillbaka.

Grova metalliska dunsar hördes från bilens plåt och kameran snurrade runt så att tittarna snabbt fick se insidan på skåpbilen innan kameran riktades tillbaka. Reportern kastade sig ner i förarsätet och vred om nyckeln. Motorn startade inte. Hon vred panikslaget om den en extra gång och motorn kom igång med ett vrål. Sedan pressade hon foten mot gaspedalen. Kameramannen försökte hålla bilden fokuserad på vägen, men bilen åkte över den söndersprängda asfalten och bitar av tegelsten som gjorde att allt de filmade var ett enda virrvarr av färger förutom vid vissa få tillfällen. Då kunde alla se den enorma förödelsen som presidenten orsakat med sina ord och maktgirighet. Raserade byggnader kantade vägarna och det var endast ett mirakel som räddat skåpbilen undan bombningen. En skarp smäll hördes under bilen när hon körde över en sten och sedan ett ‘dokdok’, ‘dokdok’ från ena hjulet, men tjejen stannade inte. Hon gasade på så mycket hon kunde. Bilen slirade ur hennes kontroll och med ett högt brak kraschade de in i det som en gång varit en hiss men som reducerats till en bucklig metallbit. Hissen skjöts framåt av stöten och den kraftiga smällen fick airbagen att utlösas. Kameramannen slungades framåt, men lyckades på något sätt hålla sig vid medvetande och dessutom hiva upp kameran på axeln igen. Den vita airbagen täckte skärmen men krympte snabbt efter att hon skar sönder den. Ett stort moln av pudrat murbruk och betong började lägga sig över rutan.

“Vad gör vi? Vad gör vi nu?”, skrek kvinnan. Ljudet kom långt bortifrån och ekade. Hon släppt micken när de hastade iväg. Kameramannen verkade säga något, men det hördes ingenting.

“Tror du att det fungerar? Att vi hinner?”, frågade kvinnan och vände sig mot kameran. Hennes ögon glittrade av både hopp och rädsla. Bilden gungade upp och ner.

“Okej, gör dig redo. Tre. Två. Ett!” Hon låste upp bildörren, men klev inte ut. Otilia lutade sig framåt i stolen som att hon skulle se bättre vad som hände genom att göra det.

Kvinnan låste dörren igen med en smäll av handflatan och svor. Sedan gjorde hon ett korstecken över bröstet, tittade upp i taket och bad tyst för sig själv innan hon långsamt sträckte sig ner mellan benen och plockade upp mikrofonen.

“Dåså gott folk. Det var allt för oss. Amelie och Dominique önskar er all lycka.”

En fransk kvinnlig röst hördes från skuffen. “Va? Vad menar d- merde.” Den franska svordomen kom som en viskning och kamerans lins sjönk sakta ner mot golvet av en skakande arm. Efter några sekunder fiskade kamerakvinnan upp den igen och lutade den mot instumentbrädan. Mikrofonen ramlade på passagerarsätet med en dov duns och Otilia hörde en fras som hon kände igen från sin högstadiefranska.

“Jag älskar dig.”

“Jag älskar dig med.”

Sedan lade sig dammet ännu mer och Otilia slog ofrivilligt handen för munnen. Mer än femtio människor klättrade över de raserade byggnaderna så snabbt de kunde och rusade mot bilen. Ett klirr av glas berättade att sidorutan på bilen precis hade krossats. Reporterns skrik skar i högtalarna, men slutade sedan tvärt.

“AMELIE!”, skrek kvinnan. Hennes hysteriska snyftande hördes någonstans i bakgrunden medan bilen gungade fram och tillbaka. “Amelie!” Ett skarpt ljud av metall genljöd i utrymmet och sedan ändrades kameravinkeln när kvinnans fot sparkade till den. Den rödhåriga kvinnan gallskrek när hennes kropp drogs ut genom det krossade glaset och kameran landade på bilmattan.