Elbard andetag blev till mer och mer beständiga moln. Intill honom hade han släpat gårdagens byte, väl undangömda för natten. Med ett behagat fnys täppte han för den sista springan sin grotta.

Äntligen kunde han tryggt rikta sin blick inåt. Grottan han hittat var den största lyckan han någonsin snubblat över. Den kunde knappt husera honom själv, men det var tillräckligt, inte för att det var något som spelade större roll. Grottor fanns det flera att övernatta i, men den här var den första som inte hade varit tom...

Treårajakten var hård, men rättvis. Det fanns mycket som Elbard ogillade med den, med att den skulle vara orättvis, det vågade han inte tycka. Det stora priset, det alla andra siktade på att vinna, kunde förvisso bara nås av en. Men för de som visade sig värdiga, var belöningar inte knapphändiga ändå..

För var dussin tjog poäng insamlade, fanns ett don att välja ur herr Eks kista. En skatt, värdefull nog att till och med få äldre krigare avundsjuka.

I barackmästare Eks skattkista vilade vapen, utsedda av Skyskred själv. Det fanns svärd, smidda i äkta järn; fantastiska redskap; bågar med björnsenor; samt magiska stenar, mystiskt utsmyckade.

Elbard hade alltid velat ha en magisk sten. Han hade tänkt ta en som första skatt, en magisk värmesten. De andra kadetterna vara inne på samma spår; bland de äldre fanns det ingen som gått sin första vinter utan en värmesten. Vinternätter i det vilda var hårda och utan eldar spelade det ingen roll om man så ens gick med en skottkärra full av fällar.

Skakandes om händerna tog han fram en kvartsvit sten från sitt bältes vänstra pung. En stickande känsla av gick igenom de händerna när de smektes av dagens första och enda värme. Genom de slutna händernas springor sken ett dovt ljus från den omkramade stenen. Längs med dess släta yta fanns vackra mönster inristade, de sken som solstrålar genom ett moln. Stenen var det dyrbaraste han ägde. En månad tidigare hade han hittat den i grottan.

En sten, en magisk sten! Med lite välförtjänt tur hade Elbard blivit den rikaste av alla kadetterna. Inte för att någon annan visste om det än.

Om det inte vore för stenen så hade Elbard fortfarande legat frysande om nätterna. Först när han lämnat in bytet intill sig skulle hans poäng nå ett dussin tjog.

Elbard kröp in i sin fäll. Han undrade hur de andra hade det, om de kände sig lika ensliga som honom, eller om han bara var konstig. Treårajaktens ensamhet kändes alltid som mest om nätterna.

För hans del kunde alla lika gärna jaga tillsammans.

Han hade frågat Vårvind om hon ville jaga tillsammans någon gång, men hon hade blivit som besatt efter jaktens början. Hon övernattade inte ens i baracken de gånger hon passerat.

Någon som faktiskt ville jaga i goda vänners lag, var Renald, Elbards bästa vän. Tyvärr var Virvids område mellan Renalds och Elbards. Renald vågade aldrig passera över.

Han och Virvid, de var de enda ifrån Elbards by som hade blivit stationerade på baracken. Båda var rädda för att bryta jaktens regler. Ingen av dem var beredda tappa minsta poäng. I alla fall inte genom att bli rapporterad utanför eget område.

Lyckligtvis hade inte Virvid sett honom de gånger han smugit över till Renald.

Spelade det verkligen så stor roll vem som vann alltihop i slutändan? Så länge det var någon av de tre så skulle Elbard vara mer än nöjd.

Väl utmattad, somnade han snart i sin fäll.

.

.

Stel och kall vaknade han till. Han kramade till värmestenen och kände luften i fällen värmas upp igen. Det var mörkt i grottan, utanför likaså. Morgonen var i alla fall kommen, det var han rätt säker på.

Han korvade sig i ett försök att sträcka på sig utan att låta kall luft invadera fällen.

Det gick rätt bra, om man förbiser att det var en lätt ojämnhet i marken under fällen. Han skulle jämna ut den innan han gick ut. Det fanns ändå gott om tid innan det var ljust.

Efter att ha värmt upp sig, rullade han ihop fällen, värmestenen som ljus. Redo för dagen skrapade han mot ojämnheten på marken. Han gillade den här grottan. Det var lika bra att göra den lite mer hemtrevlig tills nästa gång han var i närheten.

Den torra jorden åkte lydsamt undan, ända tills han skrapade emot något hårt.

En benbit gjordes synlig, och på den låg ett lerigt snöre.

“Haha, den här grottan asså, haha!” flinade Elbard när han tog tag i snöret och drog fram en amulett ur marken. Han flinade, när han skrapade amuletten fri från lera.

“Det var som fan, likadan som Smedgars,” log Elbard. Medaljongen sken guldaktigt i koppar. Den föreställde en älgkrona.

Smedgar var en annan av hans barndomsvänner. Om det fanns någon som visste hur man handskades med den feta kokerskan intill bryggeriet, så var det Smedgar. Elbard hade ingen aning om hur, men på något sätt hade Smedgar lyckats få tag på färskt bryggerimjöd sedan tolv års ålder.

“Mjöd i goda vänners lag, det vore något det,” suckade Elbard medans han grävde vidare för att se om det låg fler saker undangömda i grottan.

Någon tidigare kadett måste ha tappat bort sin grotta. Elbard hade aldrig hört någon av de äldre tala om en sådan historia, men inte var väl det så konstigt. Vem skryter om att de skitit i byxan?.

Han fortsatte gräva kring benbiten under amuletten tills han frös till. Benbiten var inte en bit, den var intakt. Ett intakt människokranium.

Elbard svor till och rös av obehag. Han hade sovit på en grav. Vem ifrån den äldre generationen hade förlorat sitt liv här?

En skyldig tacksamhet blandade sig med äckel. När han drog förbi baracken skulle han fråga herr Ek om han visste något om det bortgångne.

Ovillig att fortsätta gräva eller att ens vistas i grottan släpade Elbard sig och sitt fällda byte ut ur grottan. Månen var inte ens halv och himlen var täckt av moln. Med några famnars sikt in i mörkret började Elbard dra sig mot baracken. Ett leende vilade på hans läppar. Idag var dagen han skulle välja sin första officiellt belöning.

“Fan va härligt det ska bli att spisa varm mat med andra.”

.

.

“Hallå!” ropade Elbard och stängde dörren bakom sig. En härlig doft av tjära, öl och rökt kött fyllde hans lungor. Mot elden satt en grov gestalt hukad på herr Eks pall

“Tjenare kandidat, hur går jakten,” frågade gubben lugnt och vred sig långsamt om.

“Oh, väl.. väl.. bra! Du har fått ihop till en skatt va, stiligt jobbat,” sa herr Ek och reste sig upp. Kom sitt, ta en skål gryta, så släpar jag in kistan.

Eeh, var det ett enkelt tjogdussin eller dubbelt, vilken kista ska jag hämta?”

“Ett, ett tjogdussin poäng.”

Elbard rullade ut sin fäll ifrån ryggsäcken och drog den om sig. Han mös i förväntan, och föreställde sig Renalds reaktion nästa gång de sågs. Han visste precis vad han skulle välja ur kistan.

“Här ska vi se,” sa gubben och låste upp en enorm kista i armerat trä. Elbard hade inte ens kunnat bära den om han hade tio armar.

Love this novel? Read it on Royal Road to ensure the author gets credit.

Elbard tände ett ljus och böjde sig över kistan.

Den var långt från fylld, men inget av innehållet var mundant. Magiska stenar låg i små korgar, sorterade på kategori. Majestätiska spjut med kolat järn i spetsen låg grupperade intill svärd, pilar, och… pilbågar.

Elbards blick gick noggrant igenom de olika bågarna. Han tittade efter det Renald brukade tjata som besatt om. “Blålila sena till sträng, oflätad...där!” muttrade han fokuserat och tog upp en båge. Den var näst intill identisk med de andra... allt utom strängen.

“Åh, Båge? Den i röträ va?” utbrast gubben framför honom som om det var det var uppenbart att Elbard skulle välja en båge. Elbard satte sig och inspekterade sin nya egendom mot elden. I bättre ljus kunde han se att den, precis som gubben sa, var gjord i röträ.

Herr Ek gick iväg och kom tillbaka med två krus öl och räckte över det ena

“Till Renald va?” sa gubben med en säker, varm ton.

“Wow, hur, hur visste du det?”, undrade Elbard imponerat.

Gubbens hand gav Elbard några kraftfulla klappar på axeln och stannade där. Han fortsatte:

“Du vet, jag gillar er kadetter som gör saker för andra... Någon dag kanske... du är stark nog att hjälpa till lite i baracken här med mig, höhö.”

Gubben gick över till att tjata om en massa osammanhängande saker om hur ensligt det var att vara väktare på baracken, och att han tyckte att kadetterna borde besöka oftare.

Efter ett tag blev det lite obehagligt att ha den ölluktande gubben hängandes över sig. Elbard stack ut för att pissa. Han hoppades att andra skulle komma snart; han kände aldrig sig lika bekväm med den äldre generationen som han gjorde med jämnåriga.

.

.

En längre tid gick framför elden. Elbard smuttade nöjt på sitt fjärde krus öl. Hur många krus gubben hade svept var ett mysterium, men till Elbards fördel var det. De satt och spelade krasse, ett brädspel. Gubben hade insisterat på att förloraren skulle klunka ett krus, och vid det här laget var det föga utmaning att se till att den personen blev just herr Ek själv.

“Sviiish, BANK!”

Dörren öppnades och stängdes med en smäll. Innanför den stod en vålnad, hår spretandes i alla riktningar. Det var Virvid.

“Tjaaa!” ropade hon, högt och nöjt. Sekunden drämde hon ner ett rådjurskadaver på golvet. Tjejens styrka var imponerande; var hon en fot längre så hade Elbard känt sig vek i närheten.

“Ssschaaaaa! Går jakten bra o sschå??” halvskrek gubben tillbaka.

“Dubbelt tjogdussin med den här stackarn, dags att dra fram den stora skattkistan gubbe lilla,” flinade Virvid.

“Jääklar! Hur mycket har du legat i?” Elbard ställde sig upp. Han var bortom imponerad.

“Tjena Elbard!” flinade hon och gick snabbt efter gubben mot kistorna.

En stund senare satte hon sig bredvid Elbard vid eldstaden. Nöjt jonglerade hon med en ljus blank sten. Varje gång den landade i hennes hand spreds ett kraftfullt sken. Elbard kunde känna hur luften ända bort till honom blev varmare. I kombination med eldstaden kändes det som att bastu.

“Jääävlar va stark.. är det… är det en lila värmesten?”

“Arå, man har väl legat i,” flinade Virvid.

De kikade på  Virvids värmesten en lång stund. Fri från annat att göra, och med en annalkande kväll fanns det inget som hindrade dem ifrån att beundra något magiskt. Till och med Virvid stannade kvar en stund.

Virvids sten verkade inte varmare än Elbards, men området den värmde upp var enormt i jämförelse.Hans kunde bara värma upp luften en fot omkring honom. Tillräckligt om man låg ihopkurad under en fäll, men inte mer.

...“Hår går det med din egna sten, har du fällt nog med djur än?

“Höh, han….öööh... tog precis en båge preschis, haha,” utbrast gubben, vaknades från ingenstans.

“Va!? Elbard, du är ju seriös med jakten!? Vafan hade du tänkt att göra hela vintern? Stanna i baracken och spela krasse? Virvid stirrade på honom som om han precis stekt en fisk och glömt att rensa den.

“Jomen fffan, killen är rätt seriöcsh asså,” sa gubben .

“Vilken vinter är det den... idag föreschten? andra,… vääeenta det är först...a? Grrrabben, du tar aldrig bågen först serru! ...Fattaru? Du brukar inte asså.. såhär. Du brukar ta… en schten förscht schörru, en schten!.”

Gubbens blev snart imponerande osammanhängande. Tillsammans med oron, eller snarare idiotbetraktandet ifrån Virvid fick det att klia i Elbards vänsterhand.

Men en kvick rörelse drog han fram sin egna värmesten. Den sken blygsamt i skuggan av den Virvid höll i.

Virvids ansikte bleknade. “Och du.. och du sa att jag låg i hårt!”

Den vinnarskalliga tjejen verkade minst sagt hotad så fort den for fram.

…”Det är lugn, jag hittade den.”

Gubben ryggade till och greppade Elbard med båda händerna. För Elbard kändes det som att vara fastkilad mellan två berg. Med en mörkare och vaknare ton än tidigare mullrade gubben:

“VEM gav dig den!!?”

“Va, den... ingen! Jag hittade den.”

“DIN PUNG!” mullrade gubben vidare. Innan Elbart greppat orden kände han sina byxor falla. Herr Ek hade dragit av båda läderpungarna ifrån bältet, utan hänsyn till vems byxor som åkte av i farten.

“VAR ÄR HAN!!? gubben mullrade inte längre, han skrek.

Han blickade åt sidan mot Virvid, sen, utan förvarning, slog han henne medvetslös i ett enda slag.

Han vände sig åter mot Elbard.

“VAR ÄR HAN!?!” upprepade gubben, högt nog att det kittlade  i Elbards öron.

Han hyttade sin näve emot Elbards ansikte. I näven var en amulett. Den föreställde en älgkrona, materialet var koppar.

Elbard var chockad. Vad skulle han säga?

“Är du tyst ett andetag till så slår jag dig sönder och samman FÖSCHTÅR DU!?!”

“VAR ÄR HAN!!?”

“Jag… Herr Ek, jag förstår inte. Vem pratar du om?”

Elbard började bli rädd på riktigt. Han satt återigen fastkilad mellan händer hårda som sten.

“ATT DET SKA VA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FATTA att vi pratar om SMEDGAR!!!”

“VAR!”

“GÖMMER!”

“HAN!”

“SIG!”

Elbard tittade bestört emot den utslagna Virvind. Han andades så fort han kunde ändå fick han inte tillräckligt med luft. Hans periferi började mörkna. Om det inte vore för herr Ek så skulle han falla till golvet.

Den monstruöst starke gubben grymtade långsamt i hans ansikte. I Elbards halvvakna värld fanns fanns inget kvar att se, mörkret tjöt ett ilande tjut, bedövande nog att blockera till och med gubbens skrik. Det enda som fanns, var stanken av murken öl och oborstade tandgluggar. Det var det sista Elbard märkte innan han svimmade.

***

(Någon timme innan)

Strax innan nattens fall nådde Renald fram till baracken. Knutna till hans ryggsäck var tio harar. Elbard och Virvid såg ned på harjagande, de hade vanföreställningar om att vara störst, starkast, spjutigast och därmed ‘bäst’. Sedan Renald börjat träna bågskytte hade de båda drivit med honom.

Oavsett vad andra tyckte, eller låtsades tycka, så var harar var både enkla och bekväma att skjuta. Det var sällan som de ens sprang iväg när de blivit träffade. De dog på en gång, hur bekvämt som helst. I alla fall om man var bra på bågskytte, och Renald var en djävulskt bra skytte, i alla fall enligt sig själv.

Tyst smög sig Renald fram till ena baracken och kikade in genom en väggspringa. Där satt tre personer. Herr Ek, Virvid, och hans bäste vän, Elbard.

Virvid jonglerade med någon sten och de andra verkade lyckligt berusade. Speciellt gubben. Virvid… Idag hade Renald dragit jackpott. Det fanns fyra tjejer i området, men utav dem  var Virvids närvaro den sällsyntaste, därav även synen av vad som var under hennes kläder…

Med invand skicklighet smög sig Renald till andra sidan av huset, badrummssidan.

Tricket var att ha kikhålet redo innan någon gick för att bada.

Ett par månader tidigare hade någon snorunge täppt till det med en massa välhäftande material. Lite val välhäftande, tyckte Renald, och snart hade hålets igenpluggning bytts ut mot en mycket bättre avmonterbar variant.

Förväntansfull, och föga nervös stod han emot väggen. Nu gällde det bara att vänta, brallorna halvt uppknäppta. Ifall någon såg honom, så hade han precis anlänt och var precis klar med en blåstömning.

Och vänta gjorde han. Virvid dröjde längre än beräknat.Jonglerade hon fortfarande, eller hade Renald kommit för sent?

Sedan kom skriken.

***

Elbard blinkade bort en stjärnhimmel med ögonlocken. Han var förvirrad, men snabbt kom verkligheten tillbaka till honom. Gubben Ek satt hukad framför Virvid och band henne mot en bjälke. Det kunde inte ha gått mer än sekunder sedan Elbard tappat medvetandet.

Han kunde fortfarande inte begripa varför herr Ek blivit så rasande, men han hoppades att sanning och välvilja kunde medla situationen med den välförfriskade barackmästaren. Hade utbrottet något att göra med skelettet? Var det en gammal vän till gubben?

Herr Ek hade snart fjättratt fast Virvid. Kvickt svajade han tillbaka till Elbard. Han satte sig hukande och stirrade ned argsint.

“Uh hmm,” rosslade sig Elbard och satte sig upp på torvgolvet.

“Jag vet inte vad det är som gör herr Ek så pass upprörd, men stenen, den låg i en grotta, vid ett skelett. Det är sant. Jag hittade den där.”

Gubben frustade högljutt och mörkt medans han stirrade på Elbard, blicken ibland sänkt, ibland i ögonhöjd. Elbard följde den och märkte att hand skärplösa byxor åkt av. Obehagad drog han upp dem.

“LJUG INTE FÖR MIG!”

“Jag svär, jag svär på mina föräldrars grav, jag svär på mitt ännu ej döpta namn. Det är sant, jag fann den i en grotta.”

Gubbens ögon ryckte till, sedan ställde han sig om och började svaja i en cirkel.

“Det spelar ingen roll nu,” suckade han.

.

.

“DET SPELAR INGEN ROLL!”

Hans två bisarrt starka händer greppade Elbards axlar och drog honom upp från marken.

“Vill du bli som hon där borta?” sa han, och nickade mot Virvind.

“...nej.”

“Bra,” hissade gubben dovt. Hans rossliga andetag väste allt högre.

Gubben tog tag i Elbard och började dra honom mot andra sidan av rummet.

“Herr Ek.. hur… vad vill du att jag ska säga? jag förstår inte,” viskade Elbard.

“Vad jag vill att du ska schäjja, hmmf...” gubben började skrocka.

“... Ah, jusschte, det schpelar ingen roll ändå grabben, du kan inte minnasch det här”

Långsamt och svajandes drogs Elbert mot barackens badrum.

.

.

“Schesså, tfätta dig!”

“Ffffan... idiot, AV MED KLÄDERNA!”

Scenen kändes så absurd. Om det inte vore för Elberts adrenalinnivåer så hade han tagit det för en dröm. Om det ändå bara vore det, för konstigare blev det.

.

.

“Böj dig fram,” väste gubben, hans bälteslås klickade öppet.

Elbert stelnade till. Han kunde inte, han kunde inte, men demonen bakom honom var så stark att det ändå inte spelade någon roll.

“Din lirra råTTa, böj dig fram! Eller ...behöver du bli ….utslagen schom vanligt?”

Elbert hjärta slog hårdare än det någonsin hade. Det spelade ingen roll längre hur pass stark monstret Ek var, det var dags att kubba.

Bakom honom hördes gubbens hissande andetag allt högre och högre tills de nådde ett crescendo av demonisk rossel. Det fanns inte tid att tänka, Elbard vände sig om mot dörren. Framför den låg herr Ek på golvet. I hans strupe satt en pil, under den pumpades golvet fullt av blod.

“Jag sa ju att du är en idiot som snackar skit om pilbågar ”löd en bekant röst utifrån.