En droppe svett attackerade högerögat. Det sved, Virvid påmindes av hur länge sedan det var hon badat; svettet sved som det bara gör när var droppe samlats med sina länge intorkade kamrater.

Tack och lov var springandet på väg mot sitt slut. Solen var ännu en bit ifrån himmelens topp, men baracken redan inom synhåll. Hon föreställde sig Höstbäcks min när hon lade fram sina varghuvuden. Förvisso hade den ena vargens livsdroppar blivit uppätna, men vad gjorde det? Virvids läderpung var fylld ändå.

Livsdroppar, en hare kunde lämna efter sig en, om man hade tur. Hade Virvid haft en båge skulle hon jagat dem vid brist på annat, inte för att det hade gjort en större skillnad. Skogen var alltid full rådjur, och var sådant garanterade alltid fem små livsdroppar! Lyckades man ta två rådjur på en runda hade man minst tio!  Fem stora livsdroppar däremot, var, imponerande. Det var mer än vad en månads jakt brukade frambringa, för att inte tala på en enskild runda! Virvid flinade nöjt.

Bara en stopp kvar innan ett inkasserande vid baracken: Segerträdet.

Segerträdet var inget märkvärdigt träd i sig, det var ett gammalt körsbärsträd. En kort språngmarsch ifrån barackerna låg det. Trädet hade sedan länge gått förbi sina praktår. Virvid hade bara sett det blomma en gång, och då hade körsbären varit bittra. Hon hade stannat och ätit dem ändå, och efter det var det liksom hennes träd. Om hon någon stund ville ha en stund för sig själv, då hade det trädet som bara blivit stället att gå till.

Trädet hade med tiden blivit något mer än bara ett träd att sitta i. Det var här hon tränat spjutkast i skymundan. Det var här som hon tyst firat sina framgångar. Varje gång hon fällt ett nytt djur hade hon ristat dess namn på trädet. Därav namnet: ‘Segerträdet’. Vad andra gjorde när de fällt ett nytt byte visste hon inte, men för henne var det blygsamma ristandet ett perfekt recept på segerceremoni.

Ett namn i barken hade blivit en stor sak för henne. I trädets famn kunde hon betrakta sin lista, känna sig stolt över sina framsteg och förhoppningsfullt föreställa sig själv rista in namn på både förtrollade djur och  troll. Det kändes alltid schysst.

Det var länge sedan hon haft tid att slappna av, än mindre gå iväg någonstans för att göra så. Senaste gången Virvid besökt sitt träd var dagen innan treårajaktens början. Då hade hon svurit att rista in minst tre nya djur i stammen.

Omkring det gamla körsbärsträdet var en klunga träd med sargade stammar. Med en avslappnad rörelse snurrade Virvid sig om ett halvt varv och kastade spjutet bakom ryggen.

“Katchick” Spjutet fastnade i det mest sargade trädet i klungan.

Virvid passerade med ett smil på läpparna. Konstaterade att hon träffat ungefär där hon tänkt, och vände sig mot det enorma körsbärsträdet.  Hon slängde sig vant upp för den körsbärsträdets lägsta gren. Et tu tre, satt hon på sin privata tron fyra meter upp. Innan hon ristade in ‘ULV’ på det barkavlösta stampartiet, tog hon en nostalgisk blick på sina  gamla prestationer:

‘HARE’

‘GRÄVLING’

‘HJORT’

‘RÄV’

‘RÅDJUR’

‘VILDSVIN’

‘ULV’...

.

“Ulv?”, Virvid stelnade av förvåning.

Hon hade aldrig fällt ulv tidigare. Första ulvdräpandet hade hon väldigt bra koll på, för det var dagen innan det. Hon stirrade ifrågasättande på listan. Det slutade inte ens med ‘ULV’:

‘ÄLG’‘ÄLG’‘ULV’‘ÄLG’‘ULV’

‘ULV’‘ÄLG’‘ULV’‘ULV’‘ÄLG’‘ULV’

‘DJÄRV’’DÖ’‘ULV’’TROLL’‘ULV’‘DJÄRV’‘DJÄRV’

‘ÄLG’‘ULV’‘ÄLG’‘ÄLG’‘ULV’

‘ÄLG’‘ÄLG’‘ÄLG’‘ÄLG’’DÖ’

‘ULV’‘DJÄRV’‘ULV’‘ULV’

‘VÄTTE’‘ÄLG’‘ÄLG’

‘NÅGOT FEL’

‘ÄLG’

.

.

‘ÄLG’

Virvids ögon frös vidöppna.Hhennes hemligaste plats var avhelgad, förstörd! Vid sidan av hennes egna inristningar var det fullproppat med ulvar och älgar, inristade snett, kors och tvärs och ibland över varandra. Förövaren hade till och med täljt ur djupa hack ur den tidigare perfekt släta ytan.

Körsbärsträdets heliga lugn var förverkat, ersatt av ett kliande obehag.Hon hoppade ned på marken för att omedelbart bege sig, men gick inte längre än ett dussin steg.

Med ett fnyst klättrade hon upp i igen. Någon hade förstört hennes träd, men det skulle inte hindra henne från att rista in ‘ULV’ en gång på riktigt. Även om de andra ristningarna var falska, så skulle hon själv och gudarna veta att det satt ett ‘ULV’ inristad i trädet som faktiskt betydde något.

Hon svingade sig upp och drog sin kniv. Hon tryckte den direkt mot platsen där hennes riktiga lista slutat.

“Aaaårrh!”

Efter några misslyckade försök att rista in något värdigt skrek hon till. Stammen precis där den riktiga listan tog slut vara så urholkad och sträv att det inte gick att skriva något där. Det gick inte ens att skrapa platsen fri, skårorna i urholkningen var för djupa. Bitter rispade hon över ett annat av förövarens tecken och lät sin ‘ULV’ ta dess plats istället.

Med ett hopp landade hon hukad på marken och sprang hem mot baracken, var steg exploderande med frustration.

***

“FYRA ÅR TILL!? men far, det är ju jättekorkat! Jag slår vad, om jag fick börja nu, så skulle jag vinna ändå. Varför måste man vänta. Jag vill ju bli som dig ju! Det här är inte roligt,” svor en yngling till sin far.

Han hade ihärdigt bett om att få komma med, men när han äntligen fick följa med var han strandsatt.

Far vägrade låta honom provjaga i skogen. Plötsligt kom ursäkter. Fara bla, magi blä, regler blabla. Att alla deltagare måste vara sjutton år för att få vara med.

The story has been stolen; if detected on Amazon, report the violation.

Skitsnack!

Bumling var elva när han dödat sitt första rådjur. Han var i och för sig inte ensam den gången, men hade ett rådjur sprungit förbi idag, så hade det inte hunnit vända på nacken innan den genomborrats av en pil.

Treårajakten var inget som Bumling oroade sig över, det hade till och med farfar Skyblock sagt. Far hade sagt liknande saker, men när de väl var vid baracken var det nejnej,  innanför palissaden stannar du, som om han var en liten flicka!

“Son, i var mans liv finns en dag för allt. Oroa dig inte över Bärnhilds välsignelse, när tiden är kommen kommer även du att ha en plats bland våra stormän... Men den dagen är inte idag, töm klart resten av salttunnorna så att du blir färdig någon gång,” svarade hans far, Skyskred. Skyskred hade varit väldigt formell sedan anländandet. Bumling blev aldrig tilltalad med annat ord än ‘son’.

“Men…,” suckade ynglingen uppgivet.

Veckans resa  var för förnödenheters skull gjord. Hösten var kommen, och det var hög tid att säkra vintern. Salt levererades till slaktskjulet, de allra slitnaste pälsarna skulle bytas ut, råttgnagna hål tätas, medicinlagren fyllas och värmerunorna kontrolleras. Sist men inte minst skulle Flodbjörn, få sin öltunna utbytt. Extra stark var ölet jäst, annars frös den för lätt om vintern, hade någon sagt.

“Underbart grabben! Du anar inte pinan att ha öltorka. Plötsligt måste man bli sparsam och helvete,” sa Flodbjörn leende. Han hade entusiastiskt tömt sin gamla tunna vid nyheten att den fått en ersättare. En träskål blev fylld till bredden. Inget skum, inga bubblor. Ynglingen var rätt säker på att ölet bytt färg sedan det levererats.

“Ta en klunk, grabben. Det här, det är fan vår nations fundament. Spiken som låter bjälken hålla ihop huset, höhö.” uppmuntrade barackens enda permanenta invånare . Ynglingen luktade artigt, men avböjde snabbt i en dold spasm av äckel.

“Hmm, inte man än va?, hrmm, ingen brådska, du är Skyskreds son, oroa dig inte du.”

“Son, kom ut en stund, en kandidat har kommit tidigt!” ropade Skyskred ifrån utsidan.  

Glad över en gratis paus, hörde Bumling kallelsen. Det fanns nio kandidater på baracken, Bumling hade inte sett någon än, hans fars ekipage hade anlänt sent igår och då hade ingen kandidat övernattat.

In mot baracken gick en lång kvinna, hennes ansikte såg slitet ut, hennes råttfärgade hår var ihoptrasslat av svett, intorkat lager på lager. Hennes ögon stod i upprorsam kontrast mot hennes utmattade ansikte. Hade Bumling inte vetat att hon var en kandidat skulle han tagit henne för minst tjugofem.

“Flodbjörn!” skrek hon. Med en duns landade en  läderpung och två stora hundhuvuden på marken. Sekunden efter låg kvinnan utslagen på marken.

Bumling gick närmare sin far. “Vad är det för poäng för hundar?”

“Huvudena du ser är inte från hundar,” svarade fadern med ett allvarsamt leende. Ynglingen ryckte till. “Är alla kandidater sådär....” viskade Bumling. Otroligt!

“Väl jagat kandidat,” prisade Bumlings far, hukandes bredvid den nyanlände.

“Tack, *andetag*, Skyskred?” sa kandidaten, andfådd mellan orden.

“Varav ...äran?”

“Din rackare! Vintern är på väg. Var annars skulle jag komma för än att se till att ni har det så att ni klarar er ordentligt?” sa Skyskred leende, och blickade mot sin son. Det var sällan som han pratade så pass ömt och respektfullt med någon.

Kandidaten blickade mot Bumling. “Vems... är grabben?”

“Han är min.”

“Jag visste inte... att du hade... en så stor son,” log kandidaten pustande.

“Son, det här en av våra mest lovande kandidater. När hon klarat treårajakten kommer har hon välja namnet Virvid. Kandidat, det här är min son. En dag kommer han att heta Bumling.

“Angenämt,” kandidaten var snabbast till svars.

“Vid Bärnhilds Yxa! Du måste haft en riktig jakttur den här gången,” skrockade Flodbjörn när han öppnade läderpungen.

Han slängde över den till Skyskred och himlade med ögonen.

“Kom in och värm dig, du måste vara utsliten. “Jag sätter några rovor på elden, nyskördade är de; söta som öl. Vad ska du ha för kött? Rökte rådjuret från förra veckan, annars har vi gott om saltad vildsvinssida”

“Vatten...snälla” pustade kandidaten. Flodbjörn fyllde sin, nu tömda, träskål i den lokala bäcken. Efter några glupska klunkar satte kandidaten sig långsamt opp, hennes ansikte förnyat.

“Sjutton år och kommer redan hem med vargar ensammen. Virvid, du är otrolig, ge inte upp på din resa,” log Skyskred, och hjälpte henne att komma på fötter. “Häng med Flodbjörn och bli männska igen.”

Lätt besviken började Bumling röra på sig mot arbetet. Han ville inte lata sig inför sin far, nu när pausen verkade vara över. “Son, vänta ett tag,” skallade hans far. När de andra gått in fortsatte han. “Titta.” sa han, och öppnade upp läderpungen. Han drog undan den långsamt. Fem stora droppliknande sfärer lade sig svävande utanför pungen. “Försiktigt, de kan fara med vinden.”

Bumling stirrade betagen på dropparna. Deras diameter, stor som ett halvt finger, gjorde dem de största Bumling någonsin sett. Han klämde försiktigt på dem. Var droppe känndes som ett kokt hjortöga, de deformerades tillfredsställande när man kramade om dem. Bumling provade att klämma lite hårdare.

“Poff”

“Helvete son!” En av dropparna hade spruckit. Tio mindre kopior av den flög i alla riktningar. Några rakt upp. Bumlings far greppade snabbt sin mantel. Han hoppade två mannahöjder upp i luften, och slängde en vindstöt nedåt mot marken. En mild, men märkbar bris plattade till Bumlings hår, och tryckte de flyktiga livsdropparna mot marken.

Efter en tyst insamling log Skyskred emot sin son. “En hemlighet son, du får inte berätta det för någon, inte innan du fyllt tjugo...”

”Det jag just gjorde, gjorde jag tack vare just de här små dropparna.”

Bumling gapade, hans ögon var blänkande som kristaller. Han visste att hans far var fantastisk, men han blev lika imponerad varje gång han visade sin Bärnhilds välsignelse. Faderns spel försatte ynglingen i trans, och först efter ett tag insåg han att hans far hade sagt något också.

“Va-sa?”

“... De är ett fundament för för vår by. Och insamlingen av dem är en av de viktigaste rollerna kandidaterna har, vid sidan om att uppvisa sin värdighet.”

Stormännen i byn var som gudar bland invånarna. Om livsdroppar var viktiga för dem, så lät det rimligt att de även var viktiga för byn. Även om sekretessen kring deras viktighet kändes överflödig...

Bumling flinade. I framtiden, skulle han i hemlighet behålla de livsdroppar han insamlat.

Dagen gick mot kväll, och kvällsmaten var sedan ett tag tillbaka både uppäten och diskad. Bumling, van att stanna uppe sent, dödade sin tid med att täta hål i barackens väggar. Det var enklare att se dem på kvällen, kvällsfukten vara upplyst av pulserande ljusstrimmor ifrån insidan.

Bumling gick mot ett nytt hål, svagare lysande än de andra, ett av de få avskiljda rummen i baracken. Hålet var råttskapat; man kunde se små skrapmärken mot hålets kanter. Han tog en snabb titt igenom det, mest för att se vilken vägg han tätade, sedan tog han en titt till, och sedan en ännu längre titt.

Innanför var badrummet, och i kväll hade Bumling åkt på jackpot. Innanför satt Virvid kandidaten och värmde upp badbaljan med en värmeruna. Vattnet ångade redan mot luften, det var en tidsfråga innan kläder skulle falla.

Bumling rättade till sin position, och förberedde sig i tystnad för att bli sittandes ett tag.

Äntligen lade kvinnan värmerunan åt sidan. Stundens hemliga klimax nåddes, och hon drog sin tunika över huvudet. Bumling svalde. Det lät som om någon kastat en sten ner i en lerpöl, men ändå verkade det gå förbi opasserat. Bästa dagen någonsin!

Bumling satt, uppslukad av de mytiska formerna, äntligen yppade..

Först efter en god stunds beundrande lade ynglingen märke till hur ärrbeklädd den beskådade härligheten var. Hennes rygg, hennes armar, överallt fanns ärr av olika färskhetsgrad. Bumling betraktade dem en kort stund, men lät sin fokus snart gå vidare till… viktigare saker.

Och viktigare blev det; kandidaten reste sig snart ifrån badet, avslöjandes en helt ny dimension av ordet baksida. Bumling svalde igen så tyst han kunde. Det korta stundens fokusskifte avslöjade ett fruktansvärt ärr, strax under den del ivrigast betraktats. Fyra myntstora cirklar av grötlik ärrvävnad satt parallella under Virvids stjärt.

“Tja vad händer?” frågade en glad och alldeles för högljudd röst bakom Bumlings rygg.

För en sekund frös ynglingen. Inne i badrummen dök en svårtolkad min upp på den badandes ansikte. Snabbare än en svala, stod Bumling upp i stel givakt.

“Ja, ja , ja , jag tätar hål. I väggen asså. Pappa sa det. Jag hittade precis det här. Hålet asså.” Han fumlade snabbt efter fnösket han använt som tätmedel.

“Fan härligt, bra jobbat grabben! Jag har hört att vintrar på baracken är hårda som de är. Skönt att någon ser efter ens rygg. Är det köket du tätar eller?”

Främlingen böjde sig snabbt och betraktade hålet. “Vänt…” Bumling var inte snabb nog.

Efter en sekund insåg främlingen det samma och stod rakryggad, han med. Främlingen gav Bumling en djup blick och gick snabbt ifrån platsen.

“Tjena kandidat Elbard!”. Ynglingen kunde höra sin far välkomna främlingen inifrån.

Bumling spacklade kvickt igen hålet i väggen, och bad till Roströll att kandidaterna inte skulle stanna för natten.Hans röst gick, dessvärre,  ohörd.

Elbard, en riktig pajas till kandidat. Han hade kommit förbi baracken byteslös, två harar var det enda han had. Sprungit ihjäl dem hade han tydligen gjort, medans andra jagade ulv… Svag. Han sköll på ivägskrämda bytesdjur, men det var uppenbart att han bara var för pratsam för att hålla sig till sig själv.

.

.

.

Tre dagar gick snabbt och det var dags att bege sig. Kandidater kom och gick, men lyckligtvis såg Bumling aldrig av Virvid eller Elbard igen.

“Far, varför bor Flodbjörn på baracken? Har det med livsdroppar att göra? Räcker det inte med att gå förbi ibland och hämta dem ibland?”

“För länge sedan, restes, på riktigt, de här palissaderna, och bakom dem stod mer än en väktare. Men det get Flodbjörns närvaro till tradition snarare än anledning.

Son, hur hade du gillat det, om ingen fanns för att se efter dig? Om oflyt som ett infekterat sår var nog för att ta ditt eller en väns liv?...”

“... våra kandidater är viktiga!. Vi beskyddar dem, vi förser dem och vi värmer deras själar när vi kan. Det kan man bara göra om man här, med dem, på plats. Och det är precis vad Flodbjörn gör, och han gör den trots sin ensamhet. Minns det. ”