Virvid föll. Var nerv i kroppen skrek förtvivlat i dödens skugga.  Skräck pulserade i kakafoni med den alltomfamnande svärta som ögonen var fyllda av.

Fort, fort, fort gick det, men ändå var det som att ligga stilla. Långsamt, långsamt, långsamt ackompanjerades paniken av medvetenhet.

Virvid gäspade, mörbultad av sin sovställning. Efter ett par välbehövda gnugg kring ögonen, lossnade den intorkade natten. En mörk skog tog form omkring henne, dovt avslöjad av oranget morgonljus.

Hon rättade till sin ställning på den gren hon satt på. Ett dussin alnar nedanför henne blänkte morgondagg i kontrastfullt mot den barriga marken.

Virvid föredrog att inte vakna upp till fallande mardrömmar, speciellt nätter spenderade högt upp i träd. Hon muttrade ett par svordomar åt nattens demoner och deras olämpliga timing. Vid det här laget gick morgonmuttradet som på räls, och inte var det konstigt, hon hade haft snart ett halvår på sig att muntligt måla upp sådan frustration som man bara kan ha ibland mitt på morgonen.

Hennes muttrande avbröts av en ofrivillig gäsp med tillhörande morgonstretch. Det var något med att somna halvsittandes på grenar; man fick alltid sovande högerben, och alltid snart-dör-jag-mardrömmar.

Hur som helst så var sömnplaten värd obehaget. Hon drog in ett djupt andetag av fuktig sensommarluft och log. Luften var sval, barrig och fylld av begynnande fågelkvitter.

Högerbenets kliande sömn-myror var snart ersatt av ett starkare kliande av förväntan. Virvid lossade snöret kring sig själv. Det var en ny dag, förutsättningarna var perfekta; det var inte möjligt att ha jaktbyten närmare till hands. Men en ljudlös duns landade hon hukad vid trädets rötter, spjut i vänster hand.Mot horisonten var skuggor. Alla konturer var otydliga, dolda av mörker och morgondimma.

Inget omkring gav sken av att vara levande. Det hade hon redan sett ifrån trädet, men att svepa ett område från ett träds säkra höjd var inte samma sak som att vara på marken, spjut i handen, med sitt eget och sina bytens liv på spel; hennes jakt hade börjat på riktigt. Med blicken på spänn, rörde hon sig tyst mot vinden.  

Dagen innan hade en stor del av jaktområdet åter täckts. Men fortfarande hade inte ett enda djur setts till, harar exkluderade. Ingen dagsfärsk avföring av adekvat storlek, ingenting, ingenting alls,  byteslös var hon.

Hon hade misstankar om sabotage. Någon av de kadetter som inte kom ifrån hennes by skulle mycket väl ha fått för sig att ‘öka på’ sina egna odds genom att minska hennes. Det var rimligt, speciellt nu när förstaplatsen tillhörde Virvid, om än med liten marginal... Hon kunde inte bekräfta sina misstankar; men så snart hon återvände till baracken skulle hon fråga Elbard och Renald om någon av dem sett någon passera deras område in till hennes.

Sabotaget var en barkbit i stöveln. Hon hade aldrig gått tillbaka byteslös och det tänkte hon inte göra den här gången heller. Provianten hade länge sedan tagit slut och nätterna var kalla, men sedan när hade det varit anledning till att ge efter? En runda förbi baracken skulle ta minst en dagsfärd och sådan tid hade hon inte!

Ibland funderade hon på att gå utanför sitt område, hennes tillordnade jaktmark, men de blev snabbt avfärdade. För riskfyllt. Andra kanske gjorde det, hennes sabotörer gjorde det garanterat, ifall de existerade i alla fall. Men, det vara inte värt det. Virvid deltog inte i treårajakten för att komma näst först och i hennes plan fanns inte utrymmen för att ta onödiga risker.

Treårajakten var en samhällstjänst så mycket som det var en bemyndigande ceremoni. Under treårajakten växer ynglingar till krigare sades det. De som låg i blev belönade och för den som gjorde allra bäst ifrån sig skulle en helt ny värld öppnas...Alla sjuttonåringar deltog i den. Virvid hade sedan liten spenderat timmar i daglig förberedelse för var dag hon nu levde.

Treårajakten höll en central roll i var by Virvid någonsin hört talas om. Och inte var det konstigt. Starka krigare föddes där, och de djur som fällts och togs väl tillvara på. Ibland långa vintrar och mager jord var torkat kött och värmande skinn ovärderliga.

Under jakten prisades styrka, ärlighet och självständighet.

Straffet för att jaga på annans område var därför betydligt. Ertappade kandidater kunde tappa flera månaders poäng. Men det var bara om man blev sedd.

När det egna området svek henne fanns självklart tankar om att besöka Elbards eller Renalds område. Det fanns ingen chans i världen att någon av dem skulle rapportera henne. Men det vore fel. Hon ville inte förstöra för någon av dem, dessutom var det fegt.

Det förbjudna områden däremot, där fanns inte någon som skulle märka hennes frånvaro. Straffet för att bli upptäckt där var, förvisso, extremt; åkte man dit för att kunde man säga hejdå till alla drömmar om att sticka ut i tävlingen.

Men vad var risken att bli ertappad? För att se någon där skulle man vara tvungna att vara där själv, och vilket regelbrytare skulle vara dum nog att vittna i så fall? Liten, risken var väldigt väldigt liten. Inget kunde knappast vara värre än att vara kvar här ändå. Stället var tomt och tiden tickade.

Virvid blängde in i morgonmörkret och grimaserade. Idag skulle hon definitivt fälla ett djur, och hon brydde sig inte längre om var. Andra hade förmodligen fällt flera omgångars byten vid det här laget.

Speciellt Renald. Han kanske var vek med spjut, men grabben hade gjort en båge och han var larvigt skicklig med den. Han brukade alltid skryta om hur farlig han skulle vara om han fick något riktigt att skjuta med istället för hans hemgjorda leksak. Leksak eller ej, var gång Virvid sett Renald i baracken hade hans ryggsäck varit fylld både inuti och utanpå med harar.

Under soluppgångens fågelkvitter rörde hon sig mot det område som hon aldrig beträtt förut, det förbjudna området. Under marschen höll hon hyfsad vaksamhet mot konturer i fjärran. Hon var inte jättefokuserad; en vecka hade passerat utan en färsk rådjurslort. Hon dagdrömde om hur hon välkomnades som vinnare i byn. Scenen var tydlig. Med nytt spjut i äkta stål och flera magiska stenar i läderpungen stod hon stolt redo framför Skyskred, byns hövding. Skyskred log, klappade henne på axeln och sa “Väl jobbat Virvid! Du är värdig att få läsa ur den heliga träningsmanualen“

If you find this story on Amazon, be aware that it has been stolen. Please report the infringement.

Hon älskade att bli sporrad till att bli någon, någon med makt, någon som kunde gå omkring i byn, inte bara accepterad, utan även respekterad. Virvid var inte där än, hennes tre mest avgörande år i livet blott börjat. Först efter skulle hon ens bli värd att kallas vid sitt namn. Men en dag, då skulle hon inte se upp till någon.

Hon närmade sig ett öppnare skogsparti med fler ungträd än fullvuxna. Två större träd låg en bit framför henne. Ett av dem hade nåbara grenar.

Att ha koll på klättringsbara träd kunde skilja mellan liv och död. Det hade hennes tränare sagt en gång, och Virvid hade numera svårt för att gå förbi ett träd utan att utvärdera det ur klättringssynpunkt.

Hon smög lugnt vidare. Vid det här laget var hon utan tvekan på förbjudet vatten. Hon smög smidigt, som rinnande vatten, tills hon stelnade till i alla fall. Adrenalinyrsel kom som ett slag mot bröstet.

“Psst,” viskade en dold källa. Hon vred sig en tiondels cirkel, spjut reflexivt höjt till kastläge. Hon hade inga planer på att låta någon rapportera henne.

Hon tog ett par steg framåt, redo att göra sig av med den andre fuskaren i närheten.

“Stopp, stopp, STOPP,” tonen blev nervös. Den här gången hade hon hört tillräckligt för att lokalisera källan. Beredd att riskera allt och kasta spjutet, gick hon fram några steg, ingen idé att smyga längre.

“HELVETE! Stopp FÄLLA! Det är en fälla framför dig helvete!” ljöd rösten. En rishög prasslade till och en läderklädd, ungdom gjorde sig synlig, händerna höjda i en medlande position. Han hade rufsigt rödblont hår. Det matchande fjunen på hans dubbelhaka. Lika vilt som håret var fräknarna på hans runda kinder.

Virvid hade aldrig sett honom förut. En fredlös! Ingen tvekan om saken; han var inte från hennes barack. Skyskred och barackmästare Ek hade tydligt fördömt alla som vistades på deras mark. Hundra poäng, det var vad man fick om man avrättade någon av de trolösa banditerna.

Hon gick framåt lite till för att garantera en säker träff.

“Sviish-TSSHACK!”

Någon slog henne bakifrån, hennes spjut flög ur handen.

Hon försökte huka på sig för att snabbt plocka upp spjutet, det gick inte, någon höll fast hennes ryggsäck och tryckte den åt sidan. Bestört vände hon sig om, kniv i hand.

Fast i hennes ryggsäck var en krattlik anordning. Hon hade aldrig sett liknande. Fyra mindre pålar satt fästa på en den gren som smällt in i henne bakifrån. Hade hon inte haft en tjock hjortfäll i ryggsäcken skulle hon troligtvis blivit spetsad.

Hon dök ur ryggsäcken med en kullerbytta. Innan hon rest sig färdigt var hade hon redan spjutet riktat mot främlingens bröst. I rörelsens hast hade det trängt igenom lädervästen.

“Aj… Vad, vad håller du på med?” sa den mannen, fryst i sin position.

“Ge mig en anledning till att inte döda dig här och nu!” rabblade Virvid efter en kort stunds tanke.

Den fete killens blick for osynkat mellan henne och den spets som förmodligen trängt en bit in i bröstfläsket.

“Ehm, jag räddade dig? Kan du vara snäll och dra ut din överdimensionerade pinne?”

Virvid rynkade på pannan. En bit bort hördes ett dovt knak av en bruten kvist. Rädda? Vore det inte för hennes tur så hade hon precis dött till mannen framför henne. Hon var hyfsat säker på att han hade begått en hyfsat oförlåtlig handling för att gömma sig i det förbjudna området. Om inte, så var det nästan värre om hon inte dräpte honom. Antingen var han en oförlåtlig bannlyst, eller en potentiell skvallrare. Ingetdera talade till hand fördel.

“Du räddade mig inte alls, ge mig något bättre,” hon visste inte varför hon pratade med honom. Att ta en människas liv var inte så enkelt som hon föreställt sig.

“Det kanske var mitt fel, men jag räddade dig visst... Se! Hade fällan träffat dig nu hade jag hjälpt dig igen. Varför.. ”

Virvid möttes av en tom blick. Förstod mannen mitt emot att frågade efter en anledning till att trycka in spjutet djupare och inte tvärtom?

Hon stirrade på mannen och försökte förstå varför hennes perfekta logik saknade makt över hennes handlande.

“Lyssna, kan inte du och jag bara långsamt gå åt varsitt håll? Det finns inga fällor bakåt, de är all…” han avbröts av en till kvist som bröts. Denna var nära. För nära.

“Helvete jävla... Inte konstigt att rådjuren hållt sig borta,” svor han, stirrandes över Virvids axel. Han började backa bakåt. Virvid synade med en kvick blick över axeln, men snabbt vände hon sig om. Tre pälsbeklädda skepnader hade smugit sig fram bakifrån.

Hon greppade hårt om spjutet och gjorde ett kvickt utfall. Snabbt fram, snabbare tillbaka. Ett ylande hördes från det främre av djuren.Trots förvåningen hade hon reflexmässigt skapat avstånd till dem. Varelserna framför henne var som hundar, fast större, mycket större. En beskrivning om Ulvars utseende gick igenom hennes huvud.

Hon backade försiktigt. Med undantag för för den ulv hon lyckats göra förbannad, verkade de andra vara mer intresserade av den fetare, mindre beväpnade människan bakom henne.

“Sviish-TSSHACK!”

En ångestfyllt gnäll fyllde luften. En av dem tjöt förtvivlat efter att ha gått in i en till fälla. Tjutet blev ett startskott för de båda andra.

Ulven framför Virvid hoppade upp mot hennes ansikte, munnen öppnades i farten. Virvid hoppade instinktivt bakåt. Hennes blick hade varit fokuserat på ulven, och hon hade märkt när den tagit ansats. Hon var lika snabbt som ulven, men hoppet bakåt gav henne mer tid att reagera. Tacksamt öppnades ulvens mun allt mer. Desto närmare den kom, desto mer ockuperade den hela Virvids sinne. Med oklanderlig fokus riktade hon spjutet mot ulvens mun och rotade sin balans mot marken.

Utan ett tjut spettade ulven sig själv på hennes spjut. Hon höll kvar i besten för att säkra sitt avstånd ifrån den, men det visade sig snart onödigt. Ulven lade sig ned stilla efter ett tyst rosslande.

Virvind drog ut spjutet och vände sig mot de andra. Blicken spänd till tusen. Hon avslutade snabbt även den snärjda ulven. Den sista ulven lade vid den här tiden märke till sin nyblivna ensamhet. Den vände sig ifrån det träd tjockisen klättrat upp i. Utan förvarning brast den ut i galopp, bort ifrån människan med den stora pinnen.

Övning nummer tre: Kast mot djur som springer iväg i rak linje. Det var en av Virvids favoritövningar. Inte för att den var lätt, utan för att den vara hyfsat realistisk… och för att hon alltid slog Elbard i den.

Den flyende ulven drog en kullerbytta över sig själv när den snubblade i sin galopp. Den förmodade balansen hade troligtvis något med spjutet som utan förvarning trängt sig igenom dess buk. Virvid böjde sig framåt för att ta språng emot den.

“Vänta, spring höger först, fälla framför dig!”

Fokuserad på bytet, men inte heller döv, rundade hon fällan som nämnts. De var ganska svåra att missa om man faktiskt visste hur de såg ut. I alla fall om man också hade sinnet fritt från byten att jaga.

Vid det här laget hade spjutet lossat ifrån ulven. Den tjöt något fruktansvärt, men lunka framåt, det kunde den fortfarande. När den såg Virvid närma sig brast den åter ut i galopp.

Den skulle inte klara sig väldigt långt, men med dess snabbhet skulle den ändå kräva en del spårning för att kunna ge den nådastöten.

Virvid tog upp sitt spjut igen. Men enkelt standardspårande framför sig så var det intensiva i princip avslutat. Hon tog ett ögonblick för att samla sina tankar. Ulven hade stannat någonstans bortom sikt och tjutit igen. På avstånd dämpades dess ljud betydligt.

Virvid övervägde om hon skulle jaga efter ulven på en gång, eller avsluta affären med den fete mannen i trädet. Detta i alla fall innan hon hörde nya ylanden svara på den skadade ulvens tjut. Svaren var många. De som smugit sig på henne hade förmodligen bara varit en flocks jaktpatrull för dagen.

“Skit.” Hon vände sig åt och sprang över till trädet med tjockisen i. Hon var tvungen att agera snabbt.

Hon hukade sig över de båda döda ulvarna och gömde undan de bollar av livsglöd de lämnat efter sig. Sedan skar hon av ett av huvudena och knöt det till ryggsäcken Det var ingen idé att försöka släpa med sig resten avdem. Inte nu.

“Klättra upp i trädet, om vi sitter här tillräckligt länge b..borde de ge sig av. Jag..jag har ett sten värt av t..torkad rådjurssadel, kom upp.”

Perfekt, än en gång sa han något som en vanlig människa skulle ha sagt. Inte alls som de banditer man hör om i godnattsagor som liten… Aja, för ont om tid för att vela...

Hon var inte förtjust i tanken, men det var inte som om det någonsin funnits ett val ändå. Hon höjde spjutet över axeln för att ha ihjäl mannen i trädet.

Mannen såg vad hon var på väg att göra och roterade snabbt runt till andra sidan trädet. “Skit” Hon kunde lätt träffa någon av hans trädkramande armar, men inget annat. Resten av honom var på fel sida. Om spjutet fastnade i trädet var det bara att kubba hemåt utan det.

Hon sprang mot trädet. Rakt ovanför spjutspetsen slank den bannlyste främlingen alltid utom syn var gång hon roterade kring trädet. Grenarna som spred sig ut mellan henne och mannen hjälpte föga heller.

Ett till tjut löjd igen igenom skogen. Den skadade ulven hade inte rört sig långt, men gruppen ylande som kom till svars var de redan... närmre? Hon hade inte tid med det här...! Hon drog åt sig sin sargade ryggsäck och började springa. tillbaka, tillbaka hem.

“Den jävla… Din…! Hoppas att en del av ditt ben ruttnade bort för alltid!” ropade mannen efter henne, men hon lade dövörat till.

Mannen var nu en annan dags bekymmer. Prio var att komma undan ulvflocken. Det skulle bli svårt och utan tid att rota ätbara saker ut skogen längs vägen. En dryg dag och natt. Lyckades hon springa oskadd den tiden vore hon säker i barackens skydd.