21

Det tog en evighet för henne att komma ur chocken. Hon hade fortfarande inte accepterat teorin, men samtidigt kände hon att det hade varit ett dåraktigt försök att hålla sig undan sina egna tankar. Att hon till och med gått så långt som att säga att Simon ljög och att försöka övertala sig själv att det var så. Simon var en av de få brutalt ärliga personer hon känt i hennes liv. Det var därför hon hade kommit att lita på honom fullt ut. Ibland kunde det vara så att han helt enkelt undvek att svara rakt på en fråga, men det var ytterst sällan han ljög. Trots det förvånades hon efteråt hur stark chocken hade blivit. Hon hade till och med börjat tro på djävulen för att förneka att möjligheten fanns där. Men om djävulen fanns så måste det finnas en motpart. Var var Gud? Var hade han varit de senaste två årtusendena om han fanns? Hon undrade hur hon skulle hantera sanningen när den kom, spel eller inte. Om den kom. De kanske inte ens hade rätt i sin teori. Eller så skulle de kanske försvinna innan de fick något svar alls. Hon slog sig själv i huvudet med handflatan och önskade att hon kunde vara mer mentalt stark. Det här var ju löjligt. Om hon reagerade så här varje gång, eller ännu värre; om hon fick en panikattack när hon ställdes inför ett nytt koncept skulle hon inte klara sig länge. Känslan och insikten i att vara en av de överlevande icke-Glitchade procenten kvar i Sverige och dessutom att Simon också var det lämnade henne smått bedövad.

“Hur går det?”

Hon hoppade till och slängde den tomma koppen från sig. Den rullade ner för Kamils bröst och delades i tre med ett klirr när den träffade golvet.

“Det går inte så bra alltså?”, frågade han med ett flin.

“Jag… äh. Förlåt. Du skrämde mig.”

“Det gör inget. Låt mig fixa kaffe. Gå och sätt dig, du är kritvit.”

Otilia öppnade munnen, men nickade sedan.

Hon stannade till vid Simon som höll på att knappa på telefonen.

“Vem ska du ringa? Vi har väl ingen kvar?”, sade Otilia bistert. Det hade gått flera dagar sedan hon pratat med sin mamma och kunde bara frukta det värsta. De hade inte fått tag i Simons föräldrar över huvud taget sedan allt började. Ingen av deras släktingar eller vänner hade hört av sig den senaste veckan. Efter att krisen börjat hade Otilia och Simon ringt runt till sina bekanta bara för att få höra att de mådde bra. En försvinnande liten summa hade ens svarat i telefonen. De fick inte ens tag i Gustav längre. Både hon och Simon hade gått deprimerade i mer än tre dagar gråtandes till och från. Simon grät aldrig vanligtvis, men allt och alla hade ryckts från dem och skulle aldrig komma tillbaka. Nu kändes det inte ens någon vits med att ha mobilen laddad.

“Ser du inte teven?”

Otilia vände blicken mot skärmen. En ny bild hade dykt upp på tevekanalen. Det var en enkel svart bakgrund med vit text som bad personer som fanns kvar i livet att höra av sig till närmaste militära bas. Numret som visades skiftade förmodligen beroende på var i landet man befann sig. Otilia vände sig med höjda ögonbryn mot Simon.

“Militären? Vad skulle de kunna göra?”

“Jag vet inte, men vi kanske får reda på det när vi ringer. Förmodligen sitter de med flera telefoner och bara väntar på samtal som ska komma in. Helt otroligt att de forfarande håller ihop.” Simon höll upp fingret för att de skulle vara tysta när han ringde upp numret. Några sekunder senare lade han på och ringde upp igen. Sedan slog han in en siffra på knappsatsen och väntade en stund med blicken fäst på skärmen innan han knäppte av samtalet. Han såg ut att vilja kasta mobilen ifrån sig, men grep istället tag om den så hårt att ådrorna på hans händer stod ut.

“Automatsvar! Fattar du? Automatsvar!” Simon drämde ner mobilen på bordet.

“Men… det är väl ingen mening för dem att skriva ut numret om de inte ska svara?”

Simon fnös hätskt. “Jodå, visst finns det en mening, men inte att hjälpa folk.”

“Vad sade maskinen då?”, frågade Kamil medan han ställde ner fyra koppar med rykande svart kaffe på bordet. Det luktade himmelskt.

“Första samtalet bröts, det andra bad autosvaret mig att knappa in hur många vi var för att komma vidare till en operatör. Men jag kom aldrig vidare dit. De sa ‘tack för att du bidragit med statistiska siffror’! Fattar du? De kommer inte att hjälpa oss!”

“Du tror inte att du lade på för tidigt då?”, frågade Otilia tveksamt.

“Nä, det gjorde jag inte. Samtalet lade på själv.”

“Aha”, sade Kamil.

“Men kan vi inte få tag i dem på ett annat sätt?”, frågade Otilia.

“Nej, det kan vi inte. Ingenting går ju att söka efter längre, eller hade du kanske glömt det? Nätet är ju nere!”

Otilia satt tyst. Det skulle vara helt omöjligt att prata med honom när han var så irriterad som han var nu. Hon skakade bara på huvudet. Plötsligt dök det upp en ruta i hörnet av teveskärmen. Den blinkade till flera gånger. Otilia hade hört talas om att den gjorde det förr i tiden när det bara fanns två kanaler att se på. Det betydde att något annat började på den andra kanalen. Men hur kunde det betyda det när det här var den enda svenska kanalen som fungerade? Simon sträckte sig till dosan och bläddrade mellan kanalerna. Ytterligare två kanaler hade lagts till på listan, men eftersom det bara fanns fyra att välja på stannade han på kanalen där bilden blinkade vitt. Det dröjde bara några sekunder, sedan visades Katarinas smala ansikte i närbild. Hennes hud var glansig av svett och det platinablonda håret såg ut att behöva en rejäl omgång med en hårborste. Hon hade fortfarande rött läppstift, men det var målat med ostadig hand. Kameramannens hand skakade så att Katarina såg ut som ett löst huvud när lampan på kameran lyste upp hennes ansikte. Hon flämtade hårt men försökte andas lugnare. Ansträngningen gjorde att hennes ansikte antog en rödrosa nyans. Något surrade högt i bakgrunden.

Unauthorized use: this story is on Amazon without permission from the author. Report any sightings.

“Hej, alla ni där ute som har turen att fortfarande finnas med oss.” Hon drog ett djupt andetag. “Vi är nära en säkerhetsbunker och sänder det här och har äntligen lyckats ta oss igenom för att sända nyheter till er.” Hon stannade upp och flämtade hest innan hon fortsatte. “Det kommer förmodligen inte att bli några fler nyhetsinslag ens från riksredaktionen, var beredda. Kontoret har fallit. Kontoren överallt, faktiskt.” Hon vred huvudet nästan omöjligt snabbt när dova bankanden hördes en bit bort. Kameran riktades mot en dörr längst upp i slutet av en trappa, men trots metalldörren såg Katarina livrädd ut.

“Jag vet inte hur mycket tid vi har på oss. Vi har precis sprungit ifrån ett tjugotal av de där… de där… monstren!” Hon svalde hårt, sedan gjorde hon en vid gest med ena armen där bara början och slutet av rörelsen kom med i kameran. “Allt för att försöka förklara läget för er alla. Fler och fler personer försvinner och vi har fått en del uppgifter via satellittelefon. Vissa länder rapporterar att militären har fallit. Det gäller även här i Sverige. Så försök att hålla er inne så länge det går och vi får hoppas att den här apokalypen lämnar oss levande. Jag och Gustav ska-” Hon svor lågt när hamrandet på dörren fortsatte men lät det inte hindra henne en längre stund. “Vi ska försöka hålla ett öga på världen och Sverige åt er så länge, men vi kan inte lova att vi… finns kvar länge till.” Sedan svartnade bilden helt och hållet.

“Hon lever, och Gustav med!” Otilia kunde inte låta bli att le.

När Simon såg henne log han med om än lite mer ansträngt. “Det är ju bra. Men det hjälper oss inte ett dugg.”

Otilia satt tyst i några sekunder innan hon hoppade upp och ställde sig framför Simon.

“Det gör det visst!”, sade hon glatt.

“Nej, det gör det-”

“Men lyssna då!”

Simon tystnade. Kamil öppnade munnen, men stängde den igen när Otilia höjde ett varnande finger.

“Vi vill ju komma i kontakt med militären. Det var inte bara för att de skulle hjälpa oss, eller hur?”, sade Otilia med klar röst och höjda ögonbryn. Sedan pekade mot Simon. “Du ville berätta din teori.”

Simon öppnade munnen igen.

“Avbryt inte. Du ville berätta din teori för att se om de kan hjälpa oss göra något av vår information, eller hur?”

“Ja, men-”

“Katarina och Gustav sänder det enda programmet som finns just nu! Om vi vill kontakta militären måste vi ta oss till dem. Men jag vet inte hur.”

“Otilia, de sa att militären har fallit. Det finns ingen som kan hjälpa oss.”

“Jag vet. Men att någon får informationen är bättre än ingen alls. Är det inte värt risken? För som det ser ut nu så står det mellan att stanna kvar här och vänta på att Glitcha eller att försöka göra något åt saken.”

Simon suckade djupt, men kom inte med några invändningar.

“Det kanske finns någon där ute som kan hjälpa till. En vanlig människa? Det viktigaste måste vara att få ut informationen och sen är det bara att hoppas.”

Simon svarade inte. Otilia satte händerna i sidorna och nickade.

“Men hur ska vi ta oss dit?”, sade Simon till slut.

“Bilen så klart. Hur annars?”

“Det går inte.”

Otilia vände sig snabbt mot dörren. Samuel stod med handen mot träet och log ursäktande.

“Vad menar du?”, frågade Simon.

“Det var ett gäng som försökte ta sig in hit, men de kunde inte.”

“Vad har det med bilen att göra?”

“De stal den.”

Simon stödde huvudet i händerna och drog dem sedan genom håret. “Jaha. Det var det alltså.”

“Det är inte det enda. Jag fattar faktiskt inte hur ni inte hörde det, men larmet på lastkajen gick igång. Vi har ett stort gäng ‘återvändare’ på parkeringen.”

Otilia kände hjärtat sjunka i bröstet och blundade. De var fast.

“Ni kan ta min bil”, sade Kamil. “Den står väl kvar, Samuel?”

“Den bör göra det.”

“Men… är ni säkra? Vill ni riskera livet med oss?”, frågade Otilia. Hon kände en glöd sprida sig genom henne av stolthet. De hade inte känt varandra länge, men de skulle nog passa bra som grupp.

“Det har jag aldrig sagt. Jag kommer inte med.”

“Då gör inte jag det heller”, sade Samuel.

“Men… Varför?”

“För att om ni har något, ens om det är en så jävla helgalen idé som Simon tror, så måste den komma fram så snart som möjligt. Och jag måste begrava min bror.”

“Vi kan vänta på er”, sade Otilia snabbt.

“Nej, det kan ni inte. Det kommer att ta lång tid för alla återvändare att försvinna härifrån, och det är först efter det som vi kan begrava honom”, förklarade Samuel med en axelryckning.

“Tack”, sade Otilia svagt.

“Då återstår bara problemet med Glitcharna där ute. Dessutom bör vi inte ge oss iväg utan proviant”, sade Simon lugnt.

“Mat får ni av oss, sedan har ni lite av ert egna här inne. Det var rena turen att vi tog in det innan de andra snodde bilen.”

“Men hur gör vi med Glitcharna?” frågade Simon.

Otilia log. “Jag tror jag har en idé.”