12

Otilia låg och vred sig. Det kändes verkligen omöjligt att somna. De hade fortfarande inte fått tag i Simons föräldrar och trots att han inte sade något om det så visste hon att han var orolig. Ändå hade de gett upp efter det tionde ringda samtalet som gått till röstbrevlådan. Nyheterna som lästs upp under kvällen hade inte uppdaterats speciellt mycket. Bara fler rapporter om folk som ‘återvänt’. Trots att de på tevestationen sagt åt dem att hålla teven igång så hade inga nya upptäckter om ‘återvändarna’ rapporterats.

Otilia undrade hur länge han menat att de skulle ha teven på. Kanske tills krisen gick över, för det skulle den göra. Karin hade rätt. Även onda ting har ett slut. Till och med i alla filmer om zombieapokalypser fanns det överlevande. Sedan var det ju frågan om man skulle vara bland dem. Otilia reste sig upp. Hon visste inte hur länge hon hade försökt sova, men hon tänkte inte försöka mer för tillfället.

När hon gått in i vardagsrummet satte hon laptopen i knät. Simon satt och spelade det där skjutspelet igen och märkte inte ens att hon kommit in i rummet. Hon startade upp Gims-filen med hennes och Simons familj igen. Otilia log för sig själv. Snart skulle de ha en egen familj. Det var vad hon hoppades i alla fall. Hon hade inte börjat blöda, och det måste ju betyda att barnet hon bar på var oskatt. Det måste det vara. Hon ruskade smått på huvudet och fokuserade på skärmen igen. En liten ruta med ett brev blinkade i det högra hörnet av skärmen. Hon öppnade upp listan för meddelanden och såg att en av hennes online-kompisar hade skickat henne en länk till en modifiering av spelet som hon trodde Otilia skulle gilla. Hon klickade på länken och sidan laddades på browsern. Länken gick till ett program som rensade spelet på onödiga filer och som skulle ge spelet mer utrymme; kanske nog för att skapa två eller tre familjer till om datorn hade minne till det. Hon installerade programmet och skannade spelet. Eftersom hon inte hade rensat ut något sedan Gims 4 tog det tid för programmet att sortera ut det som var överflödigt, men resultatet var mer än bra. Det öppnade upp plats att skapa fyra familjer till. Det enda som skaparna bad om i gengäld var att gå in på en länk och donera en valfri summa dollar. Otilia lade in en anteckning om att hon skulle göra det när hennes lön kom. Om den kom. Tills dess skulle hon skapa fler familjer. Det kändes skönt att slippa radera någon familj hon redan hade. Hon klickade på kompisens användarnamn och tittade in på hennes stad. Den hade vuxit mycket mer än tidigare. En dialogruta ploppade upp på skärmen och frågade om hon ville att familjen skulle besöka staden, och Otilia tackade ja.

Otilia såg i ögonvrån hur Simon sträckte på armarna när klockan närmade sig två på natten. Han svor till av överraskning när han vred på stolen och såg Otilia i soffan.

“Fan vad du skräms! Jag trodde du låg och sov.”

Otilia skrattade. “Jag kunde inte.”

“Gör det så ont?”

“Nej, det gick bara inte.” Trots hennes ord gäspade hon. Simon log mot henne.

“Kom nu, sömntuta.”

Otilia följde med honom till sängen och kröp ner under täcket. Det kändes tröstande när han lade sin arm över henne och hon kunde känna hans redan djupa andetag mot hennes öra. Han visste inte om det, men han höll handen mot ett av hennes blåmärken. Ändå ville hon inte röra på sig. Hans värme gjorde att hon kände sig trygg. Trots att det gjorde ont kände hon hur hon höll på att somna och blundade. Att känna Simons värme och hans doft fick henne att le.

“Godnatt älsk-” Hon avbröt meningen och blinkade till. Otilias mobil vibrerade på nattduksbordet. Hon stirrade på den. Det hade varit en perfekt dag fram till nu. Simon lyfte armen från henne men hon rörde sig inte. Några sekunder senare slutade den.

“Varför svarade du inte?”

“Jag orkar inte. Det är säkert Monica.”

“Klockan två på natten?”

“Hon undrade om hon skulle stå i tidningen idag, och jag har inte ringt tillbaka.”

Mobilen surrade igen. Otilia önskade att den skulle sluta. Hon sände ut tankar och befallde den att sluta. Ändå fortsatte den att vibrera. När Simon sträckte fram handen för att svara slutade den. Några sekunder gick. Sedan började mobilen röra sig igen.

“Vet du, vem det än är verkar det som att de inte tänker sluta ringa förrän du svarar.”

Otilia gav med sig. Hon tog upp telefonen. Privat nummer. Hon funderade på att lägga ifrån sig mobilen igen, men ångrade sig och tryckte på luren för att svara.

“Otilia.”

“Otilia, det är Gustav.” Hans röst lät kvävd.

“Gustav? Vad är det?” Otilia satte sig upp i sängen och tittade på Simon. Han höjde ögonbrynen mot henne.

“Otilia, jag fattar inte vad det är som händer… det måste gå att bota! Jag ville bara… jag vet inte vad jag… när jag kom hem så-”

Ett tjut av raseri hördes genom luren. Någon bankade på en dörr. Otilia kände hjärtat sjunka i bröstet. Mobilen föll ur hennes hand och ner på golvet. Gustav ringde inte upp igen. Hon vägrade ta upp mobilen och rätta till SIM-kortet. Plötsligt fick hon svårt att andas. Simon frågade något, men hon hörde inte vad. Hon kastade sig ur sängen och sprang ut i hallen. På vägen dit snubblade hon till och blev liggande raklång. Hon drog upp sig själv i en boll. Simon som hade kastat sig ut ur sovrummet när hon sprang böjde sig ner och kramade henne. Hon skakade okontrollerbart i hans armar och hans tröstande ord gick inte in. Allt var fyllt av vitt brus där inget annat kunde finnas eller höras.

En timme senare kom Otilia tillbaka till verkligheten. Simon pratade i hennes telefon. Det kändes som att en rostig spik spetsade hennes hjärta, men hon kunde äntligen andas. Hon torkade tårarna från kinderna och fick med sig två plåster. Förmodligen hade några av såren gått upp under hennes panikattack. Otilia gned händerna över sina ömmande handleder. Simons fingeravtryck stod som röda avlånga prickar på skinnet. Han hade hållit henne tillbaka. Simon avslutade samtalet och satte sig på huk bredvid henne.

“Hur mår du?”

“Det var… hon. Eller hur?”

Simon nickade sakta. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det kunde helt enkelt inte vara sant. Det kunde det inte. Hon som var så stark.

“Jag pratade precis med Gustav. Jag sa åt honom att komma hit, men han sa att han skulle sova på stationen och vägrade ändra sig. Han sa att de skulle behöva en kameraman på plats. Idiot.”

Otilia grät. Sedan skrek hon för att få ut sorgen och skräcken. Det hjälpte bara lite. Det var inte rättvist. Inte rättvist någonstans. Först Nina. Det hade varit hemskt nog. Men att den här elaka världen skulle få henne att försvinna var bara grymt. I apokalypsen skulle Karin ha varit en överlevande.

Ingen av dem sov resten av natten. Otilia grät till och från i några timmar medan Simon försökte trösta henne med både choklad och te. Hon visste inte hur hon skulle ta sig igenom det. Gustav hade sagt att det måste finnas ett botemedel. Otilia visste att det var en tom förhoppning, men samtidigt kunde hon inte göra annat än att hoppas på det själv. Simon lyfte upp henne i soffan och gav henne en våtservett att torka ansiktet med. Att dra den över såren var smärtsamt, men svullnaden hade äntligen gått ner helt. Det enda som var kvar var puffarna under hennes ögon efter att hon gråtit. Otilia lade huvudet i Simons knä. Karin. Hennes bästa vän, borta. För alltid. Hur kunde det vara så? Det hade varit bättre om Monica försvann. Mycket bättre. Men kanske skulle forskarna hitta ett sätt som fungerade, något som kunde få dem att bli sig själva igen. Faktiskt så borde det vara så. Även om det tog tid så måste det finnas en lösning någonstans. Om de bara kunde få reda på vad som händer så skulle de kunna göra något åt det. Hon blundade och försökte tänka, men teven störde. Nya intervjuer hade gjorts och spelades upp, men ingenting nytt blev sagt och de hade sett dem så många gånger att de nästan kunde dem utantill. Hon vred huvudet och såg på Simon. Han hade somnat med huvudet nerlutat mot bröstet. Det såg inte bekvämt ut, men han tycktes trivas ändå. Hon ville inte väcka honom. Hon skulle tänka på saken och hon skulle försöka tänka på vad de skulle göra åt saken. Långsamt slöt även hon ögonen. Kanske skulle hon tänka bättre efter lite sömn. Hur hon än försökte hålla dem öppna skulle de bara tvinga ner sig själva igen.

De hann bara sova i tre timmar innan telefonen ringde igen. Simon och Otilia vaknade upp med ett ryck. Simon hade ändrat från vibrationsläge till högsta volym ifall att någon försökte nå dem och ljudet ekade mellan väggarna. Otilia gnuggade ögonen. Det kändes som att någon vält i en hel sandlåda i dem. Hon ville inte svara. Vad det än var så skulle det inte båda gott i alla fall. Simon sträckte däremot ut handen och svarade åt henne. Han lät lika trött som hon var. Sedan räckte han över telefonen till henne.

“Otilia? Otilia, är du där?”

“Monica?”

“Det är väl klart att det är jag. Hör du inte det?”

“Jo, det gör jag.”

“Såg du något i tidningen om mig?”

Otilia tog telefonen från örat och lade på. Sedan lutade hon sig tillbaka mot Simon igen. Han strök henne över håret. Mobilen ringde igen. Otilia tog upp den och var nära att slänga den i väggen, men hindrade sig precis innan hon släppte greppet.

“Hallå? Otilia, är du där?” hördes Monicas röst.

“Jag är här.”

“Vad konstigt. Samtalet måste ha brutits.”

“Monica, jag har inte sett tidningen. Ring inte igen.”

“Vaddå inte sett tidningen? Jag sa ju åt dig att-”

Otilia lade på igen. Nästan genast brast mobilen ut i sång igen.

“Otilia, nu lägger du av. Du lägger inte på i örat på folk! Du är alltid så självisk-”

“Monica, håll käften.”

“Hur vågar du-”

“Du kan dra åt helvete. Du är den mest vidriga, mest själviska människa jag någonsin mött. Brinn i helvetet.”

“Ma-”

Otilia lade på och blåste långsamt ut. Nu var det sagt. Hon stirrade på mobilen, en utmaning om att den skulle våga ringa igen. Den låg tyst kvar på bordet. Det kändes mycket bättre nu. Om det bara kunde ha varit Monica som försvann istället för Karin. Det hade varit så mycket mer rättvist.

“Kändes det skönt?”

“Ja” sade Otilia bestämt. “Ja, det gjorde det faktiskt. Men…” Hon satte sig upp.

“Du börjar få dåligt samvete?”

“Nej. Eller jag vet inte. Men hon förtjänade det, eller hur?”

Simon pussade henne i pannan medan han reste sig. “Ja, det gjorde hon. Det och ännu mer. Och om inte du hade gjort det skulle jag ha gjort det åt dig. Men kom så går vi och lägger oss i sängen istället.”

Otilia vaknade klockan fyra på eftermiddagen och kände sig förvånansvärt pigg. De hade bara vaknat till en enda gång när Gustav hade ringt och sagt att polisen hade tagit hand om Karin. Sedan hade de fått sova det lilla de kunde. Otilia klädde inte på sig, utan lät pyjamasen sitta på när hon gick in i köket. Trots att det bara två timmar innan de brukade äta middag hällde Otilia upp en skål med flingor. Simon sov fortfarande. Hon satte sig framför teven. De hade gjort som tevereportern sagt och inte knäppt av teven alls sedan nyheterna, de hade inte ens bytt kanal. Efter Katarinas utfall om att bara ha samma saker rullandes så hade de på tevestationen äntligen tagit ett belut för att lugna ner befolkningen. De föregångna rapporterna och intervjuerna skulle fortsätta sändas på samma kanal, men skulle det komma nya extrainsatta nyheter skulle de bryta varenda program på varje kanal. På det sättet kunde alla använda teven som vanligt utan att missa något viktigt om de inte var ute på någon streaming-sajt. En sammanfattning om informationen stod med röd text under varje kanals siffra. Otilia hade väntat sig att de skulle fortsätta med den vanliga tevetablån med dåliga sit-coms på de andra kanalerna, men till hennes förvåning började de visa maraton med filmer istället. Just nu visade de ‘Harry Potter och den flammande bägaren’ dubbad till svenska. Egentligen hatade hon svenskdubbade filmer, men det dög att ha som bakgrundsljud när hon spelade Gims.

The narrative has been illicitly obtained; should you discover it on Amazon, report the violation.

Simon vaknade strax före klockan sex och satte sig bredvid henne i väntan på de vanliga nyheterna. Precis på klockslaget ljöd signaturmelodin för nyheterna och började med riksnytt. En man som tittade nervöst åt sidorna och fumlade med sina papper dök upp på skärmen.

“Godkväll, nu är det dags för kvällsnyhet-” Han avbröt sig när han tappade ett papper på golvet. Han förvann under bordet på jakt efter det. Hade det hänt innan personer börjat försvinna hade nog de flesta skrattat åt det, men nu blev Otilia bara orolig. Kanske hade stationen utsatts för något. Misstanken förstärktes när mannen började tala. Han var definitivt inte van vid att läsa inför hela svenska folket.

“Ursäkta röran. Men som jag sa, nu är det dags för nyheter. Polisen har rapporterat in att flera skolor och idrottshallar har tagits i bruk för att fängsl- hushålla ‘återvändarna’. Däremot har den lösningen skapat några problem som både polis och militär håller på att försöka lösa. Nämligen är ‘återvändarna’ bara passiva så länge de hålls enskilt vilket framkom efter att de inhysta börjat… döda varandra.” Mannen harklade sig nervöst, som det han just sagt inte riktigt var vad som stod i hans manus. “En militärtrupp håller för tillfället på att bryta sig in i Kronobergshäktet i Stockholm. Målet är att frita en grupp människor som tvingats låsa in sig i personalmatsalen. Vi har fått in en inspelning om hur det ser ut just nu.”

Bilden byttes till en skakig mobilkamera och visade hur en grupp militärer arbetade för att ta sig in i huset. Personen som filmat klippet stod mellan två mörka skåpbilar, och ändå hördes ljuden inifrån byggnaden tydligt. Skriken av raseri innanför dörrarna fick Otilia att undra om de ens kunde lyckas och om det var värt risken. Det skulle inte förvåna henne om fängelsevakterna varit snälla nog eller inte ens haft något val i att släppa ut många av de infängslade för att få plats med fler Glitchar eller att rädda de som inte Glitchat. Om de som satt där inne var mördare och kom ut kanske det skulle orsaka fler dödsfall än om fångarna blev dödade där inne. Otilia skämdes över tanken, men samtidigt måste hon vara realistisk. Om ‘återvändarna’ som var där inne tog sig ut skulle det sluta illa. Så många rasande människor som gav sig på allt och alla. Om militären bara kunde vänta tills de dödat av varandra hade det nästan varit riskfritt att rädda de som låst in sig. Men samtidigt trodde hon att den svenska regeringen skulle vara lite för humanistisk för att låta problemet lösa sig självt på det sättet. Glitcharna var ju trots allt någons vän eller familj. I alla fall så hade de varit det innan de Glitchade. Hon undrade hur hon själv hade känt om Simon Glitchat eller om han varit en av de inlåsta. Det kunde ha varit Karin där inne. Otilia hade viljat att de stoppade det, som de försökte göra nu. Trots att en ‘återvändare’ var en annan människa än den man känt så skulle det vara svårt att döda honom eller henne. Det var som att Otilia skulle döda Gims-Simon fast värre. Trots att det bara var ett spel skulle det vara oerhört svårt eftersom Gimsen hade Simons ansikte och var lik honom på många sätt. Det hade programmet sett till.

Hur det var med Karin just nu? Poliserna hade tagit hand om henne, men om det som hände i Stockholm hände i Gävle också skulle Karin kanske dö. Men Karin var inte Karin längre. Fast hon kanske fortfarande fanns där inne någonstans. Precis som Gustav sagt så måste det finnas något sätt som kunde föra dem tillbaka till personerna de var innan de försvann. Om de bara kunde komma på hur. Kanske var det utomjordingar ändå. I så fall skulle de behöva hitta ett sätt att kontakta dem. Men om det var utomjordingar så skulle NASA säkert ha sett dem och rapporterat om dem. Om det var något som regeringen och andra makthavare hade svårt för så var det att erkänna att de inte visste något om vad som hände. Och tydligen gjorde de inte det nu heller. Så det måste vara något annat. Hjärntvättning? Nej, det skulle inte förklara varför folk försvann. Men på något sätt måste det gå att återställa folk till sitt vanliga jag. Återställa. Otilia ville inte tänka på idén som Simon hade haft, att de skulle leva i ett spel, men en återställning skulle lösa allt. Som att inget hade hänt, och världen skulle bli normal igen. Fanns det ens något annat som skulle kunna förklara allt som hände? Men hur skulle en sån sak gå till? Det var ju inte som att det fanns en knapp någonstans som de kunde trycka på för att saker skulle bli som vanligt. Otilia andades snabbare. Men någon annan kunde kanske komma på hur det skulle göras.

“Älskling, kan jag få min mobil?”

“Här. Vad ska du göra?”

“Jag ska ringa till nyhetsstationen i Stockholm. Och sen militären.”

Simon rynkade ögonbrynen och såg på henne. “Varför då?”

“För att berätta för dem att vi lever i ett spel så att de kan börja jobba på en lösning.” Otilia letade upp numret och började knappa in det i telefonen.

“Älskling, det där var bara skitsnack från min sida. Jag har ingen aning om vad som händer.”

“Precis! Det har ingen annan heller. Och jag har tänkt rätt mycket på andra teorier, men vad annars skulle det kunna vara?”

“Hur blev du så övertygad helt plöts- ” Simon tystnade och tog telefonen från hennes hand precis innan hon tryckte på luren.

“Ge hit den” sade Otilia lågt.

“Det är på grund av Karin, eller hur?”

“Ge hit telefonen!”

“Nej.”

“Jag vill ringa dit och höra vad de säger.”

“Otilia, lägg av. De kommer inte lyssna på-”

“Det kommer de visst. Jag ska förklara hur det ligger till och sen-”

“De kommer inte att lyssna på dig. Inte utan bevis, och speciellt inte när du inte tror på det själv.” Simon såg uppgivet på henne. “Du tror på det bara för att Karin och hela världen skulle kunna räddas om det var så. Du vill att det ska vara sant, men du tror inte på det.”

“Jaha? Vad tror du att det är då? Vill du inte att allt ska bli som vanligt igen?” Otilia kastade sig upp från soffan och ställde sig framför honom.

“Klart jag vill. Men vad tror du skulle hända? Även om vi levde i ett spel så finns det ingenting vi kan göra. Du vet, det är den som spelar som bestämmer, inte karaktärerna.”

“Jamen då får vi väl göra det jävligt klart för spelaren att vi inte accepterar det här!” Otilia stampade med foten i mattan.

“Otilia, lyssna på dig själv! Tror du verkligen att du kan övertyga någon annan om du inte tror på det själv? Hör du hur du låter?”

Det kändes som att all luft pyste ut från hennes lungor och tog hennes hopp med sig. “Kanske inte.” Hon satte sig tungt i soffan och stirrade upp i taket. “Så vi ska bara ge upp?”

“Inte ge upp. Anpassa oss. Stanna här tills det är säkert.”

“Och hur lång tid är det då? Hur lång tid kommer det ta innan vi försvinner? Precis som Karin och Nina gjorde?”

“Ingen aning. Det kan ta timmar. Det kan ta dagar, det kan ta år. Så låt oss ta en dag i taget, okej? Förr eller senare löser sig allt.”

“Hur kan du vara så säker?”

“För att man måste tro på nånting.”

En lång stund efter slutmelodin syntes samma vita textrad de sett tidigare om att en extrainsatt sändning snart skulle börja.

“Älskling, kom! Det är extrainsatt igen!”

Simon fortsatte att prassla i köket.

“Älskling!”

“Jaja, jag kommer. Lugn-”

“Välkommen till de extrainsatta nyheterna. Vi har fått reda på att militären nu har lyckats ta sig in i fängelset och har fritagit de överlevande. Två män ur militären blev allvarligt skadade under räddningsförsöket och är just nu på väg till sjukhus. Överste Brink finns här för en kommentar.”

En man med rakad skalle och grova ögonbryn svarade kameran. De bruna ögonen såg ut att kunna skära i stål och hans smala läppar formade ett rakt sträck. “Polisen och militären har i ett möte beslutat att de ‘återvändare’ som angriper civilpersoner får tas om hand med extrema åtgärder om situationen kräver det. Utsätt er inte för onödiga risker. Om ni skulle misstänka att någon har ‘återvänt’ ber vi er att kontakta närmaste polisstation.”

“Har du något att säga om situationen på Kronobergshäktet?” frågade nyhetsreportern.

“Nej.”

“Vad var det som hände där inne?”

“Vi fritog de som satt inlåsta och slutförde vårt uppdrag.”

“Du vill inte utveckla det lite så att våra tittare får veta mer?”

“Nej, inga fler kommentar om fallet kommer att ges.”

“Öh… nähä”, stammade reportern. “Okej. Men har du några fler tips till svenskarna som sitter och tittar just nu?”

“Gå inte ut om det inte är nödvändigt.”

Reporten knep ihop läpparna till ett smalt steck och en glimt av irritation syntes i hans ögon. “Tack, överste Brink.”

Efter det svartnade skärmen och återgick till filmen.

“Det där lät så otroligt skriptat. Och vilken stel människa! Extrema åtgärder. Vad tror du att de menar med det?” Otilia höjde ett ögonbryn mot Simon.

“Ja, det skulle inte förvåna mig om han fått order om att säga precis de orden. Förmodligen menar de att Glitcharna som attackerar folk får dödas.”

“Men det är ju… hur kommer folk att reagera?”

“Med tanke på hur de berättade det kan det bli så att folk tar saker i egna händer. Det lät nästan som att civila får döda Glitchar, och är det fler som tolkar det så kan vem som helst komma undan med mord. Det räcker med att han eller hon säger att personen de dödat hade Glitchat.” Simon suckade och skakade kort på huvudet.

Otilia sög på läppen. “Fast att de klargör det så där… de som vill döda folk behövde nog inte vänta på den signalen. Bara mördaren inte sågs av vittnen så kunde de låtsas att det var en Glitch som dödat dem.”

“Jo, det är klart. Som att vi inte har förlorat tillräckligt många än.”

“Du sa ju förut att det var bra om Glitcharna dödade varandra.”

“Jag sa inte att det var bra att fler o-Glitchade människor dödades. Om det blir så kommer hela jordens befolkning att dö inom högst ett par år.”

“Det måste finnas ett sätt att stoppa det här.”

“Japp. Fast det finns ingenting vi kan göra åt det, vad det än är.”

“Jag tänkte faktiskt på det där förut.”

“Vaddå?”

“Du vet hur du har hjälpt mig förut med spel och sånt, med en återställning?”

“Ja?”

“Jag tänkte om man kanske-”

“Hitta en stor röd knapp och trycka på den för att få att att bli som vanligt igen? Älskling, jag vet hur mycket du älskar Karin, men lägg av. Du kommer bara att bli mer upprörd.”

Otilia korsade armarna och lutade sig tillbaka mot soffkudden. Hon visste att det bara var trams, men hon måste kunna hoppas på något. Kanske var det Gud som var riktigt sura på dem. Om hon skulle börja be varje natt så kanske han skulle börja lyssna. Men säkert hade fler miljoner av världens befolkning redan gjort det, och de hade inte fått något svar. Det måste finnas en lösning. Det måste det.

Två timmar senare kom ytterligare en rapport in. En polis hade föreslagit att låsa in ‘återvändare’ i tomma hus och höghus. På så sätt kunde de varken skada någon annan eller försöka bryta sig ut för att göra det. De skulle återkomma med en detaljerad lista om vilka lägenhetskomplex och hus de skulle sätta personerna i och listan skulle rapporteras på de lokala nyheterna. Både Otilia och Simon stönade högt när de sade det. Ett höghus som nyligen blivit färdigrenoverat och egentligen snart skulle få sina första hyresgäster måste stå högt på listan. Ett sådant som stod ett kvarter bort från deras eget höghus. Ingen av dem blev förvånade när det lästes upp från listan. På grund av bostadskrisen som funnits i några år hade flera höghus rustats upp och ännu fler byggts. De togs i anspråk nu. När de hade läst upp listan sade de att den skulle finnas på deras hemsida, det var bara att hämta hem och skriva ut.

I Stigslund hade två höghus valts ut. Det var det nyrenoverade precis som de hade anat, men också ett annat höghus som stod bredvid det. Otilia svor högt när hon såg det. De skulle befinna sig i en farlig situation när Glitcharna låstes in, men de visste inte var annars de skulle ta vägen. Ett alternativ var att åka till Otilias mamma eller ut till Stockholms skärgård, men inget av alternativen kändes speciellt lovande nu heller. De bestämde sig för att försöka vänta ut situationen och hoppas på det bästa. Kanske skulle de kunna låna Karin och Gustavs stuga. Gustav skulle säkert gå med på att låna ut den till dem, men då måste de antingen bryta sig in i deras radhus eller åka till centrum för att hämta nycklarna hos Gustav. Inget av alternativen lät bra, men de måste ha en plan. Simon ringde till Gustav, men det tutade upptaget i luren. Att det tutade upptaget betydde förmodligen att han inte hade Glitchat. Otilia kände sig lättnad över det, men ju snabbare de fick tag i honom desto bättre.

De kurade ihop sig i soffan och kollade på intervjuerna som fortsatte att rulla, men ingen av dem fäste något intresse vid vad som sades. De satt för det mesta i sina egna tankar. Med ‘återvändarna’ som skulle skyfflas in i deras område skulle det kännas för osäkert för att de skulle stanna kvar, men om de inte kunde låna Gustavs stuga skulle det vara det enda alternativet. Nyheterna hade sänt att fler och fler hade börjat lämna städerna och trafikköerna var flera mil långa. Gustav och Karins stuga låg bara en halvtimme från Gävle, mot Hamrånge, och om de hade tur skulle vägarna fortfarande vara framkomliga. Chansen var liten, men kanske. Otilia ryckte till när Simons mobil vibrerade på bordet. Simon svarade så snabbt att mobilen nästan flög ur handen på honom.

“Hallå? Gustav?” Simon log mot henne, men det dog snart bort och ersattes av en rynkad panna. ”Ja, vi såg det på nyheterna. Jag och Otilia undrade om vi kunde få låna er stuga?”

Simon satt tyst ett tag. Hans ansikte skiftade långsamt till en grå nyans och hans ställde sig upp. Han gick långsamt fram och tillbaka genom rummet. “Är du säker? Till och med-”

Simon drog fingrarna långsamt genom håret. “Ja, okej. Sköt om dig så hörs vi senare. Hoppas jag.” Han knäppte av mobilen och Otilia hoppade till när han kastade den hårt i soffan. Den studsade två gånger och låg sedan stilla. Simons ansikte hade antagit en röd nyans och han stirrade på mobilen som att han var besviken över att den inte hade gjort något mer än att studsa.

Otilia tvekade i flera sekunder innan hon harklade sig. “Så vad sa han?”

Simon svepte ut med handen i en hjälplös gest medan han satte sig med en duns. “Att varje väg ut från stan är totalblockerad av bilar. Att de har fått in uppgifter från militären att fordonstrafik från och med imorgon kommer att vara förbjuden i stan. Så han tänkte varna oss att inte bege oss ut på vägarna.”

Precis när han sagt det bröts programmet för en ny extrainsatt sändning. Framför kameran stod samma reporter som de sett förut. Han skakade inte längre utan rättade till papprena framför sig och tittade rakt in i kameran.

“Från och med midnatt råder körförbud av alla civila fordon i de större städerna i landet. Alla städer med tjugotusen invånare eller fler räknas in i den gruppen, och kommer att visas i en lista innan filmen fortsätter. De som bryter mot körförbudet kommer att få sina fordon omhändertagna, men framför allt gäller det stadens och invånarnas egen säkerhet. De flesta vägar som leder ut från majoriteten av Sveriges städer har blockerats av bilköer. För att polis, ambulans och brandkår ska kunna ta sig fram kommer alla fordon som står i vägen forslas åt sidan. Åtgärden införs för er egen och andras säkerhet, så gör er själva en god gärning och ge er inte ut på vägarna.” Med det uttalandet avslutades nyhetssändningen.

“Betyder det att vi är-” började Otilia, men tystnade sedan med rynkad panna. Hon stirrade upp i taket.

“Japp. Instängda. I vår egen stad. Det är tur att vi har mat så vi klarar oss i alla-” Otilia lade handen över Simons mun och tystade honom. Hon pekade upp i taket och knäppte sedan av ljudet på teven.

Det hördes tydligt i tystnaden.

Dunk.

Dunk.

Dunk.