23

Kraften som slog emot dem när folkmassan träffade bilen fick nästan alla rutorna att spricka i stora spindelnät och skakade hela fordonet. Det fortsatte att skaka, men trots det höll sig Otilia stilla. Hon hade inte ens kunnat röra på sig om hon ville. Hennes hjärta rusade dubbelt så snabbt och vågade inte en andas. Simon höll krampaktigt om hennes hand och hon kände hur blodet nästan ströps till hennes fingrar. Det var över för dem. Det skulle dunsa en till Glitch mot rutan, och spräcka den helt och hållet. Glitchen skulle få syn på henne och Simon, och de skulle slitas ur bilen, sedan skulle allt få ett plågsamt slut. Otilia tänkte på att Marie, vikarien, nästan hade dödat henne. Vad kunde de göra mot flera tusen sådana monster? Hon borde ha förstått att det var omöjligt att nå stationen. En duns till så skulle de vara döda. Hennes barn skulle dö innan det ens tagit sitt första andetag. Om hon hade någon makt alls så måste hon få deras barn att överleva. Hon vågade inte ens öppna ögonen, men om det skulle krävas att hon slog sig ur gruppen av Glitchar så skulle hon försöka. De hade misslyckats, men det skulle inte stoppa henne.

Trots att hon kände att en ruta skulle gå sönder när som helst kände hon inget glas krascha in i bilen eller några händer som våldsamt slet dem ur den. De satt stilla i flera minuter med en skakande bil. När den äntligen stod helt stilla öppnade Otilia ögonen. Det var sprickor över nästan hela framrutan och båda sidospeglarna var borta. När hon pressade ansiktet mot fönstret såg hon sidospegeln hänga i en kabel efter bilens dörr. Gatan låg helt tom framför dem. Hon öppnade dörren på glänt och såg mot vägen bakom dem.

Kaos var det enda som kunde beskriva ljudet och förstörelsen när Glitcharna rusade framåt. Ett ogenomträngligt dån av billarm och fordon som slets sönder rådde över platsen, men hon kunde inte se några Glitchar i närheten av dem. Otilia kunde inte fatta att det hade fungerat. Hon tackade gudarna för att de skapat ‘Doctor Who’, och att hon mindes just den episoden. Vilken briljant teveserie. Hon gjorde en mental notering att tacka Simon när de kom i säkerhet igen. Det hade varit en så liten chans att lyckas, men när hon såg den rasande folkhopen hade hon förstått att de aldrig skulle klara sig om de försökte preja igenom eller fly från den. Hon försökte svälja med torr mun och stängde bildörren försiktigt.

“Vrid på motorn igen och kryp fram. Då kanske de inte märker oss.”

Simon stirrade på ratten, och som en robot som fått ett kommando vred han lydigt om nyckeln och gjorde som hon sade. Bilen hostade lite, men sedan rörde de sig framåt. Hon höll andan tills de kommit förbi den första sidogatan. Glitcharna hade ännu inte märkt av dem, de var fokuserade på larmen som fortfarande ekade mellan byggnaderna. Bilen kröp runt hörnet på den andra sidogatan och Simon stannade utanför nyhetsredaktionen. Det var en smal och ganska undanskymd gata, med bara ett fåtal portar in till byggnaden. På andra sidan fanns den stora, inhänslade gården som till hörde gymnasiet Vasaskolan, vars gigantiska tegelkropp skymde sikten till gatan de kommit från.

Rutorna i dörren till nyhetsstationen var splittrade, men glasbitarna låg ute på gatan. Kraften hade kommit inifrån, så om lyckan verkligen log mot dem idag kanske Glitcharna som funnits där inne tagit sig ut i jakten på de skränande ljuden. De gick med tysta steg längs kortsidan av byggnaden till ytterdörren och kikade in. Otilia hade tagit med sig basebollträet och Simon höll svärdet i ett hårt grepp. Över hennes axel hade hon hängt väskan med datorn, två tunna filtar och lite mat i. Simon bar på en liknande sportväska, där de knölat in både konservburkar och flaskor med vatten.

De kunde inte se någon, men de såg sig ändå omkring så pass att de genast skulle märka om någon närmade sig. Glaset knastrade under deras fötter när de kom fram till dörren och de måste ducka för att komma under det splittrade glaset som hängde som ett nät från den övre rutan. De såg sig omkring när de hade tagit sig in i vestibulen. Det var förvånansvärt stort där inne, och de behövde ta flera steg för att komma in i mitten av utrymmet. Det fanns en trappa som ledde uppåt bredvid en hiss med stängda dörrar. På andra sidan fanns en trappa som ledde neråt och en dörr som gick i samma färg som väggen och inte var helt stängd. Otilia klev per automatik framåt för att trycka på hissknappen, men Simon lade en hand på hennes axel och hindrade henne från att fortsätta. Hon såg efter honom när han gick fram till en brandkarta som satt i en ram på väggen. Själv såg hon inte vad som stod. Hon började se suddigt, men hon antog att det bara var adrenalinet som började gå ur henne. Hon hoppades att det skulle hålla i sig tills de nådde rummet där Katarina och Gustav satt gömda.

Simon gick förbi henne till dörren och drog upp den. Han nickade åt Otilia att komma när han plötsligt stelnade till. Otilia vände sig om för att se vad han reagerat på och såg hur en Glitch ute på gatan stirrade rakt mot dem. Den lilla svarthåriga flickan öppnade munnen på vid gavel och stötte ut ett gruttalt vrål. Det fick en rännil av obehag att gå genom Otilias kropp. Ljudet var något hon aldrig trott att en så liten flicka kunde göra. Simon drog henne i axeln och in genom dörren. Hon hoppades att han hade rätt att de skulle ner för den lilla trappan innanför dörren, för den där tjejen kallade definitivt till sig förstärkning. Folkmassan de sett tidigare skulle kunna förgöra ett helt hus, och definitivt riva ner en liten dörr. De stängde dörren och utrymmet blev becksvart när det lilla ljuset från ingången försvann, men flickans vrål tystnade nästan helt också.

Simons fingrar gav av ett raspande ljud när han kände efter väggen, men när han väl hittade lysknappen gick inte lampan igång. Det enda som lät var flera svaga klickanden. Otilia hade inte behövt oroa sig för adrenalinets försvinnande. Det kom krypande tillbaka, men hon kände sig fortfarande yr. Simon lyfte upp sin telefon ur fickan och knäppte på ficklampan. Med ljuset fortsatte de ner till ytterligare en dörr. Den var stängd, och ville inte öppnas när Simon ryckte i den. Simon bankade så att det ekade i rummet, men inget ljud hördes inifrån.

“Katarina, Gustav! Det är Otilia!” Hennes röst lät märkligt hes i hennes öron. “Släpp in oss! Ni är där inne, eller hur?” Hennes röst dog bort och det kändes som att något krälade inne i hennes hals. Hon hörde lågmälda röster innanför ståldörren. Hon harklade sig, men på något sätt kändes det som att hon inte fick tillräckligt med luft. Ändå fortsatte hon.

“Otilia, förskollärare till Leja och kompis till Kari-”, hon hostade till och höll sig för magen. Något blött, varmt och klibbigt mötte hennes hand. Munnen smakade som metall. Rösterna mumlade där inne.

“Vi har något som vi vill att ni ska sända ut till alla som fortfarande lever. En teori och kanske till och med en lösning!”, sade Simon med hög röst. Han höll mobilens ljus stadigt mot dörren. Det gick några sekunder innan de hörde ett skrapande, metall mot metall och dörren gled upp en springa. Ett blankt knivblad stacks ut genom öppningen.

När ingenting hände öppnade Gustav dörren så pass mycket att han kunde sticka ut huvudet. Simon vred lampan så att den lyste upp hans och Otilias ansikten. Sedan vred han den tillbaka till Gustav. Hans stumma ansikte bytte form från förvåning till ett lättat leende. Han öppnade dörren helt åt dem, gick fram till Simon och gav honom en kram. Otilia tog några steg mot rummet. I taket hängde en ficklampa. Nedanför den stod Katarina och såg på dem. Även hon log brett när hon såg deras ansikten. Gustav gick fram till Otilia och gav också henne en kram. Smärtan som sköt upp i henne var så intensiv att hon inte kunde hålla tillbaka skriket av smärta. Det kändes som att hon brann inifrån och hela hennes kropp tycktes vibrera. Hon föll ihop i Gustavs armar och kände hur all kraft försvann från henne. Sedan sjönk hon ner i mörkret.

När hon vaknade trodde hon att hon var död. Men döda personer kände väl inte smärta? Det var kolsvart runt henne och hon vred huvudet åt sidan. Hon låg på något mjukt. Kallsvett rann ner för hennes tinning, och hon frös så att hon huttrade innan en kraftig våg av värme rusade genom henne, som om hon kokades på en induktionsplatta. Hon måste ha legat här ett bra tag, men hur länge? Hon hade en filt som låg över henne som inte var tjockare än två pappersark, ändå började hon svettas så mycket att den kändes kvävande. Hon slet den av sig och hörde en mjuk duns när den hamnade i en hög på golvet. Otilia hade bara på sig sin BH och jeansen hon haft när hon kommit dit. Trapputrymmet hade varit kallt, och hon undrade var värmen kom ifrån. Gustav hade öppnat dörren, och kanske var det varmare där inne i rummet.

Hon visste inte varför hon hade vaknat, men hon kände sig fortfarande fruktansvärt trött. Hon försökte lägga sig på sidan, men något stretade emot. När hon kämpade mot det som höll fast henne tappade hon andan av smärtvågorna som gick genom hennes kropp från hennes mage. Otilia stönade ofrivilligt till och en plötslig rörelse vid sidan av soffan fick henne att hålla andan. Simon ställde sig på knä bredvid henne med en ficklampa för att lysa upp hennes ansikte. Sedan smekte han henne över håret och kysste henne i pannan. Otilia rynkade pannan när hon blev blöt av kyssen och insåg sedan att han grät. Hon visste inte varför, men hennes röst verkade inte ha fått tillbaka tillräckligt med kraft för att fråga än.

“Jag är så glad att du lever. Åh, älskling.” Han böjde sig snörvlande ner över henne och gav henne en lätt kyss på munnen innan han höll hennes huvud mot sitt bröst. Hjärtat dunkade hårt där inne och Otilia kände sig plötsligt mycket lugn. Trygg. Sömnen ville gripa tag i henne igen, och trots att hon stretade emot lockelsen hade hon inte styrkan att hålla sig vaken. Hon somnade till hans hjärtslag.

När Otilia vaknade igen vred hon huvudet åt sidan och bestämde sig för att sätta sig upp. Nästan genast gick en våg av värme och smärta genom henne som tvingade hennes kropp ner igen. Trots att hon inte kunde se något så snurrade hennes huvud. Ändå kände hon sig piggare än hon varit förra gången hon vaknat. Hon gnussade handen över ögonen och låg stilla. Det var fortfarande mörkt, men den här gången blev hon inte lika rädd när Simon gick fram till henne. Han smekte hennes hår igen.

“Hur mår du?”, frågade han oroligt. “Du är fortfarande brännhet, men jag skulle gissa på att febern har gått ner lite grann.”

“Har jag haft feber?” Hennes röst lät obekvämt raspig och ynklig så hon försökte harkla sig. Magmusklerna skrek i protest och hon stönade ofrivilligt till.

“Vi gissade att det var över fyrtio grader. Vi såg inte hur djupa såren var förrän vi klädde av dig.”

Orden stockade sig i Otilias hals. Hon försökte fukta läpparna, men hennes tunga var torr, och det kändes som att sprickor bildats på den.

“Vatten”, kraxade hon och Simon räckte henne en kaffekopp. Hon tappade den nästan, men lyckades med Simons hjälp föra den till läpparna. Hon frustade när vattnet åkte ner i vrångstrupen. Simon höll henne varsamt bakom huvudet och hjälpte henne med resten. Sedan väntade han tålmodigt, men verkade inte kunna sluta smeka hennes hår. Hon provade att sätta sig upp igen. Den här gången gick det bättre och Simon hjälpte henne genom att stödja upp hennes rygg med en soffkudde. Hon vred på huvudet mot ljuset. Både Katarina och Gustav såg mot henne. De såg oroliga ut, men hon lyckades klämma fram ett leende. Det fick även dem att le, även om det var lite osäkert. Efter ett nickande av Simon gick de fram till Otilia.

Gustav ställde sig på huk bredvid henne och lade en hand på hennes ben. “Jag är glad att du fortfarande är med oss. Det var riktigt nära.”

“För nära. Du dog nästan vet du”, sade Katarina. Trots situationen kom Otilia att tänka på att det här nog var första gången hon sett kvinnan utan en mobil fastklistrad i handen. På något sätt gjorde det att Otilia såg henne mer som en vuxen. Att ha barn kanske kunde se ut att vara tillräckligt för att vara vuxen, men det var många mammor som födde när de var för unga. Det här var en av dem. Trots sin unga ålder klarade hon tydligen av att ha ett barn och en karriär, och enligt Otilia var tydde det på en stark kvinna.

Katarina lade en sval hand mot Otilias panna och konstaterade det som Simon redan hade sagt; att febern måste ha gått ner. Gustav såg avundsjukt på Simon och Otilia när de höll händer, och en skugga av smärta lade sig över hans ögon. Ett styng av saknad och sorg slet i Otilias hjärta. Ändå kunde hon inte släppa Simons hand.

“Han har inte lämnat din sida sedan vi plåstrade om dig. Han har till och med suttit och sovit i stolen där”, sade Katarina och pekade mot en åldrad pinnstol som såg ut att kunna rasa när som helst. “Du har sovit i dagar. Dagar! Vi har fortfarande inte fått reda på vad ni har kommit på heller. Han vägrade prata om det tills du vaknade.” Katarina puttade lättsamt till Simons axel, men det märktes en viss irritation bakom rörelsen. “Så, lover boy. Kan du berätta nu då?”

Simon ställde sig upp med en suck och hans ansikte försvann i mörkret. “Jag ska väl det.” Simon lyste med mobilen på golvet nedanför soffan. Där stod Otilias laptop.

“Vet du hur nära döden du var? För jag räddade ditt liv”, sade Katarina med ett höjt ögonbryn riktat till Otilia.

“Tack”, var det enda ord Otilia kunde förmå säga.

Katarina log förnöjt. “Vet du, jag gick faktiskt sjuksköterskeprogrammet ett år innan jag kom in som vikarie här på stationen. Så det var ganska lätt.”

Gustav höjde ett ögonbryn mot hennes påstående.

“Vadå?”, skällde hon mot honom, men han skakade bara på huvudet och fäste blicken vid Otilia igen.

“Det är skönt att du lever. Vi var inte riktigt säkra på att vi gjort allt rätt.”

Katarina stirrade på Gustav med en trotsig min och snörpte på munnen, men sade till Otilias förvåning ingenting. Simon startade upp laptopen och den gav ifrån sig en hög signal när operativsystemet satte igång.

“Har vi tur så har viruset inte ätit sig igenom allt för mycket av spelet för att ni ska fatta vad vi tror händer med vår värld”, sade Simon medan han koncentrerade sig på skärmen.

“Vad har ett spel med…” Katarina tittade på Otilia och tillbaka på Simon igen, med ett ansikte som först visade förvåning, men som snart bytte skepnad till hopdragna ögonbryn, uppspärrade ögon och en blick av ohöljsam irritation. “Har ni baserat er teori på ett SPEL?!” Katarina skrek nästan ut det sista ordet. “Ett spel. Och här trodde jag att vi väntade på något…” Katarina slet sig i håret och stampade ena foten i golvet. “Ingen kommer att tro det här. Ingen! Om någon över huvud taget finns kvar att tro på det.”

Otilia suckade. Hon visste inte om det skulle gå att övertala henne, men de måste försöka. Hon hade själv börjat tveka på deras teori igen, men hon visste att det inte fanns något annat hon trodde på just nu. Hon var ganska säker på att Gustav litade tillräckligt på dem för att han skulle tro på deras ord, men hon förstod också orsaken till att Simon öppnade upp spelet och visade dem hur det gick till.

Otilia stelnade till när hon insåg vad det innebar. De skulle få se hennes imaginära familj med Simon. Åh, det var så dumt. Hon visste att det inte borde spela någon roll vad andra tyckte, men hon skämdes fortfarande över det. Hade Simon och hon inte varit ihop hade det kanske slutat med en förhållningsorder om att hon måste hålla sig borta från honom. På långt avstånd. Att två personer som kände henne skulle få se allt var inte vad hon hade tänkt. Hon förstod att det var nödvändigt, men det gjorde inte pinsamheten i det mindre. Simon satte sig bredvid henne i soffan och flyttade på sig lite när Otilia kved till.

Det tog tid för datorn att starta upp och det fick Katarina att förtjust plocka fram en liten träskiva med flera vassa glasbitar som hon sträckte framför Otilias näsa. De var rödfärgade och blodet hade torkat i små pölar. Otilia höjde ett ögonbryn mot Katarina som log ännu större mot henne, knyckte på huvudet och höjde ögonbrynen tillbaka. Otilia stirrade på bitarna, sedan förde hon handen över bandagen och plåstren som gick över magen.

“Var kommer de ifrån?” frågade Otilia, trots att hon redan visste svaret. Hon mådde illa av att tänka på det.

Katarinas röst kvittrade av självbelåtenhet när hon svarade. “Från dig så klart! Duh. Vad trodde du då?”

Otilia svarade inte.

“Och det var lätt att plocka ut dem?”, frågade Gustav med ett omisskännligt sarkastiskt tonfall.

“Jag gjorde det ju i alla fall. Och hon överlevde dessutom.” Katarina log triumferande.

Hon hade gjort ett bra jobb, det kunde Otilia erkänna. Vissa av glasbitarna var små, och med det begränsade ljuset hade hon fått ut förvånansvärt mycket för att bara ha gått ett enda år på sin utbildning, då hon förmodligen inte ens fick göra annat än att kanske läsa om att göra det. Trots Katarinas självbelåtenhet kunde Otilia inte låta bli att le mot henne. Till svar log Katarina ännu bredare. Men något som låg kvar och trängde i Otilias sinne var om det kunde finnas glassplitter kvar och vad det skulle göra mot hennes kropp och hennes och Simons baby. Hon bestämde sig för att inte tänka på det. Hon levde fortfarande, och det hade hon alla tre att tacka för. Hon ville inte ens tänka på barnet. Men det måste fortfarande finnas där inne. Deras dotter levde och mådde bra, det fanns inget att vara orolig för.

Royal Road is the home of this novel. Visit there to read the original and support the author.

Medan datorn sattes igång frågade Gustav Simon om han äntligen skulle berätta vad de gjort för att komma dit. Simon nickade eftertänksamt och förklarade sedan för Otilia att han sparat historien tills hon blev bättre. Hon var ju trots allt hjältinnan i berättelsen. Otilia rynkade på ögonbrynen åt att han inte tog åt sig något av äran själv, men log sedan. Katarinas uppsyn mörknade något när han utnämnde Otilia som hjältinnan, men ljusnade igen när han tillade att det var innan de kom in i byggnaden och Otilia behövdes opereras på. Hon fick en plötslig tanke om att den kvinnan skulle ha passat mycket bättre som skådespelerska om hon var så mån om att få beröm.

Otilia suckade djupt. “Ska du eller jag?”

Simon såg forskande på henne, sedan sade han åt henne att han kunde berätta så kunde hon vila lite och sticka in detaljer här och var. Trots det slutade det med att Otilia tog över berättelsen. Det krävdes några glas vatten och pauser, men hon insåg själv hur det måste låta i Gustav och Katarinas öron. Hon hade aldrig trott det om sig själv, men med tanke på Katarinas och Gustavs miner var hon bra på att återberätta saker. Katarina skrek till när hon berättade om hur hon fastnat i repet utför fönstret, kastat en bomb mot Glitcharna utanför affären och kastat sig in genom rutan på bilen för att det skulle gå snabbt bara för att sedan upptäcka att växeln låg i. Gustav lade handen för munnen på Katarina när hon återigen gav ett tjut när Otilia berättade om Glitchen i bilen och hur de hade satt igång billarm för att komma dit.

De avbröt aldrig, utom för att ställa en fråga om vad en Glitch var för något. Otilia hade förklarat att de skulle komma till den verkliga innebörden av ordet när de förklarade sin teori, men att de fick nöja sig med att veta att det var vad de kallade ‘återvändarna’ och de ‘försvunna’. Katarina blev oerhört nyfiken och fick Simon att förklara det utförligt innan Otilia kunde berätta vidare.

När Otilia berättade om folkhopen som kom emot dem slog Katarina händerna för munnen, och Gustav andades tungt med uppspärrade ögon och tungt framåtlutad överkropp. Otilia avslutade med att berätta att byggnaden de var i nu hade varit helt tom så vitt de visste, men att flickan kanske lockat dit en del Glitchar igen. Hon tog förnöjt koppen med vatten från Katarina, vars mun hängde halvöppen. Till hennes förvåning verkade även Gustav sakna ord inför det som hade hänt. Otilia frågade inte vad som hade hänt efter hon tuppat av; glasbitarna förklarade allt. Ändå var Katarina noggrann med att beskriva hur hon hade gått igenom hennes mage och bröst för att få ut glasbitarna. Alla förutom Katarina verkade må illa av beskrivningen och som tur var hade hon bara kommit till historien om den tredje glasbiten när Simon sade, onödigt högt, att han hade tagit fram allt de behövde för att kunna förstå. Gims öppningsmelodi ljöd i högtalarna och Otilia rynkade ögonbrynen när hon såg bilden. Trots att spelet startades upp från början dök samma bild upp som de hade sett när de avslutat spelet, och inte den vanliga rutan där man fick bestämma vilken familj man ville spela. Det var bara en sak som skilde sig från förut. Gims-Simon var försvunnen. En objuden kall kåre kröp efter Otilias inre och Simons ansikte bleknade, något som Katarina inte undgick att se.

“Varför blev du så blek då? Är det något du plötsligt inte kan bevisa, som du sa att du skulle?”, frågade hon med ett hånfullt leende.

Trots det de gått igenom för att ta sig dit verkade inte Katarina se att de verkligen trodde på teorin, eller tro att den var möjlig. Men det hade Otilia inte heller gjort, trots att tanken legat och grott i henne sedan var i butiken. Kanske till och med när de började använda namnet ‘Glitch’ för att beskriva ‘återvändarna’. Så klart att den enfaldiga kvinnan inte skulle förstå det. Det skulle krävas mycket för att övertyga henne.

“Du har läppstift på tänderna”, sade Otilia kort. Katarina blev röd i ansiktet och vände sig bort från dem medan hon febrilt förde pekfingret över framtänderna.

“Vi kan bevisa det”, sade Simon långsamt, “det är bara att förra gången vi öppnade upp spelet fanns det tre personer där, nu finns det bara två.” Simon lät bli att nämna att det var han själv som försvunnit ur spelet, men Katarina lutade sig närmare och inspekterade scenen.

“Men… är inte det där Otilia?”, frågade hon roat. “Så den tredje personen var alltså du. Inte konstigt att du ser så blek ut. Men kom igen, det är ju trots allt bara ett spel. Vem är flickan?” Orden kom i en snabb ordföljd som att Katarina inte skulle tolerera att någon skulle avbryta henne. Ändå låg tystnaden som en hinna över rummet när hon pratat klart. Efter några sekunder samlade Otilia sig och valde att faktiskt svara Katarina, vilket hon först övervägde att inte göra. Hon harklade sig.

“Ja, det kanske verkar fånigt, men jag älskar Gims och tyckte att det verkade roligt att se hur det skulle se ut om Simon och jag skaffade barn. Men eftersom den senaste kopian gjorde saker mer verkliga så känns det mycket mer skrämmande nu när Simon har försvunnit därifrån.”

“Öhu”, muttrade Katarina eftertänksamt. “Så flickan som sitter så där på golvet är alltså ert barn i spelet?”

Otilia nickade.

“Vad är det för fel på er… dem… eller jag vet inte. Vad är det för fel på era Gimsar?”, fortsatte Katarina.

“Flickan heter Sara. Hon är autistisk och-”

“Blir inte barn bara autistiska om föräldrarna är våldsamma mot det?”, avbröt Katarina. “Är ni våldsamma av er? I så fall är det bra att ni inte har skaffat barn.”

Otilia och Simon andades båda djupt för att inte släppa ut all sin frustration över henne. Vem var hon att säga vem som skulle passa bra som mamma?

“Nej. Det är inte så det går till”, sade Gustav med en märkbar kyla i rösten, något som Katarina inte verkade märka alls.

“I vilket fall så tror vi att det som händer i Gims är vad som händer i den riktiga världen just nu”, sade Otilia snabbt. “Människor Glitchar bort och de som kommer tillbaka blir galna. Alltså gömmer sig de friska människorna, de som fortfarande finns, för att inte bli dödade. Det tror jag är vad som händer i spelet med”, sade Otilia så lugnt hon kunde. Vissa gånger verkade det som att Katarina hade något bakom skallbenet, men Otilia började undra. Hon var glad att hon inte fortsatt som sjuksköterska. Studierna skulle säkert ha knäckt henne. Katarina började säga emot, men Simon avbröt dem tvärt.

“Kolla här nu.” Han visade samma textflöde som han visat Otilia tidigare. Texten strömmade neråt, men då och då raderades en rad text. Katarina såg ointresserad ut, men Gustav stirrade nyfiket tills han förstod vad som hände.

“Du menar alltså att det finns ett virus som raderar all text?”

Simon skakade på huvudet. “Inte all text. Bara koden för personerna.”

“Vänta… Simon, du kan inte mena allvar! Det är ju… det är ju bullshit!”, sade Gustav högt.

“Är det?”, frågade Otilia med ett bitande tonfall. Ansträngningen gjorde att hon hostade till och lade sig ner. Det snurrade i hennes huvud igen.

“Men det… om det… har du försökt med antivirus?”

“Klart jag har, men det biter inte. Jag försöker programmera ett nytt som kan stoppa viruset, men jag behöver hjälp. Vi behöver er. Och världen oss, antar jag.”

Simon såg mot Gustav och Katarina. Gustav blåste långsamt ut luften han samlat i kinderna, Katarina höjde ett ögonbryn och tycktes inte förstå vad det hade med henne att göra. Otilia stirrade tyst på trion där hon låg. Sedan kom hon på något som hon visste att hon skulle hata sig själv lite för när hon väl hade sagt det. Ändå bestämde hon sig för att chansa att det skulle hjälpa Katarina att förstå att det var viktigt att informationen kom ut till vem helst som kunde dra nytta av den och hjälpa dem.

“Katarina, om den här informationen kommer ut och det visar sig att den stämmer så kommer du att vara den de vänder sig till. Den ledande stjärnan som ledde dem in i ljuset. Det skulle vara du. Inte jag, inte Simon, inte Gustav. Du.” Hon ångrade sig redan när hon sagt det. Med hennes svaga, ynkliga röst lät allt patetiskt istället för övertygande.

Katarina stod tyst en stund och funderade. Otilia blev rädd att hon kanske hade smörjt på lite för mycket, men andades lättat ut när Katarina sken upp som den stjärna Otilia beskrivit henne som. Katarina skulle förmodligen ge henne ett helvete om Otilia hade fel, men om det var vad som krävdes för att informationen skulle nå ut så kunde hon offra det och sig själv. Till och med stå ut med förödmjukelsen att resterna som fanns kvar av Sveriges befolkning skulle skratta åt att hon skapat sig själv och Simon i spelet. Sedan log hon åt sig själv. Om det var Katarina framför kameran skulle ingen få reda på att det var så. Ingen skulle se Otilia, och Simons gims var försvunnen. Ingen kunde gissa att nyhetsankaret kände de som skapat familjen i spelet eller att de hade ett förhållande.

Katarina nickade självbelåtet och vinkade till sig Gustav. “Men kom igen då. Vi har väl inte hela dagen på oss.”

Gustav fnös, men dolde det skickligt med en hostning. De skyndade sig in i ett inre rum och hämtade kameran. Gustav tog också med sig det som brummat i den tidigare sändningen, en generator. Han log ursäktande och sade att de kunde prata i ungefär tio minuter. Om de pratade längre än så skulle de inte kunna sända något mer, och två chanser att nå ut till någon var bättre än en. Simon övertygade honom om att det skulle vara tillräckligt. De satte sig framför kameran och Katarina strök tillbaka håret så gott hon kunde över hjässan. Det hade inte sett en borste på alldeles för lång tid och låg spretigt och tilltufsat på hennes huvud. Otilia undrade hur hon själv såg ut innan hon bestämde sig för att hon inte brydde sig om det. Det fick se ut som det gjorde. Med alla sår hon fått i ansiktet antog hon att hon måste likna någon från en skräckfilm. Det var ändå inte hon som satt framför kameran och skulle tala om deras teori. Hon hade däremot inte tackat nej till en dusch. Simon satte sig ner bredvid Katarina på en grön kudde de burit dit. Otilia rättade till sig på soffan och vände huvudet mot dem.

Strax därpå drog Gustav igång generatorn och startade kameran. Den surrade igång med ett högt skrammel. Gustav sade att det var en minut kvar tills att sändningen skulle börja, precis efter att den vita fyrkanten slutat blinka. Katarina harklade sig och drog handen över håret igen när Gustav tecknade med fem fingrar åt Katarina för att räkna ner. Fyra, tre, två, ett och så var de i rullning. Katarina harklade sig.

“Välkomna till nyheterna. Vi två som är kvar på nyhetsredaktionen har fått besök av två gäster som påstår att de har en teori om vad som händer i världen. Så lyssna noga.”

Otilia korsade armarna där hon låg och lyssnade. Behövde Katarina verkligen säga att de var ‘på besök’ som ‘gäster’? Det lät så fruktansvärt tamt. De ville ju att militären skulle lyssna till deras teori, inte några knasiga UFO-fanatiker. Och säkert hade hon använt det sarkastiska tonfallet vid den ‘påstådda teorin’ för att hon inte ville bli förknippad med det om det visade sig att Otilia och Simon hade fel. Otilia bet sig själv i läppen och hoppades att trots vad Katarina sade så skulle någon höra dem, förstå dem.

Kamerans lins zoomade ut, förmodligen för att visa både Katarina och Simon, som satt med datorskärmen riktad mot kameran. Datorn visade att Gims var i spelbart läge så att de som tittade kunde se Gims-Otilia och Gims-Sara sitta inspärrade på vinden medan andra Gimsar vandrade omkring i huset. Trots att Gimsen hade sett ut som Simon var Otilia nästan glad att han försvunnit ur spelet. Det var något otäckt med det, men det skulle ha sett fånigt ut om han hade varit kvar i spelet när det var han som visade lösningen.

Simon började med att förklara att de fått idén rätt tidigt, när han sagt att personerna var mer som Glitchar än ‘återvändare’ och förklarade efter en irriterad gest från Katarina vad ordet betydde. De hade bara kommit på att kalla dem så för att det lät bättre än ‘återvändare’. Han fortsatte sedan att förklara hur teorin hade fått djupare rot när Gimsarna i Otilias spel hade börjat råka ut för samma sak. Simon sade också att de anti-virus program som han använt för att motverka viruset i spelet inte fungerat, men att han höll på att bygga ett program som skulle kunna rätta till det. Men för det behövde han hjälp och vädjade till eventuella tittare att hjälpa honom om de kunde, för om de kunde lösa problemet med spelet kanske det fanns en chans att fixa världen på samma sätt. Han klickade upp spelets kod för att bevisa för den eventuella publiken att deras teori kunde vara sann när generatorn började puttra högre. Den gav av en sista suck och blev helt stilla. Skärmen som visade vad som sändes ut till tittarna blev svart. Gustav svor. Han gick fram till generatorn och rykte våldsamt i snöret. Det rasslade till en enda gång, sedan blev den återigen helt stilla. Gustav böjde sig framåt och tittade på bensinmätaren.

“Slut på bensin. Jag såg ju till den i förrgår, det fanns tillräckligt för åtminstone tjugo minuter då, nästan tjugofem.” Han dunkade handflatan mot den. “Jävla skit.” Han gick bort till ett hörn och pustade när han lyfte upp ett stort batteri. Han kopplade det till kameran och tryckte på ‘on’-knappen. Den startade inte. Han vred och vände på batteriet, och dubbelkollade att han placerat kablarna och fästena rätt. Sedan satte han sig på huk och försökte två gånger till. Gustav fäste blicken på Katarina vars ansikte hade övergått till en svagt rosa nyans. Hon såg inte på honom.

“Katarina? Har du använt reservbatteriet?”

“Vaddå för reservbatteri?”, frågade hon med en defensiv ton. En svag rodnad klättrade upp för hennes kinder och började bli synlig i ficklampans ljus.

“Det här?” Gustav svepte ut med handen över batteriet. “Det som vi laddade upp ifall det här skulle hända?” Gustav var märkbart irriterad, men Otilia såg att även Katarina började bli det. Hennes ansikte blev mer och mer rosa, för att sedan börja övergå i rött.

“Du sa ju själv att det var instabilt. Att du inte visste om det skulle fungera eller inte.”

“Jag sa att det fungerade, men att jag inte visste hur länge.”

“Ja? Det kanske fungerade lite grann innan det tömdes? Så lite att det tömdes på en gång?”

“Katarina-”, morrade Gustav.

“Men finns det inget annat vi kan använda då? Du som är så smart måste ju ha tänkt på det”, sade Katarina med armarna defensivt korsade framför bysten. Hon vägrade se åt hans håll.

“Det var det här batteriet!”

“Jaha”, sade hon fåraktigt. “Men det är viktigt att ladda mobilen. Man måste kunna nå folk.”

“Katarina…”, sade Gustav genom hopbitna tänder, “mobilnätet är nere, det vet du ju. Det är ju därför det är så viktigt med satellit-telefonen.”

Otilia höjde på ögonbrynen. Hon hade inte vetat om att mobilerna inte fungerade längre. Hon undrade om något mer hade hänt, men hann inte fråga.

“Men ladda upp det igen då? Det kan väl inte vara så jävla svårt?” Katarina skrek nästan ut orden.

“Det är ju det vi inte kan! VI HAR SLUT PÅ BENSIN!”, skrek Gustav tillbaka.

Simon lade en hand på hans axel. “Jag har en halv bensindunk kvar i bilen. Vi kan ta ner den? Om vi försöker lura bort Glitcharna som finns utanför så är det ju enkelt att ta in den.”

“Hur länge har ni varit utan el?” frågade Otilia och tänkte på hur lång tid det skulle ta att ladda ur det stora batteriet.

Gustav drog med handen över huvudet och grep tag om den lilla hårknuten. “Elen försvann strax för kanske en vecka sedan. Men det är en bra idé att hämta bensindunken, även om vi får vara riktigt försiktiga.”

Simon nickade tankfullt. “Jag har ett svärd som jag kan ta med mig ifall att vi stöter på någon. Inte för att jag vet hur man använder det ordentligt, men det kan ju inte vara så svårt.”

“Bra. Otilia, kan jag ta baseballträet?”

“Visst.”

“När tänker ni göra det då? Jag vet inte vad klockan är, men det borde väl ändå vara bäst att göra det på natten?”, frågade Otilia.

“Katarina?”, skällde Gustav. Hon hoppade till och fiskade sedan upp mobilen ur kavajfickan.

“Halv nio på kvällen.”

“Då är det bäst om vi gör det på en gång.”

“Vänta lite, elen är ju borta!”, utbrast Otilia.

“Öh, ja. Det var ju det han sa”, fnös Katarina och stirrade på henne som om hon var dum i huvudet.

“Men vem skulle kunna kolla på nyheterna då?”

“De som vi vill kontakta kommer förhoppningsvis ha gjort det en prioritering att hålla teven igång”, svarade Gustav. “Om någon av militärbaserna finns kvar har de det definitivt.”

“Men sa ni inte att militären hade fallit?”, frågade Otilia.

“Jo, så vitt vi vet så har de gjort det.”

“Men vad är det då för mening att försöka sända något mer?”

“För att vi helt enkelt inte vet.”

“Så, ska vi hämta bensinen?” Simon stängde av datorn och stängde locket. Om han skulle kunna bevisa något så behövde han kunna starta upp den. Nu när elen hade slutat fungera och det inte fanns någon nödlösning så blev datorns batteritid mycket värdefull. Gustav nickade och hämtade Otilias baseballträ. Hon lyssnade efter dem när de öppnade upp den tjocka metalldörren och fortsatte upp för den långa trappan. Otilia hoppades att de skulle slippa möta några Glitchar, men billarmen hon hade satt igång några dagar tidigare hade kanske lockat till sig fler mot centrum. Och vem visste hur många flickan hade samlat runt sig?

Hon stelnade till när hon hörde Gustav svära. Otilia rynkade pannan och stirrade mot den halvt stängda bunkerdörren. Någon minut senare öppnades den helt, och både Gustav och Simon kom in i rummet igen.

“Vad var det som hände?”, frågade Otilia.

“Jag har tappat den. Tappat nyckeln”, sade Gustav svagt. “Vi kommer inte ut. Vi är instängda.”

Otilia flyttade blicken från Gustav till Simon som gav henne en bekräftande nick.

“Finns den inte här inne någonstans då?”

“Vi kan ju kolla, men jag tror inte det. Vi har inte varit ut dit sedan vi kom hit och vi har ju gått omkring här inne hela tiden, så jag vet att vi skulle ha sett den om den var kvar”, svarade Gustav uppgivet. “Jag måste ha tappat den när vi sprang in hit.”

“Men kan ni inte leta i alla fall? Det är inte precis som att vi har något annat att göra.”

“Men vi behöver spara på ljuset, vi borde inte ens ha det på nu!”

“Gustav, om vi hittar nyckeln behöver vi inte oroa oss”, sade Otilia. “Om vi däremot sparar på det tills vi inte har något annat val så kanske vi inte har tillräckligt med ström kvar för det.”

Gustav suckade och gav Katarina en hatisk blick, som att det var hon som tappat bort nyckeln. På ett sätt hade hon bara fått dem att inse det snabbare. Om hon bara kunde ha låtit bli sin mobil… Men saker var som de var. Även om de kunde ha förklarat allt i sändningen så var det inte säkert att någon ens hade hört dem. Nu fanns det bara några få alternativ kvar. Svälta ihjäl eller vänta på att någon av dem Glitchade och dödade de andra. Kanske kunde de försöka bryta ner dörren, men med det oljudet skulle de definitivt dra till sig för mycket uppmärksamhet av Glitcharna. Förmodligen skulle Glitcharna få ner dörren snabbare än de själva, och då hade de ett annat, och kanske, dödligare problem. Men vad annars kunde de göra?