2

Otilia sträckte ut handen mot mobilen. 04.53. Hon drog tillbaka armen och placerade den över ögonen. Fyra timmars sömn. Drömmen hon haft spelade fortfarande i hennes hjärna, en loop som inte gick att stoppa. Hon förstod inte varför hon blivit så rädd. Allt som hänt var en serie av osammanhängande bilder, men hennes hjärta kunde vinna loppet mot världens snabbaste travhäst. Hon tog ett djupt andetag. Om hon gick upp och rörde lite på sig kanske det skulle försvinna. Det var vad hon hoppades i alla fall; försvinna precis som de bra drömmarna gjorde. Dessutom kändes täcket kvävande, inte beskyddande som efter de flesta mardrömmarna. Huden klibbade av svett och hon kände underarmens hud streta för att stanna kvar över pannan när hon tvingade sig själv att vakna till. Hon vred huvudet mot Simon. Han sov fortfarande, men hans eviga gnisslande med tänderna fanns där. Otilia undrade om han någonsin skulle ge in till att skaffa det där tandskyddet tandläkaren rekommenderat. Förmodligen inte. Hans mörka ostyriga hår låg spretigt över kudden och bara tippen på hans långa näsa syntes under täcket. Hans bröstkorg rörde sig upp och ner i långa, djupa andetag. Otilia log mot honom och svängde fötterna utanför sängkanten. En plötslig yrsel och en stöt av illamående fick henne att föra handen till huvudet. Det skulle inte bli en bra dag. Hon hade visserligen inte försovit sig, men det hade nästan varit att föredra just nu.

Otilia satte på sig den vita frottémorgonrocken och hasade sig iväg till duschen medan hon stängde av alarmet på mobilen. Hon svor när små gruskorn fastnade under fötterna. De hade inte dammsugit på två veckor, men kanske skulle hon ta tag i det ikväll. Och diska. Och tvätta. Simon kunde få fixa maten, det var den enda hushållssyssla han faktiskt var bra på. Förra gången han tvättade hade hennes nya jeans förstörts och en av hans favorittröjor krympt, så hon kände att det var bäst att sköta det själv. När han diskade brukade glas och koppar gå sönder och när han dammsög brukade han missa ytor. Han försökte verkligen hjälpa till, men det kändes onödigt när Otilia måste göra om det när hon kom hem. Hon skulle inte klassa sig själv som kontrollfreak, men om saker skulle bli gjorda skulle de bli gjorda ordentligt. När man hade lust.

Det kändes skönt att duscha och hon stod där länge. Det var som att vattnet som rann av hennes kropp förde med sig bilderna från drömmen tills de nästan försvann.

Otilia bestämde sig för att vänta med kaffe tills hon kom till förskolan. Tuggandes på en ostmacka lutade hon sig mot diskbänken. Kanske skulle Karin komma tidigt. Men bara för att Otilia vaknat en timme tidigare än hon borde betydde det inte att Karin också gjort det. Hon skickade ett snabbt SMS till Karin om att hon kunde komma lite tidigare till jobbet om de ville hinna umgås lite innan de började. Karin svarade efter bara några sekunder att hon skulle försöka ta sig dit så snabbt hon kunde.

Otilia drog huvan över håret för att det iskalla regnet inte skulle blöta ner det medan hon låste bilen. Hon halvjoggade fram till järngrinden vid dagiset och använde jackärmen för att inte kyla ner fingrarna, annars skulle de förvandlas till isbitar snabbare än hon kunde nysa. Gruset knastrade och skvätte under hennes sneakers och Karin låste precis upp dörren när Otilia kom under tak. Precis som Otilia hade Karin också tagit fram sin vinterjacka. Däremot passade den bra på hennes kropp och var inte lika trång som den var på Otilia. Hennes röda hår var samlat i en fläta som hängde ner efter ryggen och en snedlugg gick över en liten del av pannan. Hennes smala händer skakade av den kyliga morgonluften och hon fumlade med nycklarna. Från långt håll såg det ut som att hon hade träningsbyxor på sig, men det var ett par mjukisbyxor som satt lite mer åtstramande än normalt. Hon brukade lyckas med att få ett vanligtvis oseriöst plagg att se modernt ut, vilket skulle ha gjort Otilia irriterad om det var någon annan. Men med Karin var det annorlunda. Otilia kunde fortfarande känna sig lite avundsjuk på henne, men efter att hon fått veta hur mycket jobb som krävdes gav hon upp. Hon skulle aldrig ha klarat av att upprätthålla den kroppen och stilen i alla fall.

“Godmorgon, gumman! Du ser trött ut?” Karin gav henne en kram.

“Godmorgon! Vet du, vi hinner faktiskt med en kaffe den här gången.”

Karin såg på klockan. “Ja… Ja, men det gör vi ju faktiskt!” Hon skyndade sig skrattande in och stängde av larmet. “Hur känns kroppen då? Har du fortfarande träningsvärk?”

“Jaa”, klagade Otilia.

Karin skrattade bara. När de träffades första gången hade Otilia tyckt att rösten inte kunde höra till den nätta personen eftersom att den var ganska djup och kraftfull, men nu tänkte hon inte längre på det. När Otilia drog av sig jackan svor hon i huvudet över Karins vältränade kropp. Inte för att hon själv hade så mycket att ta av, utan för att någon hade viljestyrkan att få en så definierad kropp. Själv satt hon hellre hemma, uppkrupen i Simons armar med en påse choklad. Det var kanske därför hon snart skulle behöva gå upp en storlek i kläder, men hon brydde sig inte speciellt. Karin påstod till och med att hon tyckte om att träna. Otilia skakade på huvudet.

“Så du vill inte?”

“Vad? Vill inte vad?”

“Följa med mig och Gustav upp till stugan? I helgen?”

“Åh. Nej, tyvärr. Jag och Simon ska stanna hemma.”

Karin snörpte på läpparna. “Jaja, tråkmåns.”

Trots att förslaget lockade Otilia kunde hon nästan sätta allt på att de skulle göra åtminstone en fysisk aktivitet, och just nu sade både hennes lathet och träningsvärken ett absolut nej till det. Dessutom var det evigheter sedan hon och Simon hade en helt ensam helg tillsammans. Det var alltid någon som fyllde år eller att de blev bortbjudna någonstans. De tyckte om att umgås med folk, men ibland behövde man bara vara ensam. Hon hade redan börjat kolla igenom vilka filmer de skulle se. Simon var mer för SCI-FI och fantasy medan hon tyckte om drama, skräck och komedier. Innan hon träffade Simon hade hon hatat allt som hade med fantasy att göra, men efter att Simon övertalat henne att se filmer som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter måste hon erkänna att hon funnit genren lite mindre motbjudande. Även om Harry Potter kändes lite barnsligt ibland. Han hade till och med fått Otilia att villigt se Doctor Who, även om hon aldrig erkände det för honom. Vissa av hennes vänner hade anmärkt på att hon förändrats sedan hon träffade Simon, men hon tyckte själv att det bara var till det bättre.

De fortsatte in i köket. Ett bord med sex stolar stod placerat nästan direkt vid sidan av dörren, men i övrigt hade rummet en öppen planlösning med långa tomma bänkar som täckte den bortre väggen för när de skulle laga lunch. Det enda avbrottet var för spis och en djup diskho. Under den fanns en lastgammal diskmaskin som alltid brukade gå sönder och lät som att flera skruvar hade lossnat varje gång man körde den. Personaltoaletten var placerad direkt innanför dörren, i slutet av ett meterdjupt hål i väggen. Metern räckte för att man inte skulle slänga upp dörrarna i varandra när någon kom in i köket och någon varit på toaletten. Kylskåpet och frysen var det enda som de inte kunde ha placerat värre. De stod vid fönstret och täckte så pass mycket av det att knappt något ljus nådde in. Det lilla dagsljus som brukade kämpa för att nå rummet doldes av en tunn, mörkbrun gardin.

Innan barnen började komma skulle Otilia ha sitt kaffe, även om hon måste bränna tungan av sig. Kaffekokaren bredvid medicinskåpet tog oerhört lång tid på sig, men de hann i alla fall dricka en halv kopp innan det första barnet lämnades. När klockan närmade sig åtta hade de flesta av barnen lämnats, en av deras medarbetare kommit och det var fullt liv i leksalen. Otilia såg på kläderna barnen hade fått med sig. Varenda förälder hade väntat sig ett liknande väder som igår. Fan. Förhoppningsvis skulle de inte ta ut barnen innan de åt lunch. Eller innan de fått sin tupplur. Hade hon riktigt tur skulle hon hinna sluta. Även om barnen inte brydde sig om att det var svinkallt och att regnet föll i deprimerande skurar så brydde sig Otilia. Absolut inte ett väder att gå ut i.

Den nya vikarien kom klockan nio. Hon hette Marie och var en muskulöst byggd kvinna som bara kunde beskrivas som kraftfull. Som att någon tagit ett bergs kärna och format om den till människa. Hon hade en intryckt potatisnäsa och breda läppar som visade hela överkäkens tandkött när hon log. Hennes kortklippta hår var ljusbrunt och smålockigt vid öronen. Otilia kände sig lite avståndstagande först, men när hon börjat prata med henne så märkte hon att det var en människa som hon skulle börja tycka om. Det hade gått mer än en vecka sedan de var fler än tre personer på plats den här tiden, och det märktes verkligen en skillnad i belastning.

De två fyraåringarna som bråkade om ponnyn dagen innan dök aldrig upp. Karin ringde till föräldrarna, men ingen av dem svarade. De drog slutsatsen att barnen måste vara förkylda och föräldrarna stannade hemma med dem för en gångs skull. Men de måste i alla fall ringa och sjukskriva dem, vilket ingen av de två familjerna hade gjort. Visst att en familj inte gjorde det, vilket var ovanligt nog. Men att båda familjerna varken svarade i telefonen eller hörde av sig var makalöst. Karin och Otilia gick igenom pärmarna för att se om familjerna skulle åka utomlands och om Karin eller Monica på något sätt hade missat att de skulle åka idag, men det fanns inga anteckningar om det. Karin och Otilia kom överens om att det omöjliga måste ha hänt och att de trots allt måste fokusera på barnen som var på förskolan. Kanske skulle föräldrarna höra av sig senare under dagen.

Karin bad alla utom Marie att följa med in i köket. Det luktade varm choklad och flera termosar stod uppställda på bordet. Otilia stönade när Karin tog fram veckans schema. Hon hade glömt bort att de skulle på utflykt idag. Ut i skogen och kolla på löv. Marie skulle följa med dem medan en av dem stannade kvar med treåringarna och de yngre barnen. Otilia önskade att hon kunde ha varit den som stannade kvar, men deras nya kollega hade bett om det redan förra veckan. Otilia synade schemat noga om de skulle göra fler aktiviteter den här veckan. Resten såg ut att vara normala dagar utan utflykter. Det var därför föräldrarna tagit med kläder nog till sina barn att uthärda en snöstorm i Antarktis. Karin hade också ringt till Nina som skulle komma och hjälpa till på dagiset med barnen som var kvar. Otilia följde Karin ut och började klä på fyra- och femåringarna i deras kläder. Det var bara två som kivades när regnkläderna skulle på över ytterkläderna, sedan var de nästan klara att gå. Karin hämtade ryggsäcken med termosar när Nina kom. Hon strålade upp när hon såg gruppen av barn där inne.

“Heeej Otilia!” Nina gav henne en hård kram som nästan fick Otilia att tappa luften. “Så bra att jag hann på er innan ni gick.”

“Hej, Nina”, flämtade Otilia. “Hur är det med dig?”

“Jodå, det är bra. Jag-” Hon avbröt sig när hon såg att vikarien börjat ta på sig ytterkläderna och skyndade sig till Karin.

“Karin! Hej!”

“Hej, Nina. Bra att du kunde komma.”

Barnen började kivas och trampa på stället, så Otilia öppnade dörren och sade till dem att hålla sig i närheten eftersom de snart skulle gå.

“Ja, det är ju klart! Men jag undrar om jag får följa med på utflykten? Vikarien-” Nina stannade av mitt i meningen igen. “Vad heter du?”

“Marie.”

“Jaha. Marie vill väl säkert inte gå ut i den här kylan.”

Otilia skyndade genom kapprummet för att erbjuda sig att stanna kvar när Marie tackade ja till erbjudandet. Otilia hade haft rätt. Inte en bra dag. Men det regnade inte längre och solen började synas genom molnen, så kanske skulle de slippa bli extra blöta när de väl var på väg. Otilia vände sig om igen och gick ut. Kylan i förmiddagsljuset bet i hennes kinder, men dagisbarnen verkade inte bry sig. Trots det hade det blivit en fin dag att gå på utflykt, och kanske kunde solen hjälpa dem att värma sig. Fem minuter senare kom både Karin och Nina ut, påklädda och med den packning de skulle ha ute i skogen.

Vägen dit tog tjugo minuter att gå med barnen. Där fanns en tavla med en karta som förklarade joggingturerna och vilka vägar som ledde till vindskydd. Det fanns ett vindskydd där med, men de skulle gå en liten bit till innan de stannade. De tog en av grusvägarna till vänster och fortsatte tills de kom fram till ett vindskydd i närheten av en gigantisk sten. Bänkarna stod längs insidan av timmerväggarna och en av dem fanns precis vid öppningen. Några meter framför bänken fanns en välanvänd eldstad vars galler nästan rostat sönder och låg på sidan av stenkonstruktionen. Karin hade berättat att den stora stenen kallades ‘trollstenen’ när hon var liten, och hon ville inte att namnet skulle försvinna. Därför förklarade hon för barnen vad den hette tillsammans med en historia om ett troll som förvandlats till sten när solen rört honom. Genast var det flera barn som började klättra på den för att komma upp och kolla på trollet.

Karin och Otilia satte sig på bänken som stod längst ut och packade upp plastmuggar och termosar på den barrtäckta marken framför dem. Hushållspapper, ritpapper och kritor lades ut på två stora presenningar. Nina höll koll så att inget av barnen gjorde illa sig eller vandrade iväg in i skogen. När allt var klart samlade de barnen och de fick uppgiften att leta på tre olika löv som de tyckte var fina. Otilia, Karin och Nina följde med en varsin grupp om fem barn åt olika håll, en liten bit från vindskyddet. Många löv hade fortfarande en frostrand eller var blöta från regnet, men barnen plockade ändå upp alla de kunde hitta. Otilia plockade upp några själv innan de gick tillbaka. De andra två grupperna hade inte återvänt än, men Otilia kunde höra prasslet av löv och barnskratt i närheten. Hennes egen grupp fick leka runt stenen medan de väntade och Otilia började hälla upp choklad till de femton barnen och kaffe till dem själva. Snart kom Nina med sin grupp, och strax efter det kom även Karin ut bakom stenen med sin. De samlade barnen i en cirkel där de fick sina muggar med varm choklad. De visade glatt upp sina löv för de andra barnen medan de drack. Otilia suckade ut den spänning hon haft i sig sedan morgonen. Det såg ut att bli en ganska bra dag ändå.

När barnen druckit upp satte Karin ifrån sig sin kopp, samlade löven som Otilia och Nina plockat upp och förklarade vilka träd de tillhörde. De mest färggranna löven kom från lönnen och de andra kom från andra olika träd som björk och rönn. Efter det lärde Otilia dem hur man med krita och papper kunde få lövens form på papper. Barnen blev genast ivriga att teckna av löven och hon kunde sätta sig ner igen.

“Är det verkligen så illa som du trodde att det skulle vara?” flinade Karin mot Otilia.

“Nej, det är det inte”, sade Otilia och hällde upp mer kaffe. “Men det är fortfarande kallt.” Hon log snett mot Karin.

“Äh, nu ska vi inte vara sån. Njut av solen, för snart nog blir vi av med den!” Karin puttade till Otilia med armbågen.

“Ja ja. Nu ska vi inte vara sån.” Otilia puttade henne tillbaka.

“Jag är glad att jag övertalade Monica till det här” sa Nina och vinklade ansiktet mot solen med slutna ögon.

“Övertalade henne?” Karin smuttade på kaffet medan hon höjde ett ögonbryn mot Nina.

“Japp. För elva år sedan. Att komma ut i skogen och lära barnen lite om löv och mossa.”

“Jag trodde ni alltid hade gjort det?”

“Monica tyckte att det var bättre att de höll sig inom grindarna på dagiset hela tiden, trots att vi har en så här fin skog.”

“Hur lyckades du övertala henne då? Och att du fortfarande tänker på det efter såhär lång tid?” sade Otilia.

“Jag har mina metoder” sade Nina hemlighetsfullt. “Elva år är en ganska kort tid med tanke på att jag jobbat på förskolan sedan jag var tjugo. När vi började gick vi minsann ut i skogen. Jajamän. Men när Monica tog över så var det slut med det. Det tog några år innan hon gick med på att göra det igen. Lite… viljornas kamp. Vem som ska ha överhanden och så.”

Reading on this site? This novel is published elsewhere. Support the author by seeking out the original.

“Men om det redan fanns innan Monica kom, varför slutade hon?” Karin lät nästan förnärmad.

Nina böjde ner ansiktet igen och kisade mot henne. “För att det krävde en extra personal, och att de började ta upp det lite grann i lågstadiet tror jag. Men barnen förstår ju i alla fall och tycker att det är kul. Vi behöver fler människor som tar hand om naturen.”

“Om du säger det så.”

“Vet ni att den här platsen inte kommer finnas kvar nästa år?” sade Otilia. “De ska bygga hus här.”

“Va? Men det här är ju ett underbart ställe!” protesterade Karin.

“Säg det till kommunen, lilla du. De har inte lyssnat på någon annan, så jag tror inte att det kommer fungera. Men om du vill kan du ju försöka”, sade Nina.

“Det finns andra ställen vi kan ta barnen till.”

“Men det handlar inte om platsen”, sade Nina med ett öga på Karin. “Det handlar om stenen, eller hur?”

“Jag var här när jag var barn. Jag tyckte alltid om att komma hit för att det kändes magiskt att stenen en gång varit ett troll. Jag vill ju att det ska kännas magiskt för barnen också.”

“Jo, jag förstår det”, log Nina. “Men de behöver bygga nya bostäder, och det gör att det är lite synd att stenen ligger så här i utkanten av skogen.”

“Det finns inget vi kan göra åt det”, sade Otilia tyst.

Karin öppnade munnen för att svara, men Nina avbröt henne.

“Karin, allting förändras, ingenting förblir likadant för alltid.”

Otilia kände en rysning kräla genom hennes ryggrad, och satte händerna runt armarna. Hon visste inte varför det kändes som om Ninas ord hade fått Otilias inre att förvandlas till gelé och hon tyckte inte om det.

“Fryser du?” frågade Karin.

“Det kanske är dags att gå tillbaka”, sade Nina.

Barnen visade stolt upp sina teckningar för de andra när utflyktsgruppen kom tillbaka. Många av dem hade tagit med sig löv från skogen och några försökte lära de yngre hur man gjorde för att teckna av löven på papper. Barnen som följt med ut i skogen fick välja en varsin teckning som Otilia och Nina satte upp på väggen. De var färggranna och avtecknade i många olika färger. På ett sätt livade det upp dagiset lite grann trots att det bevisade att vintern med all dess mörker fortfarande var på väg mot dem. Otilia och Nina satte sig ner hos barnen och skrev deras och trädets namn under bilden innan de sattes upp med häftmassa en bit ovanför panelen. Om de ville kunde barnen ta hem teckningarna när föräldrarna hämtade dem, men några skulle nog sitta kvar ett tag.

Otilia tog upp den sista bilden. Ett blått streck gick utanför lövet, så barnet måste ha råkat rita på pappret innan, men Otilia kunde bara tänka tillbaka på vad som hänt dagen innan. Hon hade börjat tänka på det som en synvilla, men pojken som ritat hästen hade också sett det. Det måste ligga något bakom det hela. Men det fanns ingen logisk förklaring. Hur skulle människor kunna försvinna i någon sekund för att sedan komma tillbaka? Det var omöjligt och hon borde ha avfärdat det. Hon hade varit trött. Men pojken… Otilia skakade på huvudet. Hon började få huvudvärk och snart skulle hon sluta. Det var inte värt att tänka så mycket på något som kanske inte ens hade hänt. Otilia tog lite häftmassa och fäste bilden på väggen.

“Oti?”

Otilia vände sig om. Leja stod bakom henne med knutna händer och sänkt blick.

“Vad är det Leja?” Otilia satte sig på huk och lade handen på flickans överarm.

“Tack för att du inte sa till mamma.” Leja lyfte huvudet och gav henne en kram. Först stelnade Otilia till av överraskning, men sedan mjuknade hon och kramade flickan tillbaka.

“Du lovade ju att inte göra det igen, så det är ingen fara.”

“Det är bra” nickade flickan eftertänksamt. Det var som mjuka men bestämda tryckningar mot Otilias axel. “För hon har inte tid med det.”

“Vad har hon inte tid för, Leja?”

“Mamma har inte tid att lyssna på fåniga historier. Hon säger det hela tiden.”

Otilia blundade hårt och drog sig ur kramen för att se Leja i ögonen.

“Varför säger hon så?”

“Jag vet inte.”

Otilia suckade och kramade om henne igen. “Om du vill prata kan jag lyssna på hur många historier som helst. Även om de är fåniga.”

Leja svarade inte. Hon kramade om Otilia hårt och lämnade henne sedan där hon satt på huk. Flickan gick bort till två andra barn, med hennes raka blonda hår glänsande som guld i ljuset från solen. Otilia drog med handen över huvudet när hon reste sig upp och stannade med den i nacken. Hon såg sig om efter Karin, men det dröjde innan hon såg att hon stod i kapprummet. Otilia gick dit för att möta upp dem.

“-så det är bara att ringa igen om det behövs. Det är alltid lika trevligt. Sen är det ju jag som kan handskas med Monica, så är det något sånt får ni också höra av er.”

Karin skrattade. “Jadå, jag ska tänka på det. Ta hand om dig, och tack för idag.”

“Tack själva. Det var kul att få följa med ut lite grann.” Nina blinkade till Otilia och fortsatte ut genom dörren med Fredriks hand i sin. Karin vände sig om mot henne.

“Karin-”

“Visst ska det bli skönt att sluta snart? Du kommer väl ihåg middagen imorgon?”

“Öh, ja. Ja, det gör jag.” Hon hade inte kommit ihåg det förrän nu, men låtsades inte om det.

“Nu borde Monica snart vara här. Jag undrar vilket humör hon är på idag.”

“Jadu, det är svårt att säga. Men jag-”

Otilia fnös till när dörren öppnades. Kunde det aldrig vara enkelt att säga något? Mannen som klev in bar ett stort leende och en så intensivt glad glans i ögonen att det nästan var skrämmande.

“Hej, Karin och Otilia! Vad underbart att se er!” Han tog flera långa steg och kramade om dem med en arm var. Otilia och Karin bytte en förbryllad blick.

“Trevligt att se dig med”, sade Otilia med uppspärrade ögon.

“Var är min grabb?”

“Sebastian sitter och leker där borta, vi har varit ute i—”

“Sebastian!” Mannen fortsatte in i leksalen utan att ta av sig skorna, vilket fick Karin att snörpa på munnen. Pojken sprang in i hans armar och pappan svängde honom runt i en vid cirkel. Sebastian skrattade högt och fick alla att dra blicken till dem.

“Pappa”, skrattade Sebastian. “Vad är det som har hänt?”

“Vad som hänt? Följ med mig ut i bilen så ska jag berätta. Skynda, klä på dig!” Han släppte ner Sebastian som genast sprang iväg till kapprummet, förbi Karin och Otilia.

Mannen fortsatte efter honom utan att fästa en blick vid dem. Innan någon av dem kunde hämta sig nog för att fråga vad som stod på hade de försvunnit ut genom dörren. Otilia var nära att slänga upp den för att fråga, men motstod impulsen. Ingen anledning att liva upp barnen ännu mer.

“Vad var det där om då?” sade Karin matt och höjde ögonbrynen mot Otilia.

Otilia höjde på axlarna i en hjälplös gest. Flera av barnen samlades vid fönstret för att se pojken och hans pappa halvspringa upp för grusgången. De sprang nästan omkull Monica och en annan personal vid grindöppningen. Monica tog tag i grindstolpen för att inte halka på gruset.

“Heh”, skrattade Otilia kort. “Där kommer Monica. Bäst att vi plockar ihop våra saker.”

Karin nickade, men släppte inte blicken från grinden förrän den var ordentligt stängd. Monica kom in med ett glatt humör och tilltufsat hår. Hon log till och med mot personalen, vilket var sällsynt.

“Vet du vad det där var om?” frågade Karin direkt.

“Sebastian har fått en lillasyster!”

Otilia hade nästan trott att familjen hade vunnit på lotteri, men det kanske kändes likadant när man fick barn. Någonting inom henne vrängde till, som ett lätt slag i magen, en plötslig längtan om att själv skaffa barn. De klädde på sig ytterkläderna och tog med sina väskor ut i solskenet.

“Har du och Simon tänkt vidare på att skaffa barn?” frågade Karin plötsligt.

“Det har vi väl. Men inte än. Fast när Sebastians pappa kom in sådär undrade jag om man verkligen borde vänta längre.”

“Det är samma med mig och Gustav. Men tänk dig; att inte kunna dricka vin i nästan ett år!”

“Det är väl lite dramatiskt?” skrattade Otilia. “Efter de där nio månaderna så har man ju ett helt liv framför sig med glädje, så det kanske är värt det?”

“Så du har ångrat dig? Du vill skaffa barn nu? Hur tror du Simon skulle reagera?” skrattade Karin.

“Nej, sluta! Jag sa ju att jag inte tänker skaffa barn än. Hur tror du Gustav kommer reagera då?”

“Släng inte tillbaka frågan på mig! No fair. Men han vill ju verkligen ha barn, så jag tror att han skulle bli överlycklig om jag sa att jag ville ha det nu.”

“No fair? Bullshit. Kan jag bli gudmor?” Otilia log brett mot Karin som knuffade till henne med armbågen.

“Aldrig i helvetet. Du skulle säkert pimpla vin direkt framför mig.”

Otilia sparkade av sig sina sneakers i hallen och fortsatte in i köket. Trots att dagen blivit bättre än hon trott var det bra att få alla hushållssysslor gjorda, precis som hon tänkt. Hon knäppte på en spellista med peppande musik och tappade upp vatten i diskhon. Hon dansade sig igenom flera låtar av Queen och plockade upp saker i ett rasande tempo innan hon satte igång med disken. Allt gick snabbare än hon hade förväntat sig. Hon blev alltid lika förvånad över hur hon kunde glömma känslan av att ha en ren lägenhet att röra sig i, men det kändes lika skönt varje gång. Hon skrattade till och med när hon kom på tanken att hallen liknade en av de omöjliga bitarna i tetris och började nynna på den enda spelmelodi hon kom ihåg förutom den hon hörde i Gims.

Otilia tvättade och bytte lakan innan hon satte sig ner och blundade i soffan. Queen var det enda bandet hon kunde lyssna konstant på utan att ledsna. Rock var egentligen inte det hon brukade lyssna på, men Queen… det var något annat. Hon stängde av musiken och kollade på klockan. Redan fem. Då skulle Simon vara hemma snart. Hon sträckte på sig och drog fram laptopen. Otilia funderade på om hon skulle spela Gims, men kände inte riktigt för det. All energi som hon egentligen inte borde ha måste få utlopp på något sätt. Hon plockade upp ett skissblock och ett pennskrin under bordet och började skissa.

När Simon kom hem tjugo minuter senare hade hon en skiss. Helst av allt ville hon bara bränna den. Hon brukade alltid skissa ‘det som ville bli skissat’, det som kom till henne där och då, utan något ordentligt motiv. Men det som hade förts på papper fanns inte att hitta i det glada humör hon haft tidigare. Bilden var svart med flera avbrott för otydliga symboler och streck i rött. Bilden kom från drömmen. Hon visste inte vad det var, men känslan den medförde gjorde att hon fick ont i bröstet och svårare att andas. Hon slängde ritblocket upp och ner under bordet där hon inte behövde se det längre medan Simon hängde av sig jackan. Otilia kände en rädsla som inte ville lämna henne. Men hon ville inte ge den makten eller oroa Simon, så istället rätade hon på ryggen och mötte upp honom i hallen med en puss på munnen och ett leende som hon kände var övertygande.

“Hej, älskling.”

“Vad fint du har gjort det!” Simon gav henne en snabb kram.

“Tja, det måste ju göras så… men du får laga maten.”

“Haha, ja, det låter väl bra.” Han backade ett steg och drog av sig jackan. “Vad vill du ha?”

“Hitta på något bara. Det blir säkert bra vilket som.”

“Pyttipanna? Har vi ägg?” Simon fortsatte förbi henne in mot köket, bara för att slå tårna på byrån och svära högt.

“Det blir jättebra. Ska jag hjälpa till med något?”

“Var det inte du som sa att jag skulle laga maten? Jag fixar det. Sätt dig ner och slappna av istället.” Simon masserade lilltån med ett smärtfyllt leende innan han fortsatte in i köket. Otilia följde honom och satte sig på en köksstol. Hon hade ingen lust att gå in i vardagsrummet igen på ett tag. Hon lutade sig framåt för att se på Simon där han rotade fram en påse med pyttipanna ur frysen. Skåpen som avskilde matbordet från diskho och spis var bra förvaring, speciellt med den lilla köksyta som bildades mellan över- och underskåpen, men ofta blev Otilia mest irriterad över att hon inte kunde se ansiktet på den som var där inne.

“Hur var det på jobbet?” Otilia lutade armen mot köksbordet och satte huvudet i handen.

“Vi har precis avslutat det där projektet som jag pratade om tidigare, så Patrik var glad att vi blev klara en vecka före deadline.” Påsen prasslade när han satte ner den på diskbänken. “Men han har planerat ett ganska svårt spel som vi har börjat på nu. Det kommer nog bli grymt roligt att göra det.”

Simon knäppte på spisplattan och satte dit en av de nydiskade stekpannorna.

“Vad handlar spelet om?”

Han bet upp en flik av påsen. “Det är svårt att förklara och vi har inte fått ett manus till det än, men jag ska göra ett demo på jobbet som du kan få prova om du vill.”

“Det är väl inte ett till skjutarspel?” låtsassuckade Otilia.

“Nja.” Innehållet fräste när det landade på den varma ytan och Simon plockade fram en förpackning grädde ur kylskåpet. “Stuvad pytt?”

“Du vet vad jag tycker om såna spel. Men det låter som att du ser fram emot det, så… kanske.” Otilia log mot överskåpet som skymde Simons ansikte.

Han hällde ner grädden i stekpannan och började röra om. “Japp. Hur har din dag varit då?”

“Den har väl varit bra. Vi har varit ute i skogen med några av de äldre barnen, men inte mycket mer än så. Men ska vi ha stuvad pyttipanna så vill jag nog inte ha ägg till. Det är tillräckligt med kalorier som det är.”

“Sen när har du börjat tänka på det?”

“Sen jag märkte att jag kanske kommer behöva köpa en ny vinterjacka för att jag är för tjock för den jag har.”

Simon kikade genom hålet på henne. “Näpp, precis som jag trodde.”

“Vad då?”

“Perfekt.”

Otilia suckade, men kunde inte låta bli att le. Simon hade aldrig riktigt förstått sig på det där med kvinnor och vikt. Dessutom ville hon ju se bra ut för honom också.

“Men-”

“Okej, inga ägg. Men då är det klart nu. Ska vi käka?”

Simon lassade upp mat på tallrikarna och gav en till Otilia. Hon visste inte om hon såg fel, men det såg ut som att hennes portion var större än hans. Simon höjde ett ögonbryn och blinkade mot henne innan han fortsatte in mot vardagsrummet.

“Kan vi inte äta i köket?”

“Jag vill se på nyheterna. Vi brukar ju missa dem.”

“Vi missar alltid nyheterna. Varför bryr du dig nu?” frågade Otilia och följde honom in med tallriken.

“För att de ska recensera vårt nya spel efteråt.”

“Men sa du inte att ni blev klar med projektet idag?”

“Jo, men det här är det vi blev klar med för ett bra tag sen men som släpps imorgon.”

“Varför har du inte sagt något? Det är ju stort!”

“Nja, vi får väl se. Vi skickade spelet till stationen för två veckor sen så de kunde få ut en recension innan spelet kom ut på marknaden.” Simon stoppade in en stor gaffel pyttipanna i munnen. “Vi får väl se om det bär eller brister. Det är ju rätt riskabelt att göra så,” mumlade Simon mellan tuggorna och knäppte på nyhetskanalen. De hade missat de första minuterna, men rapporteringen var fortfarande igång.

“-och personer som skriver på sociala medier som skämt för att skrämma andra. Det personerna har lagt upp har inte fått någon större spridning förutom att fler skriver samma sak, men myndigheterna uppmanar att sluta skriva om det, även nu när halloween är nära och ni vill skrämmas. De säger att om det fortsätter och blir större finns det en chans att fler börjar ta det som allvar.”

“Vad pratar de om?”

“Jag vet inte.” Simon höjde volymen.

“Inläggen om hur de ser personer i deras omgivning försvinna och komma tillbaka är ett skämt många inte uppskattar och som i vissa fall kan uppfattas som hotande. Flera kommentarsfält har innehållit meningar som att ‘jag hoppas att personen som skrev det här försvinner’ och annat näthat som bör undvikas.”

“Varför är de så seriösa? Det är väl bara ett skämt?” frågade Simon mot teverutan.

Otilia kände blodet dra sig bort från hennes ansikte och försvinna ner i resten av kroppen. “Jag tror inte det är ett skämt. Om inte de också håller på att bli tokiga.”

“Vad menar du?”

“Det jag sa igår om vad jag såg på dagiset. Jag fattar inte hur det skulle kunna hända, men om fler ser samma sak så…”

Simon satt tyst, men tycktes inte fokusera på den pågående väderrapporten.

“Det kanske står något på forumen. Ska kika efter recensionen.”