ÄNGLAKRIG
Mik öppnade sina ögon. Det var fuktigt, kallt och mörkt i cellen. På golvet låg rester av döda djur och andra varelser han inte kunde namnet på. Bakom det tjocka gallret fanns en lång mörk korridor . Längs den fanns ett flertal celler med inkvarterade fångar från världens olika raser. Dörren öppnades sakta och in klev en två meter lång varelse, klädd i ett grönskimmrande pansar, tog tag i Miks axel och drog honom genom mörkret i korridoren. På golvet i korridoren låg avhuggna huvuden, händer, vingar och andra kroppsdelar. Mik stängde ögonen för att slippa se de avskyvärdt vanställda lik som krasade under fötterna på den fångvaktare som drog Mik djupare in mot rummet som låg i slutet av den långa korridoren. När Mik öppnade ögonen såg han rakt upp i ansiktet på en fruktansvärt missbildad ork. Orkens högra öga lyste i en lila nyans. Det vänstra ögat verkade försvunnet, över ögat fanns ett djupt ärr. Orkens ansikte var märkligt ihopskrynklat. I sin högra hand höll orken ett glödande spett han förde det mot Miks nakna bröst, Mik skrek när spettet gick igenom hans hud. Det var så brännande hett att bröstbenet vid den punkten förkolnades. Efter att orken flera gånger genomfört den smärtsamma proceduren drog han upp Mik på hans skakande ben och flyttade honom mot nästa helvetesmaskin. Här stack den missbildade orken långa vassa nålar genom Miks såriga armar och ben. Miks skrik ekade genom korridorerna och skar i de andra fångarnas öron. Efter ett antal mer brutala moment tog två orker, klädda i rejäl ringbrynja, upp Mik och bar honom mot sin cell. När Mik slängdes på det hårda stengolvet suckade han och önskade sig bort från den mörka smutsiga cellen och ut. Ut på de soliga daggdränkta ängarna i Golmarden. Han grät, grät över sitt enorma elände och över att han låtit orkerna ta honom till fånga. Mik hade varit soldat i änglarnas flyggarde, men under ett anfall mot en orkskvadron blivit nedskjuten av en av deras ballistor och tillfångatagen av orkerna. De hade skurit av hans vingar för att han inte skulle rymma från den avskyvärda bur de placerat honom i. De torterade honom och lät honom svälta. Mik mungipor steg lite när han tänkte på sin tid i gardet. Han hade varit en av deras elitsoldater, men ingen hade ju försökt rädda honom, förstås. Mik ville döda den svekfulle general Khaneidah som bara såg på när orkpilen sköt ner Mik och orkerna tog honom tillfånga. Mik var så utmattad och hans lidande tycktes oändligt. Han somnade och drömde sig bort till Golmardens daggfält.
Drottning Leyna satt på sin tron av adamant och guld och blickade ut över sin domän bland molnen. Hennes reptiliknande vingar var svepta runt kroppen likt en mantel. Det långa guldblonda håret hängde i slingor över vingarna. På huvudet satt en krona av renaste guld och platina, med lysande ädelstenar som glittrade i solskenet. Leynas ögon glänste i den stigande solen. Dörren till Leynas tronsal öppnades och in steg Leynas general Khaneidah med två vakter från drottningens privata livvaktgarde, klädda i guld och diamanter. Generalen bugade sig djupt inför drottingen och gjorde ett tecken med fingrarna. Drottningen viftade bort vakterna, som försvann i ett moln av grå rök. Drottningen lutade sig framåt och viskade "Är Mik död?" Khaneidah nickade och log stort i ett ögonblick, sedan suckade han och fällde en tår. " Ja, Mik blev angripen av en jätte. Jag kunde inte göra något mer än att skrika åt honom att lämna jätten åt artelleriet, men han lyssnade inte på mig. Han var en hjälte att se upp till. Ung och modig som han var." Leynas tårar föll tätt när hon hörde om Miks sorgliga öde. Då kände hon en ond aning och blickade ut genom palatsets panoramafönster. Mycket riktigt stod staden i ljusan låga. Mot elden syntes konturer av något som borde vara utdött sedan väldigt länge, en drake.
När Mik vaknade stod han öga mot öga med en lång ork, klädd i ruttnande hud och rester av gammalt pansar. Han drog upp Mik på fötter och ledde honom genom korridoren. Återigen blundade Mik för att slippa se likdelarna som var spridda över golvet. När Mik kände solen i ansiktet öppnade han förvånad ögonen och såg en flicka klädd i rödbrun och mörkgrön tunika och matchande byxor, en skogsalv. I högra handen höll hon ett långt svärd av stål. På läktarna runt arenan stod orker och väntade på det kommande blodbadet. Mik började leta bland de invalidiserade kropparna efter ett vapen. Han hittade en benknota och parerade skogsalvens svärdshugg innan det klöv honom på mitten. På grund av kraften i hugget tappade alven svärdet. Det singlade genom luften och träffade en ork i bröstkorgen. Mik hittade en dolk som han stack i alvens högra smalben. Alven skrek och föll på knä. Mik tryckte dolken mot alvens strupe. Orkerna på läktarna skrek och ropade:"döda, döda". Mik skar av alvens hals. Den huvudlösa kroppen föll ihop på den blodstänkta marken. Mik undrade vad alven ägt för namn och vem hon var. Han skulle aldrig få veta...
Leyna hade beordrat allmän beredskap så fort hon sett draken som brände staden och slaktade änglar. Ett flertal legioner av änglavakter var i full färd att angripa besten. Leyna stod vid panoramafönstret, klädd i det kungliga Igoion-gardets rustning, dock med undantag för den karaktäristiska hjälmen, istället bar hon den kungliga kronan. Hon tittade mot staden som på några sekunder förvandlats från en sprudlande metropol till ett fasansfullt slagfält. Leyna var så upptagen av den rasande striden att hon inte märkte att dörren till tronsalen öppnades. In klev Leynas hemliga kärlek, löjtnant Piellius, från Igoion-gardet. Han sade:"Er Igoion är redo, mylady." Leyna gick mot tronsalens port. När hon gick förbi Piellius blinkade hon hemlighetsfullt åt den unge löjtnanten. Leyna gick genom palatsets långa korridorer med Piellius i släptåg mot Igoionstallet, där deras trogna riddjur inväntade deras snara ankomst. När Leyna klev in i stallet satte hon sig genast på den vackra best som ställts fram åt henne. Löjtnat Piellius klev upp på sin bevingade häst, klädd i ett pansar som liknade det han själv, drottningen och alla andra i igoion-gardet bar. Leyna viskade ett par tysta ord i örat på den stora, hästlika varelsen. Djuret gled genom luften med oväntad lätthet. Efter Leyna flög 50 andra ryttare, bland dem Piellius, mot draken. När änglarnas "fotsoldater" fick syn på gruppen av ryttare fylldes deras hjärtan med hopp och mod. Ryttarna brakade in i drakens fjällpansar och flög snabbt därifrån. Samtidigt kastade de formler mot sina allierade, vilka gav styrka och mod. Draken öppnade det förfärliga gapet och sprutade ut en pelare av ren, förtärande eld. Ett tiotal änglar blev träffade. Dessa föll och dog omedelbart. Leyna ledde sina ryttare i ett anfall mot drakens högra öga. Draken slog efter dem med klorna. Den stora besten träffade Klionius och hans Igoion. Båda föll mot stadens vita gator och dog när de landade. Nu jagade draken de överlevande ryttarna med en av sina sex händer. När ryttarna nådde drakens öga flög de i olika riktningar över den stora ödlans ansikte. Draken körde in klon i ögat och föll baklänges, men rätade upp sig i tid. Leyna samlade sina krigare på drakens, numera blinda, öga. Piellius var i färd med att skära upp sår i drakens tandkött. När Leyna ropade till en ny samling tappade han koncentrationen. Då såg draken sin chans att bli av med änglen, och den sprutade återigen ut en ren eldstråle. Piellius undvek skickligt den dödliga elden, men Igoionen fick panik och flög runt i en spiral. Piellius kunde inte hålla i sig i sadlen utan föll handlöst från sin Igoion. Piellius föll mot taket på en skyskrapa. Piellius svimmade när han slog huvudet i byggnanden. Han dog bara sekunder senare när draken klev in i byggnaden och krossade. Precis då upptäckte Leyna att Piellius saknades. Hon skrek av raseri och sorg och ledde ett förödande angrepp mot drakens öra. Igoion-gardet flög in i örongången. Tillsammans med sina Igoioner kunde de enkelt förstöra drakens trumhinna. De fortsatte och nådde, genom en extra gång som drakar och lindormar har, drakens hjärna. Här inne bodde belinner, en form av insektsliknande parasiter. Belinner gillar inte att bli störda, så de angrep genast inkräktarna. Bellinerna haglade ner över de bestämda Igoionryttarna. Flera av dem föll av sina riddjur och dog en fasansfull död, uppätna av hungriga belliner. Flera skelett låg spridda på drakens hjärna. Leyna var den första som nådde drakens hjärnbalk. Effektivt och snabbt, högg hon av en vital nervtråd. Draken föll baklänges och Leyna och hennes legion hade brått att lämna drakens hjärna. De flesta han ut, men några drogs med draken mot den skogsklädda marken.
Mik stod inför den jublande horden av orker. I ena handen höll han den döda skogsalvens svärd. En dörr under en av läktarna öppnades och släppte in en varelse som Mik aldrig sett förr. Dess händer var långa och slutade i naglar vassa som knivar. Kroppen var täckt av bark och på ryggen hade varelsen ett par grenar. Denna syn ändrades snabbt till ett litet träd som sedan växlade tillbaka till varelsen igen. Mik visste det inte, men detta var en dryad, en varelse från skogen som kunde byta skepnad efter behag. Orkerna, som visste detta, skrek "likamatch, likamatch!" Dryaden studerade Miks form och började förändras. Han antog formen av Mik själv. Mik blev ursinnig över dryadens plötsliga formbyte och högg mot varelsens hals. Varelsen log snabbt innan dess huvud föll av och den återtog sin ursprungliga skepnad, vilken snabbt försvann i intet. Orkerna var nu trötta på Mik. Två vakter eskorterade honom tillbaka till sin ensliga cell. Men Mik var inte ensam längre. När dryaden log antog den formen av sig själv utan huvud. Sedan föll den bakåt. När den låg på marken tog den formen av en mask och gömde sig i Miks tunika. När orkerna gått tog dryaden sin vanliga form igen. Mik skrek i skräck, men dryaden tystade ned honom. Nu var Mik inte längre ensam.
Piellius lik bars på en bår genom staden och mot Palatsporten där Leyna stod. Vid gatorna stod gråtande änglar i svarta kläder som betecknade sorg. När kroppen bars fram till Leyna lades den I en vackert utsmyckad kista. Flera dagar senare skulle Leyna fortfarande minnas hur fridfull den unge generalen såg ut i döden. Hon grät floder i flera veckor. När Leyna hade hämtat sig från den avskyvärda upplevelsen störtade Khaneidah, numera luftvapensgeneral, in i tronsalen skrikande: "Vi är under belägring." Leyna såg ut genom panoramafönstret, där svartalfiska drakryttare angrep staden medan enorma grupper av soldater i svartblänkade pansar slaktade änglarnas vaktstyrkor. Svartalfiska plattdrakar, vilka liknade en stor, flytande ö skymtade i stadens utkanter. Då Leyna såg detta hörde hon Khaneidahs tankar. "Var det verkligen en god ide att döda Mik och sabotera Piellius igoion?" Leyna skrek i vrede och sorg. Blixtar spreds från hennes handflator och träffade Khaneidah i bröstet. Han dog direkt och föll ihop likt en marionett vars trådar skurits av abrupt. Leyna träffade den döda kroppen tre gånger till, innan hon gick ut ur tronsalen för att ta itu med svartalfshotet. Hon och medlemmarna i igoiongardet red mot angriparna på marken. Ett flertal svartalfer dog av dödliga formler och regn av svepande svärdshugg. Men nu hade drakryttarna upptäckt dem. Igoiongardet blev svårt ansatta av eldangrepp från drakarna som drakryttarna red på. Igoiongardet red mot sina fiender. Men många av ryttarna mötte en tragisk död då de träffades lågorna. Leyna stred tappert, hennes vrede hade tagit över. Blixtar dödade ett flertal fiender och angrep fiender på marken. Nu hade änglarna övertaget. Leyna samlade sina soldater på torget. Men det var ingen god ide. Svartalfernas kung svepte ned på torget från sin svarta drake. Han drog sitt svärd och riktade ett hugg mot Leynas hals. Leyna parerade med en blixt och drog sitt svärd. Svartalfernas kung högg mot Leynas ben. Hon parerade hugget med lätthet och angrep den ilskna motståndaren. Leyna kände plötsligt en skarp smärta i låret. Hon föll ihop på marken. Svartalfskungen lyfte sitt långa svärd och skulle precis göra drottningen ett huvud kortare då två igoiongardister dök upp från ingenstans och lyfte upp den sårade drottningen i axlarna. De styrde mot hamnen. Den enda del av staden svartalferna inte fått sitt iskalla grepp om...
När Mik öppnade ögonen var dryaden borta. Precis när han skulle börja leta efter sin nya vän dök han upp mitt i rummet. "Vem är du egentligen?" Frågade Mik. "Br'kar" svarade dryaden tyst. "Jag blev fångad av orkerna då jag letade efter min syster, Briknod." Sade dryaden. Han antog formen av ett träd och vred sig i vånda. "Vet du hur vi ska ta oss ut härifrån?" Undrade Mik. "Ja" upplyste dryaden och antog formen av en orkkrigare. Han drog svärdet ur skidan. Mik såg hur det tog formen av en nyckel. Br'kar stack nycklen i låset och vred om. Dörren öppnades på vid gavel när dryaden gav den en hård spark. Mik reste sig och gick ut genom dörren. Br'kar kom strax efter. De smög genom korridoren och bort mot arenan. När de kom ut från arenan såg de enensam ork strida mot ett odjur av obestämbar sort. Det stora monstret hade en kropp som en flodhäst, en draksvans och ett huvud som såg förfärligt ut. Ögonen var stora som grapefrukter och munnen liknade en krokodils. Munnen dröp av orkblod. Kvar på arenan fanns en enda ork. Den var liten men muskulös. Br'kar antog formen av en väldig fågel och slet bort orken från arenan. Odjuret högg efter Br'kar. Men Br'kar väjde blixtsnabbt undan från de dödliga käftarna. Br'kar och Mik sprang mot fängelsets port, med orken i släptåg. De sprang genom de underjordiska gångarna, och orkerna var efter dem.
Svartalfernas kung hade effektivt krossat änglarnas starka motstånd. Just nu bröt chockstyrkor med drakryttare på att bryta ner de få gerillagrupper som stod upp emot det svartalfiska enväldet. Kungen hade genast installerat sig i det kungliga palatset. Så fort han kom in i tronsalen såg han liket av den förrädare han placerat bland Leynas elitstyrkor. Den dåren hade nog gömt sig i tronrummet så fort han sett marktrupper anlända. Något eller någon hade dödat honom. Vem det var kunde nog kungen tänka sig, men inte hur. Just nu satt han på tronen och delade ut order till sina generaler. Det enda som bekymrade kungen var drottningen. Dock visste han att hon skulle dö så snart wyverngiftet nått hjärtat, men det kunde ta veckor, till och med månader innan dess. Han visste att hennes hy skulle färgas grå och att hennes hår skulle färgas svart. Det hade hanns gud Li'tareno berättat för honom när han offrat ett par änglavingar till honom. Nu skulle han snart erövra den sista del av staden han inte erövrat. Hamnen.
Leyna satt på en luftbåt tillsammans med några mannar ur livvaktstyrkan. Hon spelade just då ett parti Soriumb. Ett spel där det går ut på att föra en kung runt ett spiralformat bräde och in i mitten på spiralen. Kungen åtföljdes av livvakter som besegrade hinder som stod utplacerade längs vägen. Leyna ledde, men hennes väg låg långt ifrån fri. De små kulorna av ebenholtsträ, vilka representerade fiender, låg i drivor i hennes väg. Den stora fienden, Klaynumen, låg i slutet av den spiralformade banan. Hennes motståndare hade placerat den där eftersom att hon var näst intill oslagbar i spelet. Det var nu Leynas tur. Hon slog tärningarna och fick resultatet. Blad. Blad innebar att drottningen fick flytta till den närmsta fienden. När hon flyttade sina guldkulor mot den lilla ebenholtskulan hördes det ett otäckt krasande ljud, som när man bryter av en träbit. Leyna sprang upp på däcket. Där såg hon hur tre ballistapilar satt fast i däcket. En av dem hade gått farligt långt in i det mörka träet, den skakade dock fortfarande. Två svartalfiska plattdrakar närmade sig. Deras ryggar kröntes av stora fortifikationer från vilka svartalfer satt med stora ballistor och försökte skjuta ned änglarnas stora båtar. En till pil träffade däcket. Den hade ett rep fastbundet i skaftet. Innan Leyna hann dra ut pilen ur däcket gled två svartalfer ned på däcket. Den ena bar ett vackert pansar i svart glans. Ornament täckte hans bröstkorg. Den andre bar enbart ett höftskynke. Den förstnämde parerade Leynas hugg innan den blottade en öppning i alfens försvar. Hon högg av alfens ben och knuffade honom över relingen. Den andre var en svårare motståndare. Han hoppade över henne och högg efter henne med sin dolk. Hon parerade skickligt och backade mot relingen. Alfen hoppade över henne och föll ned mot marken därunder. Nu närmade sig fler svartalfer via repet. Leyna högg av repet och dömde de svartalfer som vågat sig ut på linan till döden. Nu kom fler pilar haglande över skeppet. Livakterna strömmade upp på skeppet och bemannade ballistorna. Flera av dem sköt mot den ena plattdraken. Den väldiga besten krängde och tippade av ett par svartalfer, vilka föll mot en mycket säker död bland de höga träden. Plattdraken
krängde mer och mer. Bland svartalferna som föll från det enorma djuret fanns även ett troll, stort nog att riva båten Leyna stod på. Hon undrade om det fanns fler. Den stora plattdraken hade nu förlorat synen och kolliderade med en bergstopp. Alla ombord dog. Den andra drakens ballistor rev i samma stund upp en reva i seglet. Leyna beordrade att alla skulle gömma sig under däck. Alla lydde villigt hennes order. Skeppet roterade ett halvt varv och de änglar som inte var beredda slungades mot marken därunder. När så många som möjligt kommit in under däck reglade Leyna luckan. Det var i sista minuten. Skeppet slog i marken och gled uppochner. Masten bröts och blev liggande tre kilometer från det upp-och-nedvända vraket. Leynas Soriumb-spel förlorade snabbt sina pjäser. Leyna drog upp sitt svärd ur skidan och skar av en tamp som höll fast luckan i aktern. Luckan gled upp och visade en stor djungel. Leyna gick ut genom luckan, tätt följd av sina livvakter. Leyna såg sig om över den klargröna vildmarken. Runtomkring dem stod varelser om vilka man berättade kring lägerelden. Deras kroppar täcktes av klarblå fjäll. Taggar gick i en rad från huvudet till svanstippen. Deras svansar var långa och slutade i en giftgadd, stor som en spjutspets. Deras fingrar kröntes av stilletter till klor. Deras ansikten var ödlors, men deras kroppshållning liknade den hos människor. De höll i långa vapen med metallspetsar vilka liknade spjut. Lezardianer. En av dem utryckte ett gutturalt läte och hotade dem med spjuten. Leyna och hennes soldater drog sina svärd.
Mik, Br'kar och orken satt kring en lägereld i den mörka skogen som omgav orkfästet. De berättade för orken hur de hamnat i fängelset. Orken hade i sin tur berättat sin historia. Han var en ork som blivit född till slav. I flera år hade han arbetat i kloakerna under fängelset. Ibland hade han hittat små glädje ämnen i kloakerna, en ring eller en annan tingest. När han sagt detta drog han upp ett rep där han fäst ringar och andra saker av lågt värde. Orken fortsatte med sin historia. Han hade en dag hittat en rubin bland kloakerna. Han hade vägrat lämna den till orkernas general och blev utslängd på arenan. Han var den enda överlevaren. Elden flammade plötsligt upp framför dem stod tre suddiga gestalter. De roterade runt vandrarna och började sakta ta form. Den första landade framför Mik. Den antog formen av Leyna. Den träffade inte riktigt på detaljerna, men Mik försattes i trans och tänkte sig att han var hemma. Leyna log och gjorde ett tecken med handen vilket uppmanade Mik att gå till anfall. I huvudet hörde han löften om kärlek och evig glädje. Den riktige Mik visste att Leynas riktiga kärlek låg hos Piellius, en god vän inom livaktstyrkan. Men hans sinnen var avtrubbade. Br'kar och orken framträdde som fiender som lurade i det gyllene gräset. Leyna sökte munnen mot soldatens öra. Hon viskade något om förräderi och hemligheter som fick Mik att angripa sin vän. Dryaden omvandlade sina händer till långa svärd. Mik gjorde ett snabbt utfall. Br'kar duckade. Br'kar högg med sitt ena svärd. Mik parerade och skar sin vän i armen. Den sårade dryaden gick istället till anfall mot figuren bakom honom. Orken hjälpte honom och fick in en träff. Leyna och de två andra skrek och föll ihop. På marken framför Mik låg nu en blek och förvriden alv. Den var vad änglar kallar en Shar'dio, bytare av kropp. Br'kars hugg hade dödat den avskyvärda varelsen.
Leyna gick med uppsträckta händer mellan leden av lezardianer. Brevid henne fanns hennes generaler. Lezardianerna hade vandrat långt genom djunglen. Snart kom de till ett stort träd. Längs trädet slingrade sig korridorer, trappor och broar. Det var lezardianernas palats. Det stora slottet tornade upp sig över dem. En port längst ned på stammen öppnades och släppte in dem. Här tog nya vakter över och tog dem mot en stor tronsal. På tronen satt en varelse som tydligt inte var lezardian. Han bar en mask av guld över ansiktet. På ryggen hade han läderartade vingar. Fingrarna var långa och bleka. Han bar ett nästan heltäckande metallpansar. På huvudet hade han en krona med vassa spetsar. Bakom honom stod en varelse i svart luva. Varelsen på tronen reste sig och gick mot dem. Framför Leyna stannade han. Han drog ett långt svärd som Leyna kände igen som Piellius långsvärd. Leyna skar av repen med klorna på vingarna. Varelsen skrek gutturalt. Leyna föll till marken. Hon reste sig och ryckte ett spjut ur handen på en av vakterna. Hon dödade en annan med spjutet och tog dennes långsvärd. Hon högg mot varelsens huvud men missade och träffade en kedja som hängde mitt i tronsalen. Länken splittrades mot svärdet. I samma stund kände Leyna hur golvet skakade under henne. Hon stack svärdet genom golvet, som splittrades under henne. Leyna och varelsen hoppade upp mot ett av rummen jämte tronsalen. Det var ett vapenrum, möjligen åt den kungliga vaktstyrkan. Varelsen tog upp ett långt spjut, vilket han halvt stötte, halvt kastade mot Leynas bröstkorg. Det slog emot hennes bröstplåt och föll till marken. Leyna tog tag i ett stridsgissel och slog emot varelsen. Varelsens hjälm föll av och blottade ett tusental hoptrasslade maskar. Leyna skar av alla maskarna vid halsen. Varelsen backade famlande bakåt ner i hålet. Höga rytanden hördes från stammens botten. Leyna kastade sig ned för stammen. Hon flög mot marken. Det skulle bli hennes död, om inte en lezardian gripit tag i henne och dragit henne mot en av gångbroarna. Den riktade sitt spjut mot henne. Hon stack svärdet genom magen på lezardianen och slängde honom nedför gångbroarna. En stor grupp lezardianer närmade sig från trädkronan. Som sköldar bar det främre ledet Leynas generaler frmför sig, fästa i kedjor. Leyna använde sin magi för att lyfta en lezardian. Hon slängde den bakåt och slängde ut fem led av dem innan hon krossade gångbron och hindrade de andra från att anfalla henne. Hon tog ett långt hopp över sina generaler och landade bakom lezardinern. Hon stack ned dem och räddade sina generaler. De sprang genom djungeln tiills de stötte ihop med en grupp människor. Människorna gav dem en brun vätska, vilken smakade mycket underligt. Deras ledare, vars namn var Anders Svenson, talade lugnt till Leyna på ett märkligt, sjungande språk. Hon kunde dock förstå att han var en vän som ville dem väl. Människorna började föra dem till sin bas och de satte en skål på hennes huvud. Hon föll i djup sömn.
Mik såg över den döda alvens kropp efter kartor, vapen och dokument. Han fann tre dolkar, ett blåsrör med trettiotvå pilar, en mindre flaska gift till blåsröret, några mynt, troligen med höga värden, ett guldhalsband, en amulett formad som en ödla av okänt slag, och en karta över området. Den var märkt med mål för prisjakt. Ett av namnen var Piellius, vilket förvånade Mik till stor grad. Det var förmodligen han som ledde spaningsarbetet efter Mik. Mik gav sina vänner varsin dolk och behöll en själv, blåsröret, pilarna och giftflaskan lade han i alvens ena axelväska, som han hängde över sig. Den andra gav han till orchen, som var mycket tacksam. Mynten delade han ut till sina vänner. De gick vidare på väg mot Piellius. Han verkade också vara på väg, rakt mot andra sidan kartan, mot en grupp av människor, vilka såg ut att ha mycket omoderna namn, som Anders Svenson. De var minst femton stycken. Mik ledde sina vänner mot Piellius, som verkade långsam, som om han gick. Mik började tro att han var ensam. Plötsligt låg markörerna för både honom och Piellius inom millimeter från varandra. Framför vännerna låg en naturlig vägg av växtlighet. Mik drog dolken och skar genom rankorna. Han hoppade igenom det skapde hålet, bakom honom följde orchen och Br'kar. Mik kände plötsligt en kall dolkspets mot strupen. Framför honom stod Piellius. Mik släppte dolken och lyfte händerna över huvudet. Han tecknade åt sina vänner att göra samma sak. Piellius granskade Miks ansikte i ett ögonblick innan han omfamnade sin underordnade och goda vän. Miks reskamrater. Dolde ett par tankar i stil med: "Vem, var vart och hur?" Mik frågade Piellius vart han var på väg. Piellius berättade om ett utomjordiskt projekt som kallades Mayflower 2, något Litrenno kallade "Dålig science fiction-referens." De talade samma språk sinsemellan, men talade olika språk i små grupper. Deras namn var underliga, och liknade inte varandra. De använde underliga rektangulära lådor för att kommunicera. Det var en underlig plats. Piellius var på väg dit, efter att han sett en stor hord orker, på väg mot Mayflower-basen. Orkerna bar stegar, och ett antal av dem bars i stora torn på ryggen av enorma spindlar. Mik mindes odjuret orken kämpat emot i fängelset och frågade Piellius hurvida orkerna reste med sådana. Piellius berättade att han sett ett antal krigsbestar bland orkernas led. Br'kar frågade hur många de var, vilket Piellius inte kunde svara på, men orkerna hade troligen samlat hela sitt släkte till armen. Orken undrade vart de var. Visste inte det heller, men de var troligen knappt en dagsmarch därifrån. Mik tog upp kartan och visade den för Piellius, som tog den, en skrivfjäder och en bläckflaska, och skrev namnet på orkernas kung, Blickar. Genast försvann skriften och dök upp nära deras markörer. Nu visste de var orkernas här befann sig, de slog följe mot Mayflower-basen.
Leyna vaknade av att hon hörde en röst, hon förstod inte vad den sade. Därefter såg hon ett ansikte som vändes mot henne, och hon hörde samma röst, men den hör gången kunde hon tolka vad den sade vilket var: "Så bra, du har vaknat. Mr Svenson vill se dig." Leyna reste sig och märkte att hon stod i ett vitt rum med underliga apparater vid väggarna. I mitten fanns en mjuk bädd. De två män som talat till henne stod på bägge sidor om henne och grep tag lätt i varsin hand. Hon fördes ut ut rummet och ut ur byggnaden, ut i regnet och till en annan. Där väntade en äldre man klädd i grå overall. Han gav Leyna en granskande blick innan han skrev ordet "Orker" i luften. Leyna log lite åt honom innan hon gick in genom en dörr bakom honom. Där satt Anders Svenson. Han sade:
"Jag är glad att du vaknat, utomjording. Dina vänner ligger fortfarande i trans efter operationen."
"Operationen?" Sade Leyna frågande.
"Ja, vi stoppade in ett så kallat språkchip i din hjärna, så att du kan förstå engelska."
"Engelska?"
"Det är en sorts gemensamt språk för oss på jorden."
"Vilket land kallar ni jorden?"
"Jorden är en annan planet, långt borta."
"Vem är ni?"
"Jag heter Anders Svenson och är forskare och ledare för Mayflower 2 projektet, ett intergalaktiskt kolonisationsprojekt."
Leyna tackade för informationen och gick ut ur byggnaden. Efter några efterforskningar fann hon att man gjort iordning en bostad åt henne. Hon gick och lade sig på sängen och funderade över dessa märkliga människor och deras ganska galna portvakter. Hon somnade efter ett antal timmar och hamnade genast i drömmarnas rike.
Mik, Orken, Br'kar och Piellius kom till Mayflowerbasen sent på kvällen. Regnet öste ner när de nådde betongmurarna och den tunga stålporten. De blev insläppta och fick språkchip inopererade, dock med bedövning, istället för narkos, som man sparade med. Sedan fördes de till Anders Svenson. De berättade att orkerna var på väg, och visade honom kartan, vilken oroade Svenson till hög grad. Piellius berättade hur armen var uppbyggd och om orkers anatomi. De yttre delarna var lätta att visa på Orken, som var glad att få hjälpa till med det. Kolonisatörerna ställdes på murarna i stålpansar och med långdistansgevär. Piellius och Mik lärde sig konsten att använda sådana vapen. Br'kar hjälpte till att laga sprickor i muren och Orken sattes som kommendör för en liten grupp pikmän. Alla, utom de andra gästerna från planeten, beväpnades och tränades i strid. Mot natten var basen i full beredskap.
Leyna vaknade av vapenskrammel och rop. Hon gick ut ur bostaden och såg rätt in i Miks ansikte. Hon sprang fram och omfamnade honom. Mik klappade henne på axeln och sa: "Jag är glad att se dig också, men det finns nog en person du verkligen vill träffa." Mik backade och sade åt Leyna att följa efter honom. Leyna följde Mik upp på bröstvärnen. Där stod Piellius med ett gevär i handen. Hans axellånga svarta hår blänkte i solen. "Du lever" ropade Leyna och omfamnade honom. "Hur?" Undrade Leyna. "Jag blev sänd åter av Litrenno." Sade Piellius. Leyna grät av glädje och omfamnade Piellius.
Mik stod på bröstvärnet och såg ut över gläntan. Borta i skogsbrynet syntes små ljusprickar. Orkerna hade nått basen. Nu började de sakta rycka framåt. Mik beordrade sin skvadron att ladda sina gevär. Ordern utfördes utan tvekan. Ett flertal högexplosiva skott avfyrades mot orkernas frontlinje, vilken vände tillbaka mot skogsbrynet. Men den andra attacklinjen bestod av ett flertal jättar, vilkas hud var svårare att genomtränga. Mik ropade åt skyttarna att rikta in sig på ögonen. De skott som träffade fick jättarna att vända och fly mot skogen. Nu verkade skvadronena av orker bygga upp en ny strategi. Kolonisatörerna gjorde detsamma. En av dem fick idéen att köra en dålig låt från en av sina lådor, och kasta den mot orkarmen. Denna ide verkställdes genast, och snart överröstade de plågade orkskriken säckpipemusiken och operan från lådan. Bara någon timme senare krossades dock lådan av en ilsken ork. Nu rasade orkerna framåt, deras stegar restes och föll. Mik högg mot varenda ork han såg. Kolonisatörerna blev tillbakadrivna över muren och sköt för allt de var värda. Mik högg runt omkring sig. Han såg Piellius göra samma sak. Någonstans hördes ett skrik. Leyna var död. Mik kände det, hon hade blivit omringad och nedstucken med en pik i ryggen. Mik blev distraherad av händelsen. Han blev besegrad av två orker som slog bort hans svärd och stack honom i bröstkorgen. Innan han slocknade såg han Piellius bli vingklippt av en ork. Piellius sköt orken, men blev nedsvärmad. Han dog av ett spjut genom hjärtat.
Mik låg på en bädd av någon form av mjukt material. På varsin bädd brevid honom låg Piellius och Leyna. Han kände att något var annorlunda. Han drog längs ryggen och kände två knölar. Han hade fått vingar igen. På en stor skärm visades bilder från slaget. Orken duellerade mot den största av orkerna, kung Blickar av De mörka bergen. Orken höll i en lång dolk i vardera hand, medan Blickar bar en stor stridsklubba och en sköld. Orken stack ena dolken i skölden, hoppade upp på den och skar mot Blickars huvud. Han missade, men Blickar slängde skölden mot en grupp människor. De duckade. Skölden fastnade i en vägg. Orken sprang dit och drog ur sin ena dolk. Han hoppade framåt och skar upp Blickars mage. Orken tog sin dolk och skar halsen av Blickars livlösa kropp. Orkerna släppte sina vapen och reste sina händer. Några av dem bugade till och med. Orken skrek ut "Jag är prins Bellger, Blickars arvinge." Skärmen slocknade. En dörr öppnades. Ut kom en tjock matta av rök. Mik kände efter dolken. Han fick upp den. Piellius drog fram sitt gevär från ryggen. Leyna höll Piellius långsvärd i ett fast grepp. Dimman lättade. Framfördem stod nu en lång man i kåpa. Han sade rosslande: "Den store väntar. Mik, Leyna och Piellius gick in igenom dörren med dragna vapen. Plötsligt flög vapnen ut genom dörren, möjligen på eget bevåg. Innan de tre vännerna han följa deras exempel låstes dörren. De stod nu på randen till en stor klippa.
Bellger var nu alla orkers högkung. De flesta av människorna hade överlevt. Han hade redan avskaffat slaveriet i orkernas kungariken. Han letade nu efter sina vänner. Ingen av dem levde. Han beordrade allmän sorg för alla orker. Alla lydde honom, och de som hjälpt till att döda hans vänner halshöggs. Den enda han kände som levde var Br'kar, som inte var till särskilt stor tröst, han hade fått tillåtelse att genomsöka alla orkiska fängelser innan krigsfångarna släpptes ut.
Svartalfernas kung gick runt i tronsalen. Han hade genomfört många reformer som änglarnas stads nye kung. Från och med nu var området runt palatset förbjudet område. De få änglar som gjorde motstånd anklagades för landsförräderi och stöld. Det enda bakslaget hitills var misslyckandet vid Mayflower, men det skulle snart hämnas, snart.
Den stora klyftan började plötsligt glöda. Upp kom en demon, ett skelett med hästhuvud, som frustade, och stönade. Demonen var stor som en drake. På ryggen satt en lång uppenbarelse i kåpa. Han sade:
"Jag har skapat, er, era vänner och fiender och området ni kallar hem, men ändå kunde jag inte hindra er från att bli nedhuggna."
"Varför?" Undrade Leyna"
"Jag skapar bara, jag bestämmer inget, och för mig är alla mina barn värda lika mycket. Det är inte jag som har bestämt att änglar är goda och svartalfer onda, det är deras eget val."
Mik började känna att marken skakade och såg sig själv lösas upp.
"Blås i hornet, när timmen är knapp, sade Litrenno, innan Mik och hans vänner landade på jorden igen.
Leyna, Mik och Piellius landade i Mayflowerbasens bostadsområde. De sökte sig mot mitten och nådde till Anders Svensons bostad sent på kvällen, den stora låga stålfärgade baracken låg lugn i natten. Mik och Leyna gick igenom porten mot Anders sammanträdesrum. I det stora rummet satt ett mindre antal av Mayflowers militära generaler. I ett av hörnen av det runda blåaktiga stålrummet satt en man. Hans ansikte doldes i skuggorna, men Leyna såg att han hade vingar på ryggen. Anders såg Leyna och hennes vänner och blåste i ett grönaktigt oxhorn. Kung Bellger anlände från en av de många ingångarna till rummet. Han omfamnade sina vänner och berättade om striden mot Blickar. Leyna förstod av sin vän att de långa krigen mot orkerna var över, och att de var allierade mot all ondska de kunde möta. Mik påpekade att de skulle leta rätt på resten av änglarna och besegra svartalvernas kung, alvernas drottning, prins Dergondar av drakön och hövding Hirgarth av Serdionierna i norr. Änglen i skuggan reste sig och sade att svartalverna inte längre tjänade under sin kung. Man kunde inte se hans ansikte, men i kroppsbyggnad liknade han Leyna, och rustningen bar samma märke som Leynas krona. Mik log. "Så den värdelöse gamle råttan har till sist dött?" frågade han spydigt. Änglen hoppade fram och angrep honom. Nu såg Leyna vem det var. Hon sprang fram och gav honom en örfil. Hennes bror föll till marken, han höll för såret på kinden. Änglarnas prins, Legreyne, hade ridit sin igoion Petrious mot svartalvstrakter. De spejare som varit ute där och då svor på att ingen kunde överlevt ett sådant fall från en igoion. Leynas bror hade verkligen varit en god vän till Leyna, men sen dagen han försvann fylldes hennes hjärta av en djup ihållande saknad, som efter Piellius död. Leyna hade mycket svårt att hantera dödsfall, det hade hon haft ända sedan hennes föräldrar dött i en luftskeppskrasch. Då tog Legreyne över arbetet, tills han så tragiskt förolyckades. Efter Legreynes död hade hans lillasyster Leyna, som bara var nio år den förfärliga dagen, fick Leygreynes krona på huvudet.
Sen den dagen hade hon styrt staden med tungt hjärta. Leygreyne sade: "Svartalverna dödade sin tidigare kung. De lyder nu under en kejsare, innan kungen dog gav han mig en gåva." Leygreyne höll fram ett långt, svartblått, svärd. Leyna kände det ärr som tillfogats henne av svartalvens svärd. Hon skrek och höll sig över låret. Leygreyne tog tröstande tag i hennes axel. Det kändes genast lite bättre. Leygreyne sade:"Svartalferna marscherar mot Dengrordalen. Vi måste samla våra härar och möta dem där...
Mik vaknade, han hörde ljudet av något, något stort och tungt. Det var förmodligen ganska långt borta. Han hörde ett ylande i skogen, och sedan, blev allting tyst. De bästa krigarna i Mayflower-basens arme hade marcherat i tre dagar, men de hade aldrig hört om vilka fasor som väntade. När de amdra änglarna var upphittade skulle slaget stå, gott mot ont, en gång för alla. Mik hörde ännu ett ylande, mörkt och farligt utdraget. Han greps av skräck. "Dödsvargar!!!" skrek han.
Anders Svenson vaknade mitt i natten av ett högt skrik. Han aktiverade soldaternas portabla väckarklockor. Lägret vaknade under svordomar och lågmälda förbannelser. I skogsbrynet syntes ett fåtal vargliknande varelser. Varelserna var dock inte lika stora, de var större än de stora björnar hans far visat honom i Härjedalen. Dessa bestar rörde sig springande mot lägret. Han gav order om stt alla skulle ladda sina gevär och sikta mot bestarnas ögonhålor. Det var så man dödade björnar. Ett hundratal skott avfyrades mot vargarna. Två av dem föll skrikande och ylande ihop och dog, och ett tiotal av vargarna föll ihop på marken, men de levde fortfarande, och de skulle nog resa sig igen, argare än innan. Vargarna som inte hade blivit träffade rusade fram och blev spetsade på May-flower männens pikar. Mot morgonen flydde vargarna. Ingen i lägret hade blivit dödad, men flera hade tillfogats rejäla rivsår. Efter en studie av vargarna märkte man att de inte hade ätit någon ängel under de senaste fem veckorna. De vandrade vidare.
Leyna gick framför resten av gruppen. Plötsligt såg hon ett kraschat luftskepp. På skeppet stod hennes far och mor. Deras ansikten var kalla och tomma. När de såg henne fylldes ansikterna av glädje. Kung Legrins fårade ansikte sprack upp i ett leende, och Drottning Ophilea sträckte ut sina armar för att omfamna sin dotter. Leyna sprang fram. Hon omfamnade sin mor. Hennes far log. "Vi har saknat dig" sade han. "Men ni är döda" sade Leyna. "Är vi?" frågade Legrin. "Ja" sade Leyna. "Då ska du falla!" tjöt de båda i kör. Båten och den omgivande skogen brann. Hennes föräldrar förvandlades till två svartalfer. De slog ned henne på marken. Svartalvernas kung steg fram ur flammorna. Han drog sitt svärd. Svärdet dröp av svart, brännande gift. Han högg henne i låret. Leyna vaknade, kallsvettig. Hon var kall. Smärtan i låret kändes fortfarande. Där svartalvernas kung stått i drömmen stod hennes bror. Han omfamnade henne. I den provisoriska sjukstugan fanns det också två mänskliga läkare. "Hon blir sämre," sade den ena. "Vi vet inte vad vi ska göra"
Leyna somnade igen, den här gången drömde hon ingenting.
Golmardens fält var lika fagra som Mik mindes dem. På daggfälten stod änglarnas tält tätt ihop. Ett lapptäcke av grönt, rött, gult, blått och orange. Änglarna hade positionerat ut vakter. Ett par av dem vägrade att låta människorna passera, men när de såg Leyna på en bår släppte de villigt in dem. Leyna verkade lida av någon djungelsjukdom. Hennes hud hade börjat gråna, och håret mörknade var dag. Hon kunde knappast stå upp. Mik började sin vistelse i Golmarden med att besöka tältstadens guvernör, general Saidhian. Han berättade om vad som hänt sedan svartalverna erövrat änglarnas stad. Mycket av det som berättades var okänt, men guvenören visste att orkerna bytt sida. Nu skulle de tre folken samlas för att gå i krig mot alverna i gråskogen.
Svartalvernas kung hade spridit en mängd lögner om sin död. Han var inte död, han var på utlandsresa. Nu var det bara att hoppas att spionerna gjorde sitt jobb med Leyna. Han tog fram ett vackert dekorerat horn. Nu skulle det bli intressant.
Mik såg hornet när han klev in i tältet han blivit tilldelad. Det var ett horn av ren smaragd, med inlagt guld. Det var klart att ingen värdslig hand kunnat göra detta underbara verk. Han tog upp hornet och lade det i sin slitna axelväska. Han såg giftflaskan från kroppsbytaren och tog upp den. Han litade inte på Legreyne. Nu skulle han, svartalvernas kung, eller snarare Legreyne, få smaka på sin egen medicin.
Piellius satte sig ned för att för första gången på tio dagar äta ordentligt. Bordet var mycket spartanskt. Det var maten också. Allt som var framdukat var bröd, lite torkat kött och två bägare av atharium, ett mycket vanligt mineral med svagt helande egenskaper. På motsatta sidan satt Gurbarnd, vaktkapten i det västra gardet. Det västra gardet hade i uppdrag att vakta drottningens västra gemak, fram tills stadens fall. Plötsligt hörde Piellius en torr och illvillig röst säga: "Drottningen dör om ni inte infinner er i sjukhuset, våning fem, cell åtta. Piellius drog sitt vapen och sprang ut. Kvar satt Gurbarnd med det mest fåraktiga ansiktsuttryck. Piellius satte sig på en av transporthästarna. Han hade ingen aning huruvida en häst skulle ridas som man red en igoion. Det skulle den. Han red mot sjukhuset, upp för trapporna och in i cell 8. Mik var redan i cellen. De gick runt i det runda rummet. Ett par små gemak fanns längs väggarna. I ett av dem låg drottning Leyna på en brits. Brevid henne stod Leygreyne, han såg lite nedstämd och allvarlig ut. De båda vännerna steg in i det lilla rummet. Mik drog plötsligt fram en dolk och satte sin dolk mot den panikslagne prinsens strupe. "Vilket gift har du använt på min s... vän?" skrek han. Leygreyne började småle. Han tryckte nästan omärkligt på sitt bältesspänne. Det vänliga ansiktet rann av honom. Under det började en mörk mask ta form. Tunikan och byxorna föll samman som om de ruttnade. Svartalfspansar täckte kroppen. Mullvaden var upptäckt. Arperth-Barlhetheth hade inte vågat skicka en agent. Istället använde han den tillfångatagne Leygreynes skepnad. Svartalvernas kung reste sig. Halspansaret gjorde att kniven gled av. Med sin högra hand slog han till Piellius i huvudet samtidigt som han slog omkull Mik. De båda hjältarna sprang efter den mörka skepnaden. Svartalvernas kung slog sig igenom porten med ena axeln. Mik och Piellius följde efter honom och såg honom fly på den häst Piellius kommit dit med. "Han har flytt!" utbrast Piellius uppgivet. Två stycken änglar rusade fram för att hindra den ondskefulle kungen från att rymma. De sänkte sina pikar. Med en handrörelse plöjde kungen undan dem. De flög åt sidan in i ett tält. Kungen red tills han och hans riddjur doldes av nattmörkret. Mik lyfte handen. Jämte flaskan med gift låg en annan flaska med en guldgul vätska. Hur den hamnat där visste han inte, men det var troligen den där Litrennos verk. Han fick plötsligt en känsla om hur han skulle använda vätskan.
Leyna drömde att hon låg i en öken. Munnen och läpparna var torra. Hur hon än gjorde kunde hon inte ta sig upp. Plötsligt såg hon en gammal man med långt vitt skägg. Han bar en blå mantel och kappa. I sin hand hade han en flaska. Han förde den till hennes läppar. Hon vaknade och såg Mik och Piellius stå böjda över henne. Hon förstod att hon hastigt tillfrisknat från den förbannelse som legat över henne. Hon satte sig upp på britsen. Hon sökte handen mot sitt svärd. Det var där. Mik berättade om vad som hänt medan hon legat döende och Piellius lade armen om henne för att ge den bräckliga drottiningen lite stöd. Hon omfamnade honom och berättade om sin plan, en våghalsig marsch mot Dengordalen.
Armen hade marscherat i flera dagar. Ett hundratal igoionryttare flög över den lilla armen på omkring sextusen man som samlats. 2000 kolonisatörer hade försetts med långdistansgevär, athriumrustningar och kroksablar. 980 överlevande trupper från änglarnas arme bar provisoriska rustningar, svärdsstavar, pilbågar och kastspjut. 3000 orker och några få dryader hade också anslutit sig till armen. De gick alla mot mitten av dalen. När de kommit fram såg de drottning Ythreithias alvbågskyttar. De strängade bågarna och lade pilar på strängarna. På ett krön stod flera skvadroner klansmän. De rusade ned för klippan. Leyna skrek ut en order: "Stå fast som klippan!" Änglarna ställde upp sig mot vågen av de nordliga klanmännen. De svingade sina svärdstavar skickligt, och snart flydde de skäggiga männen hals över huvud. Alverna avfyrade sina pilbågar och träffade flera änglar i ryggen. De flesta av pilarna tog i rustningen, men några få träffade och blev fatala. Mik kände innanför klädnaden. Detta var ett bra tillfälle att använda hornet. Han blåste i smaragdhornet. Klipporna under alvbågskyttarna rasade. Bakom den oregelbundna klippan fanns en enorm port av sten. Porten gled upp. Bakom den fanns en imponerande stad. Flera trappor och stentorn fanns där inne. Ett tio tal trappor ledde ned i marken. Inne i staden fanns det en stor grupp dvärgar, klädda i pansar och rejäla brynjor. I händerna bar de yxor och sköldar. De mejade ner de alviska bågskyttarna. De gick bakåt mot resten av armen och ställde sig i defensiv formation runt armen. Det kanske fanns femhundra stycken. Deras ledare red på en enorm tjur. Bägge var klädda i pansarplåt från topp till tå. Ledaren red mot Mik och sade: "Barthinbrar var namnet." Han drog fram en lång lans och en rund skjöld från ryggen. "Nu tar vi dem", sade Barthinbar. Mik nickade instämmande. Medan de stod och pratade täcktes himlen av en stor mängd plattdrakar. Från alla skrymslen i dalen vandrade enorma armeer av svartalfer. Från luften avfyrades pilar från svartalfernas fruktade armborst. De var fast i en fälla. Leyna beordrade sitt Igoion-garde att att dela upp sig. Hon, Mik, Piellius och Gurbarnd tog komandot över varsin grupp om tjugo ryttare var. De red mot drakryttarna och bröt effektivt deras linjer. Skott avfyrades och dödade ett hundratal svartalfer. Leynas och Piellius grupp riktade in sig på att ta livet av en av plattdrakarna. Den första av drakarna, och flera ryttare förpassades till sällare jaktmarker i stridligheterna.
Mik ledde sina trupper mot en av plattdrakarna. Plötsligt hörde han en dov duns. Hans igoion hade blivit träffad. De föll ned på marken. Ett tjugotal spjutmän från drakön. Deras tunga fjällpansar skramlade när de vände sig inåt mot den unge ängeln. Spjuten var långa och dödligt vassa och de vackert utformade hjälmarna glänste i solljuset. Mik ställde sig intill sitt trogna riddjur. Han såg sitt mycket prekära läge, drog fram Litrennos horn och blåste i det. Flera ljussken uppträdde på himmeln. Plattdrakarna fick uppenbarligen panik av ljusen. De vred och vände sig. Svartalver, ballistor och barrikader föll till marken. De landade mitt bland marktrupperna och spred panik bland klansmännen och alverna, däribland just de spjutmän som hade stängt in Mik. Slaget drev fram och tillbaka mellan ett dussin fronter. Orker och dryader gjorde fruktansvärda framryckningar, där de offrade flera av sina egna för att nå de taktiskt viktiga dalsidorna. Dvärgar högg emot ilskna alver. Pilar och armborstskäktor ven genom den blodstinkande luften. Mik besteg återigen sin igoion och ledde sina trupper framåt i desperata anfall mot alviska falanger. Mik såg hur Leynas tropp blev ansatt från alla sidor. Han såg Bellger kalla till sig sina trupper i en sista sköldmur. Han såg hur Br'kar blev angripen av flera Klansmän med pikar. Till sist såg han Piellius som skrikande ledde sina ryttare mot Leyna. Mik landade intill Leyna och sade till Leyna:"Att dö i sin drottnings namn, är en plikt mot ditt land". Leyna log emot honom. Mik tog Leyna i handen, han sade:"Lycka till, syster". Leyna såg frågande på Mik. Hon hann inte öppna munnen förrän Mik hade försvunnit bland leden av soldater. Hon rusade mot fienden, med sitt svärd redo. Hon skrek ut kommandon till sina soldater och högg ned flera fientliga soldater.
Mik lutade sig bakåt i sadeln, det såg återigen ut som om de skulle förlora slaget. Marken var fylld av lik, tomma ögon som såg upp emot de stridande. Fronterna var låsta. Mik drog handen mot sin axelväska. Hornet var borta. Han spejade över dalen. Där, intill en alv, låg hornet. Mik red emot alven. Alven såg vad han var ute efter och stampade på hornet. Hornet höll, men alven föll ihop i smärtor. Mik greppade hornet och blåste. Först hände ingenting. Sedan började hornet skaka våldsamt. Det bildades sprickor på den polerade ytan. Hornet började falla samman. Stora bitar smaragd såg ut att lossna. Sedan exploderade hornet. Explosionen skadade inte Mik, men flera alver omkring honom vred sig i smärta. Ett fruktansvärt högljutt hornskall fyllde dalen. Sedan ett till och ett till. Mik såg ett ljus i dalens norra ända. Han såg stort antal tentakler, som skuggor mot ljusskenet. De enorma tentaklerna angrep flera horder av alver och klansmän, svartalver och drakömän. Sedan syntes flera stycken underliga fladdermusliknande varelser. De täckte sikten för alla de fientliga bågskyttarna. Flera av dem angrep fiendetrupper uppifrån. Därefter kom led efter led av underliga varelser. En del var mystiska varelser, de lyste upp dalen med sin blotta närvaro. De flesta såg ut som stora skalbaggar, klädda i ett exoskelett hårt som pansarplåt, med flera olika naturliga och tillverkade vapen. I det sista ledet red ett trettiotal tungt beväpnade kavallerister. I fronten för armen red Litrenno på sin demon. Han kastade formler till höger och vänster. Banér restes bland skalbaggarna, och jämte Litrenno bildades två enorma bestar, klädda i pansar. Alverna och Klansmännen hissade upp sina vita flaggor. Svartalverna och drakömännen flydde som får från vargar. Litrenno red fram emot Leyna. Han steg ned från demonen och sträckte sin hand emot henne. Hon greppade den och skakade den. Den största av insekterna steg fram till Barthinbar. Insekten talade klickande med honom. Han och Barthinbar talade länge. Till sist tog även de i hand. Barthinbar förklarade för de andra. Insekterna skulle slå sig ned i Dengordalen och leva i symbios med dvärgarna. Mik gick runt bland de dödade medan Hirgarth och drottning Flaynarye av Alverna diskuterade fred med Bellger och Leyna. Bland de döda låg flera av dem han stridit med genom sin tid som vakt. Gurbarnd låg med en skäkta i magen jämte sin döda igoion. Mik drog ut skäktan och rengjorde såret. Gurbarnd lyfte handen. Mik satte sig på huk och greppade den. Han försökte hela Gurbarnds sår med magi, men förgäves. Gurbarnds ögon blev snart tomma, och greppet om Miks hand blev slappt. Mik reste sig och återvände till förhandlingarna.
Flera månader hade passerat sedan slaget om Dengordalen. Städer hade bytt ägare och båda sidor hade mist stora delar av sina styrkor. Längs fronterna låg nu brända ödeland. Fronterna hade nu låsts, några mil från lezardianernas huvudstad Tachenopa. Omkring den var djunglen tät och på vissa ställen hade lezardianerna satt ut fällor. Just nu forcerade armen dessa på ett eller annat sätt, inte utan att någon fick sätta livet till. Slutligrn nådde de dock Tachenopa, samma trädstad som Leyna och hennes rådgivare tillfångatagits i. Leyna såg upp emot det höga trädet. "Där hittade jag ditt svärd", förklarade hon för Piellus. Han såg ned bland rötterna. Jag förstår, sade han, och kysste henne. Hon log. Snart skulle de leda änglarna tillsammans mot lezardianernas fäste. Piellius ansikte förvreds i en grimasch av skadeglädje. Han drog sitt korta svärd och hötte ett hugg mot Leynas ansikte. Hon skrek till av skräck och förvåning. Piellius ansikte förvreds och liknade mer ett förvridet alvansikte. Shar'dio! Hon fäktade skräckslaget med armarna medan lönnmördaren försökte hitta ett sätt att komma åt hennes vitala organ. Slutligen lyckades han hitta en blotta. Han högg emot Leynas hals. Precis innan han lyckades halshugga henne drog han undan handen. Han föll ned på golvet och vred sig i plågor. En pöl med svart blod växte under hans stilla kropp. Bakom honom stod den riktige Piellius med ett kort svärd i handen. Jämte honom stod Mik. "Du ropade", förklarade Piellius. Leyna omfamnade dem båda.
Efter den omskakande händelsen påbörjade Leyna belägringen. Efter detta togs alverna ur militär tjänst. Flaynarye ställdes inför rätta för lönnmordsförsöket. Hon bedyrade sin oskuld, men de åklagande vägrade tro henne. Slutligen erkände hon att hon ville befria sitt folk från den allians som bildats efter slaget vid Dengordalen. Mik förklarade för henne att utgången var Litrennos vilja. Hon suckade och förbannade deras arrogans. Kriget var inte slut än. Hon fördes ut från salen och in i fängsligt förvar, tillsammans med resten av sitt folk, barn som vuxna och kvinnor som män. Mik fick en känsla av att detta inte var helt rätt, men han berättade ingenting för Leyna, som verkade nöjd med proceduren. Istället tog han posten som Flayarnes fängelsevakt.
Belägringen såg relativt lyckad ut när ordern först utfärdades såg det ut att kunna gå bra för de ansamlade härarna, men snart visade det sig svårt att hålla lezardianerna inne. De var van vid området och kunde dessutom klättra, någonting de var bättre på än änglar och människor. För att kontra detta strategiska övertag satte Leyna in artilleri. Stora grenar föll ned från trädet, men byggnaderna förblev oskadda. Slutligen nådde dock artillerielden de stora byggnaderna i trädet. Därefter slutade räderna. Dörren stod öppen för en invasion.
Mik stod med sitt spjut i ett fast grepp. Framför honom låg de stora förläggningar som bildats under belägringen. De stora, gråaktiga byggnaderna var inte direkt någon vacker syn. Han vände sig om och bestämde sig för att ägna litet tid åt sin fånge istället. Han vände sig om och betraktade järnburen. I mitten satt Flayarne på en pall. Hon hade sitt nötbruna hår uppsatt i en fläta. Hennes ansikte hade mjuka, men tydliga drag, höga kindben, och en mycket vacker näsa. Mik skakade av sig tankarna. Det här var en fånge. Han vände sig om igen och blickade ut över lägret.
"Du behöver inte göra detta",sade Flayarne plötsligt. Hennes röst lät medlidande.
"Jag måste göra det för min drottning och syster," sade han, vände sig om, och stack Flayarne i sidan med spjutet. Hennes stora blå ögon fylldes med smärta. Mik vände sig återigen om.
"Du är den äldsta sonen till förre kungen, du borde ha blivit kung," sade Flayarne.
Mik suckade, "Jag kan inte bevisa min ställning."
"Inte?" frågade Flayarne storögt.
"Nej"
"Du skulle kunna bli alvernas kung"
"Efter dig?"
"Nej, som min make" sade Flayarne med ett kärleksfullt leende. Sedan jag såg dig i Dengordalen har jag varit störtförälskad i dig.
"Du vet inte ens vad jag heter," skrek Mik.
"Men det är kärleken som räknas"
Flayarne släppte ut håret. Mik var tvungen att medge att hon var vacker, men han var knappast förälskad i henne. Men en liten del inom honom gnagde fortfarande.
"Mik, jag behöver ett svar", sade Flayarne.
Mik suckade och stack henne ännu en gång med spjutet. Sedan gick han ut från fängelset och bad om permission. En ny vakt sattes in för att vakta drottningen. Mik försökte släppa drottningen ur tankarna, men slutligen kom han fram till att han faktiskt var ganska förälskad i Flayarne. Han var tvungen att undertrycka den känslan.
Leyna hade beordrat att porten skulle angripas, och nu stod soldaterna på led framför den, medan igoionryttare försökte sig på att bryta linjerna av bågskyttar uppe på murkrönet, som regnade pilar på fienden. Längst fram i arméen av infanteri stod Arthur, en amerikansk marinsoldat från Mayflowerprojektet. Rustningen han bar skyddade honom från pilarna som ständigt hamrade mot den, men ändå bar han en skjöld på vänster arm, för att förhindra spjuten, vilka träffade betydligt hårdare. I andra handen höll han en pistol, inställd på så hög skott intensitet att ett skott skulle kunna passera genom flera lezardianer och döda dem alla. Ändå kända han sig mycket oroad. Det var något med atmosfären. En omisskänöig lukt av föruttnelse. Han tog en titt på trädet. Det såg ut som om det hade börjat svälla. Plötsligt exploderade trädet i tusentals träsplitror. Lezardianer flög över himlen och landade i djunglen. En landade på Arthurs skjöld. Han gjorde sig redo för en hård strid, men insåg sedan att lezardianen redan var död. Han tog en titt på trädet. Där stod en, ja, vad var det egentligen för någonting.
Mik stod åter vid sin post utanför fångtältet. Han kände sig svagt obekväm där han stod och därför, utan anledning, flyttade han litet på sig. Flayarne noterade rörelsen.
"Mik", sade hon.
Mik suckade tungt och vände sig emot henne.
"Ja", lyckades han få fram.
"Är det du?" Frågade Flayarne.
"Det ser du väl?" frågade Mik, aningen irriterad.
"Tyvärr inte" sade Flayarne. Hon öppnade ögonen.
Mik såg in i de tomma blodiga hålen och backade förfärad. Någon hade skurit ut Flayarnes ögon.
"Vem?" frågade Mik.
Till svar drog Flayarne upp en kort kniv, täckt av blod, ur fickan. Sedan tog hon upp sina ögon från knäet och gav dem till Mik. Mik slängde förskräckt drottningens ögon till marken. Flayarne såg sårad ut när han slängde ögonen till marken.
"Att ge bort sina ögon är en av alvernas största tecken på kärlek"
"Spännande", sade Mik och tog upp ögonen. Det droppade fortfarande blod från dem.
"Jag skulle dö för din skull"
"På så sätt, skulle du offra din makt?"
"Ja, vad som helst."
"Ge mig din gördel", sade Mik
Flayarne tog av sig sitt utsirade guldbälte och höll upp det i luften utanför buren. Mik tog gördeln. I gördeln låg den makt som utövats av Flayarne och hennes föregångare. Mik satte på sig bältet. Han kände ingenting.
"Du ljög för mig"
Flayarne såg förskräckt ut.
"Älskning, bältet är bara en symbol. Den riktiga makten sitter i hjärtat, i att kunna skilja på rätt och fel."
Mik accepterade detta. Han tog loss nyckeln ur bältet och låste upp dörren. Innan han tillät att Flayarne rörde honom skar han av hennes lillfinger. Hon gjorde en grimasch av smärta, men det avskurna fingret bevisade att hon inte var en Shar'dio. I sådant fall hade fingret återgått till sin vanliga, missbildade form. Mik helade handen och satte tillbaka ögonen i sina hålor med hjälp av magi. Slutligen smorde han in hennes ansikte med jord och gömde bältet under sin tunika. Flykten hade börjat.
Efter att monstret hade förstört sin boplats under flera milleniers tid hade den förstås svårt att se. Den stora gråaktiga bläckfiskliknande varelsen hade inte sett ljus på länge. Men det var hungrigt. För några månader sedan hade den fått sig ett riktigt skrovmål, men nu var den åter utsvulten. Den åt ögonblickligen upp flera igoioner och deras ryttare, och rörde sig sedan närmare och närmare den uppställda arméen. Leyna och Piellius hade samordnat en attack mot den stora besten. Nu angrep de besten. Samtidigt arbetade Anders Svenson med att samla sina soldater mot den enorma besten. Det såg ut som om den stora hären slutligen mött sin överman.
Mik förde Flayarne mot sin igoion. Han kom ungefär halvägs innan han mötte sin vän Bellger. Orkkungen var för tillfället inte närvarande vid belägringen. Han hade fått en pil i knät och såret hade blivit infekterat. Han stoppade Mik och frågade vem han hade med sig. Mik förklade att han fått i uppdrag att förflytta en lösdrivare till barrackerna för att tvinga in henne i arméen. Bellger granskade Flayarne nogrannt. Slutligen frågade Bellger Mik om varför han förrådit Leyna. Mik sträckte upp händerna i luften. Flayarne reagerade dock helt annorlunda. Hon to fram sin kniv och skar upp Bellger mage. Mik skrek åt Flayarne och bad henne att skona Bellger. Slutligen släppte hon greppet om kniven och dumpade Bellger. Hon följde med Mik bort till igoionen. De var jagade. De flydde. Mik hörde arga röster bakom sig, men han stannade inte för att lyssna. Slutligen nådde de igoionstallarna. De slog sig genom dörren och letade rätt på Miks igoion. De besteg igoionen och flög genom den stora hangaren. Till sist nådde de dörren och steg genom luften. Flayarne höll ett hårt grepp om Mik. Runt dem visslade pilar och gevärskott. Vad har jag gjort? Tänkte Mik.
De två skepnaderna stirrade på varandra. Plötsligt tog den ena till orda. Man kunde inte se några ansiktsdrag. "Förrädare!" Sade den. "Hyra en Shar'dio för dina egna ruttna syften!"
"Ha, ondska är upp till betraktaren. Jag har snärjt honom. Han kommer aldrig loss. Jag kan få oändlig makt." Fnyste den andre.
"Han har börjat vackla. Snart kommer han åter att förstå sitt öde."
"Kärlek är en mäktig kraft. Han är bunden."
"Jag har gett upp, ni måste gå er egen väg. Aldrig mer att jag hjälper er."
Den telepatiska förbindelsen bröts.
Leyna ledde angreppet mot monstrets vänstra sida. Telepatin hade gjort henne virrig, men hon var ändå fullt medveten om hur hon flög. Monstret trampade sig genom linjerna av soldater. Leynas angrepp gjorde att monstret dessutom blödde ett frätande, svart blod som rann ned på de allierade trupperna. Slutligen kom Leyna på vad hon skulle göra. Hon angrep monstrets knappt öppnade ögon och skar djupt in. De andra igoionryttarna följde hennes exempel. Monstret vred sig i plågor. Det föll samman på marken. Leyna såg sig omkring. Vart var Piellius?
Littrenno suckade. Han gav upp. Hans gärningar hade inte gjort Leyna glad. Han kunde förstå det. Men han var tvungen. Nu skulle svartalferna få visa vad de gick för. Han hick runt i den gamla trädgården i Molnstaden med svaralfernas kung. Han tog upp en liten flaska ur fickan.
"Vad är det för något", frågade kungen.
"Jag vet inte, jag stal det från Leyna." Sade Litrenno försiktigt.
"Hennes minnen!" Svartalfernas kung lät plötsligt upphetsad.
"Nej" svarade Litrenno, något värre.
Svartalfskungen suckade.
"Vad vet du om det?"
Till svar öppnade Litrenno flaskan och lät en droppe falla till marken.
"Backa!" sade han.
Svartalfskungen gjorde som han sade. Där droppen föll fanns nu ett djupt hål, med en radie om ungefär en meter. Från hålet spreds en rök som luktade starkt av svavel.
"Det var som..." Sade svartalfskungen förskräckt.
"Är vi överens?" frågade Litrenno.
"Ja" svarade svartalfskungen.
Mik och Flayarne hade landat på Golmardens ängar, ungefär där änglarnas första tältläger legat. De hade hittat ett tvåmannatält som var förhållandevis intakt. Där sov de nu på nätterna. Just nu satt de jämte elden utanför tältet och berättade om sina liv för varandra. Miks igoion smög runt lägret och höll utsikt efter potentionella fiender. När Mik hade berättat om Dengordalen för Flayarne började hon gråta. Hon bad Mik om ursäkt för hans goda vän Gurbarnd. Han lade armen om henne. Hon slutade gråta. Hennes ansikte vändes mot Mik. De såg varandra i ögonen. Sedan rörde deras läppar varandra.
Tachenopa var erövrat. Leyna hade avrättat lezardianernas kung genom att kasta honom från ett av träden. Lukten av blod låg fortfarande tung i luften. Lezardianerna fördes till fängelsehålorna, där de inkvarterades tillsammans med alverna. Sedan beordrade hon att staden skulle plundras på allt av värde, och sedan brännas. Efter många invändningar fick hon som hon ville. Nu skulle hon ta i tu med svartalferna.
Bellger vaknade på sjukhuset i det provisoriska lägret. Han såg sig omkring. Från sjukhussängen han låg i såg han ett stort antal skärmar. Flera apparater satt fastspända i armen. Några av dem hade sladdar kopplade till taket. I taket höngde påsar med olika vätskor. Var han död? Han dlog undan tanken. Sakta återvände minnet. Han hade sett en detalj hos kvinnan Mik förde med sig, och frågat honom varför han förrådit sina vänner. Sedan blev allt svart. Vad var det för detalj? Hur han än försökte kunde han inte minnas. Vem var kvinnan? Hon var otroligt lik Leyna, men det var svårt att minnas mer av henne. Varför? Han kunde inte ens komma på ett rimligt alternativ till varför han låg där han låg. Han tittade mot sin mage och såg ett ärr som löpte genom det tjocka, gröna skinnet. Vart var Mik?
Mik satt intill sin nyfunna kärlek Flayarne vid glöden, som sakta brann ut. Den fruktansvärda sanning han nyss fått höra sjönk sakta in. Om det var sant hade han gjort ett fruktansvärt misstag. Han kysste hennes mjuka läppar ännu en gång. Sedan smekte han hennes långa, nötbruna hår. Han älskade henne, och hon älskade honom.
Anders Svenson lyssnade på vad som sades i mikrofonen. Det var ett tydligt medelande. Snart skulle ett skepp komma och hämta kolonisatörerna. Då planeten de landat på hade en krigisk lokalbefolkning var de tvugna att förflyttas så snart som möjligt. Anders skulle sakna planeten, men vad kunde han göra. Han berättade för de andra kolonisatörerna. De flesta av dem blev mycket entusiastiska när de hörde detta, men några, insåg Anders, skulle sakna planeten. Han återvände till sin barack och kokade en kopp kaffe. När skulle skeppet anlända.
Leyna sökte bland de sårade och döda efter Piellius. Slutligen hittade hon honom under två stympade lezardianer. Han hade förlorat medvetandet, men i övrigt var han oskadd. Leyna satte sig på knä och greppade hans hand. Hon lät magin spridas genom honom och få honom att vakna. Piellius ögon öppnades, och han mötte Leynas ögon. Hon grät. Hon tog upp en dolk och högg honom i magen.
Piellius skrek till av smärtan. Sedan mindes han Leynas och Litrennos telepatiska samtal. Han hade lyckats fånga upp allt. Han försökte dra sig samtalet till minnes. Det var otroligt svårt. Sedan kom det till honom, som en insikt. Så hade det sett ut!
De två skepnaderna stirrade på varandra. Plötsligt tog den ena till orda. Man kunde inte se några ansiktsdrag. "Förrädare!" Sade den. "Hyra en Shar'dio för dina egna ruttna syften!"
"Ha, ondska är upp till betraktaren. Jag har snärjt honom. Han kommer aldrig loss. Jag kan få oändlig makt." Fnyste den andre.
"Han har börjat vackla. Snart kommer han åter att förstå sitt öde."
"Kärlek är en mäktig kraft. Han är bunden."
"Jag har gett upp, ni måste gå er egen väg. Aldrig mer att jag hjälper er."
Plötsligt blev Litrenno synlig.
"Gör så då, jag har gjort än värre brott."
Leyna blev synlig när hon yttrat orden.
"Vad?" Frågade Litrenno oroligt.
"Jag fördrev mina äldre syskon och mördade mina föräldrar." Sade Leyna med ett obehagligt leende på läpparna.
"Dina syskon kommer att återvända till makten!" Skrek Litrenno.
"Aldrig!" Skrek Leyna, "Som jag sa är Mik bunden till mig."
Den telepatiska förbindelsen bröts.
Piellius rös. Det började svartna för ögonen.
Min syster! Mik trodde inte Flayarne. Han var förälskad i sin syster! Flayarne hade berättat allt. Mik hade fått minnet raderat innan han blivit adopterad av en bondefamilj. Allt Leyna hade lämnat var minnet av att de var syskon, och att det var en stor hemlighet. Igoionolyckan var en lögn allt igenom. Flayarne hade fått vingarna avskurna och satts ut i skogen, utan mat eller vatten. Slutligen kom alvernas kung och drottning för att rädda henne. Leynas väv av lögner hade dock övertygat även henne. Hon var helt ovetande om vad hon hade gjort för att nå tronen.
Leyna såg på sin blodiga dolk. Vad hade hon gjort? Hon såg ned på Piellius döda kropp. Ansiktet var förvridet i en grimasch av hat. Ansiktet bleknade och ögonen förlorade sin glans. Ändå kände Leyna sig lycklig. Varför? Det hade hon ingen aning om. Hon letade runt bland skräpet på slagfältet och fann ett kort lezardianspjut. Hon stack det i Piellius sår. Sedan sprang hon tillbaka till lägret och berättade att en lezardian mördat Piellius.
Anders erkände att han skulle sakna Piellius. Löjtnanten hade visserligen varit en smula barsk, men utanför tjänst hade han varit väldigt trevlig. Han hade uppenbarligen betytt mycket för den till synes unga ängladrottningen. Uppenbarligen var hon helt förstörd och ville hämnas Piellius liv. Anders hade tänkt berätta för henne om skeppet och hans repositionering, och nu gjorde han det. Leyna såg ut att försjunka i tankar. Anders lämnade henne.
En man med kort svart hår vandrade genom de mörka korridorerna. Vakter stod i givakt intill dörrarna, vilka öppnades när han gick emot dem. Den mörka klädnaden klädde hans åldrade kropp, och han bar smycken av guld. Han hade höga kindben, och en tunn munn, en krokig näsa, och små, kisande, svarta ögon. Slutligen nådde mannen ett av de inre rummen i byggnaden. Han klev in och möttes av flera män klädda på ett liknande sätt. Mannen klev in i det spartanska rummet. Han mötte de andras blickar. Sedan satte han sig ned och lystrade till de andra. Giovanni Lambressio hade plötsligt avlidit i svåra kramper, mitt under sin ämbetsperiod som guide för en relativt primitiv värld. Nu skulle en av ilnatierna utses till guide för planeten. Mannen funderade en stund. Han hette inte Litrenno för intet. Han var född på Fahgjialn, och var redan i unga år en mästare på att skapa varelser ur tomma luften. Ilnati hade upptäckt honom i ett försök att erövra världen. Nu var han en av D'aeterni ilnati. Han ägde en enorm makt. Nu skulle han välja nästa ledare för en hel planet. De andra D'aeterni ilnati hade redan röstat. Han funderade en stund. Sedan röstade han på sig själv. Han skulle ändå inte influera valet. Röstresultatet visades. Alla röster hade gått till en enda kandidat. Litrenno. Litrenno mindes sitt tillträdande till ämbetet med stolthet.
Svartalfskungen fortsatte med att samla sina soldater. Änglarna var på väg, och med dem resten av världen. Förutom draköarna. Han ådrog sig att modiga soldater från de mörka öarna i väster marcherade för att genskjuta Leynas styrkor. Det skulle räcka för att krossa hennes arme. Kanske. Han mindes hur svårt det varit att ta kontroll över molnstaden. Men om han höll huvudet kallt skulle han segra. Det visste han mycket väl om.
Leyna planerade offensiven med Bellger och Br'kar. De var mycket oroade över sin vän Mik, men kom fram till att han gjort sig skyldig till förräderi mot Leyna genom att befria Flayarne. Planen låg i att belägra änglarnas molnstad genom att angripa hamnarna med stora grupper av igoionryttare. Därefter skulle flera av de plattdrakar som tagits som krigsbyte ta fotsoldater upp för att erövra nyckelpositioner i staden. Leyna, Br'kar och Bellger skulle leda offensiven mot stadens vattenreservoar. Efter det skulle de angripa palatsets västra port. Det var en felfri plan. Men Leyna var orolig. Innan Litrenno hade försvunnit hade han stulit en flaska av den alkemiska upptäckt änglarna gjort bara några dagar senare.
Anders Svenson hade bestämt sig. Han skulle lämna planeten innan belägringen började. Han skulle just gå till Leynas tält när han mötte en annan kolonisatör på väg dit. Det var en av de högst uppsatta generalerna i Mayflowers garde. Anders förklarade sitt beslut. Generalen, Gabriel, från Danmark föreslog att de skulle försvinna som katter, utan att informera sina allierade om sitt plötsliga försvinnande. Det hade varit svårt nog att förklara kaffe. En raket skulle vara omöjligt. Anders höll med och bestämde sig för att inte berätta för Leyna. Han hade ingen aning om konsekvenserna för sitt uppförande.
Efter natten gav sig Mik och Flayarne av mot änglarnas huvudstad, där svartalfskungen satt, på Miks igoion. De hade bestämt sig för att stödja svartalfskungen i striden mot Leyna. Därefter skulle de tillsammans konfrontera Leyna för att återta sin födslorätt. Flayarne var en duktig krigare, och Mik var vida berömd för sin skicklighet med klingan. När de hade återtagit sina respektive kronor skulle de gifta sig med varandra, och förena sina folk. De flöd över djungeln som utgjorde lezardianernas tidigare hem. Flayarne var inte van vid att rida på igoioner, men Mik hjälpte henne att hålla sig kvar på den hästliknande varelsen. Han visste att hon hade gjort det tidigare, för inte så länge sedan, men då hade hon trillat av igoinens rygg, och Mik var tvungen att hjälpa henne upp.
This story has been stolen from Royal Road. If you read it on Amazon, please report it
Belägringen hade börjat. Hamnarna var ockuperade. Nu skulle männens mod och skicklighet bevisas. Leyna steg ombord på sin plattdrake för att angripa vattenreservoaren. När Leynas plattdrake lyfte hörde hon ett högt ljud från lägret. Sedan såg hon en drake av metall som steg ned mot lägret. Hon såg att de flesta mayflower-kolonisatörerna klev ombord. Sedan lyfte den igen. Leyna fylldes av hat mot kolonisatörerna. Hon beordrade att hennes igoion skulle föras fram. Hon hoppade på den och tog med sig en liten, svart flaska.
Anders lastade in kolonisatörerna in rymdskeppet. De var tvugna att ge sig av snabbt då de visste att änglarna skulle straffa dem för deras förräderi. Plötsligt syntes en liten grupp igoioner med änglar på ryggen. De närmade sig skeppet fruktansvärt snabbt. Anders beordrade att man skulle skynda på kolonisatörerna. Detta fick genast motsatt effekt då kolonisatörerna struntade i all disciplin och ordning och trängdes för att undkomma änglarnas vrede. Igoionryttarna närmade sig för snabbt för att de skulle hinna lasta in alla kolonisatörer. Ryttaren i mitten kastade ett oidentifierbart föremål mot kolonisatörerna. Det landade mitt i den redan panikslagna folkmassan. Några sekunder gick, sedan hördes en våldsam explosion när flaskan exploderade. Anders kastades mot marken av stötvågen. Han kände hur något föll ned som ett tungt regn över honom, och hoppades innerligt att det var grus och jord. När han kände att det inte föll ned något mer över honom, ställde han sig upp och blickade ut över kaoset. Ett hål hade bildats i marken, och jämte det låg flera kolonisatörer döda. De kolonisatörer som fortfarande kunde gå rusade in i rymdskeppet. Anders svor tyst över att de hade lämnat änglarna i tysthet. Sedan såg han att en av de kolinisatörer han tagit för död rörde sig. Han tog pistolen från bältet och skyndade sig fram till den överlevande, som inte kunde vara mer än ett barn. Anders tog upp barnet och lade det över höger axel, och tog sig, så snabbt som möjligt, mot raketens ingång. När han var framme öade han försiktigt ned barnet. Igoionryttarna hade precis landat. Anders skrek åt piloterna att stänga dörren och lyfta. Piloten ifrågasatte beslutet. "Nu!" skrek Anders till honom. Sedan sprang han ut i skogen som omgav landningsplatsen, med gråten på väg upp. Han hade räddat kolonisatörerna, men det hade hindrat sin egen hemresa.
Mik och Flayarne såg Igoionerna på väg mot rymdskeppet. De skyndade sig för att förhindra igoionernas angrepp. När de nästan var framme såg de rymdskeppet lyfta. Änglarna på marken satte sig åter på sina igoioner och flög efter den sakta stigande stålcylindern. Mik och Flayarne följde deras exempel. Änglarna landade på den stora farkosten och började hugga mot den. Om de inte stoppades skulle rymdskeppet förstöras inom ett mycket kort tidsspann. Mik lät igoionen flyga nära cylindern, och tillsammans med Flayarne högg han ned två av änglarna. Sedan landade på cylinerns topp. Flayarne tog upp en bit bröd från packningen och kastade den mot en av änglarna. Det visade sig vara deras löjtnant. Han beordrade änglarna att angripa Mik och Flayarne i stället för att förstöra rymdskeppet. Mik och Flayarne stod rygg mot rygg och högg ned varsin angripare. Yttligare några tappade greppet och föll av rymdskeppet, mot rn säker död bland lågorna som drev skeppet uppåt. Slutligen var löjtnanten den enda som var kvar i livet. Han flög upp framför Mik. Flayarne vände sig om och måttade ett hugg mot löjtnanten. Han kastade sig åt sidan, och Flayarne föll framstupa och tappade svärdet. Mik greppade tag om Flayarnes fot och hindrade henne från att glida över kanten. Löjtnanten tog tillfället i akt och högg Mik över ryggen. Mik föll ihop i smärtor. När löjtnanten höjde svärdet för att göra slut på Mik fångades mik och Flayarne upp av varsin flygande drake. Sedan svimmade han.
Bellger stod i fronten för orkernas angrepp mot molnstaden. De hade dödat flera män på vägen mot slottet, och hade nyligen brytit upp portarna. Han beordrade soldaterna framåt, och sprang sedan mot linjen av krigare från draköarna. De såg rädda ut, som om de redan hade förlorat slaget. Bellger förstod dem. Han hade själv haft en liknande känsla som slav under de andra orkerna. Han kunde inte se dem i ögonen när han dödade dem. Men han visste att han var tvungen att döda dem. Det var bara en tidsfråga innan de skulle nå kungen.
Mik vaknade av ett dovt ljud. Han låg i en mjuk, vit säng. I sängen intill låg Flayarne, iklädd ett skinande vitt nattlinne. Hon sov fortfarande. Sedan såg han en man med kort, svart, gråsprängt hår en krokig näsa, höga kinder, en smal mun, och små svarta ögon, som satt på en utsmyckad stol vid väggen. Han var iklädd svart mantel och kappa. När han talade uppfattade Mik först inga ord, men han visste att han kände igen rösten. Snart kunde han också höra mannens ord. "...och det gläder mig verkligen. Men nu väntar er värd. Om du har möjlighet så vill jag att du väcker din syster, och förklarar för henne att det är bråttom. Mik gjorde som han blev tillsagd. De gick genom flera korridorer, tillsammans med sin guide. Korridorerna påminde honom om något, men precis som med guidens röst visste han inte vad det var. När de kom fram till sin värd förstod Mik var han var, närmare bestämt i änglarnas tronsal. Deras värd, svartalfskungen, satt på en stol intill tronen. "Välkommen" sade han till Mik. Sedan reste han sig upp och tog Mik i handen. Mik lade märke till att hans hand var fuktig av svett. Han kysste Flayarne på handryggen, innan han visade Mik mot tronen. Mik nickade och satte sig på tronen. Sedan tog deras tidigare guide till orda. "Mik och Flayarne, vill ni vänligen ursäkta mig, men vi måste diskutera det nuvarande läget. Leynas trupper belägrar i detta nu..." Ännu ett dovt ljud hördes, mycket högre än det förra, och hela salen skakade. Deras guide såg orolig ut. Fönstret över staden krossades. När han hörde ljudet av krossat glas mot golvet, blickade han mot hålen i fönstret, och såg ut över staden. En död igoion låg på tronsalens golv, och Mik gissade att det var den som hade krossat fönstret. En bit längre bort låg ryttaren, en ängel med strängt ansikte och tjock näsa. Mik kände igen honom som serganten som stridit mot honom på raketen. Deras guide tog på sig en mask, Litrennos mask. När han bar sin mask kände Mik och Leyna igen honom, och bugade därför inför hans makt. Litrenno slog till Mik med sin svärdskida, och beordrade honom och hans syster att ställa sig upp. "Vi är ju trots allt kollegor!" sade han, på ett sätt som gjorde Mik osäker på hurvida han drev med Mik eller var allvarlig. Mik reste sig och signalerade åt Flayarne att göra detsamma. De båda såg ut genom hålet där fönstret varit, över den enorma staden. Flera hus var raserade efter att draken, svartalferna och änglarna hade angripit. Bland de brinnande husen stod en armé bestående av de släkten änglarna trodde sig ha besegrat. De hängde med huvudet, som om de var ovilliga att attackera. Men de tvingades fram. Mik steg fram till fönstret och ropade till dem:"Vänner i denna värld. Ni tror att ni slåss för det rätta, men har ni sett vad ni egentligen gör med världen. Ni bränner, ni skövlar människors hem. Ni kan se svartalvskungen som ond. Men han har uträttat en sak, han har avsatt en kvinna som ljugit, mördat och bedragit sin väg till makten. Leyna, jag talar om dig. Leyna lyfte från folk massan. Hon såg direkt mot Mik. Sedan skrek hon ut, så högt att hennes röst sprack vid flera tillfällen:"Du är en förrädare mot min auktoritet som drottning, och du har svurit dig till mig. Två figurer klev fram från rummet bakom Mik. Den högra var Flayarne. När hon steg fram hördes några jublanden från alverna. Leynas soldater grep in och tog de som hyllade Flayerne från platsen. Alvdrottningen skrek ut:"Nej, Leyna du ska inte tro att du är vårt släktes ledare." Ett sus hördes när folkmassan förstod att Flayarne var en ängel. "Mik är vår rättmätige ledare!" "Bevisa det!!" Skrek Leyna. Den andre personen steg fram. Det var Litrenno. Han tog av sig sin mask och såg ut över vad han hade skapat. Han tänkte länge på vad han skulle säga. Alla hade sett hans makt och känt igen honom, visste att han skapat dem och hade all makt. Han avslutade tänkade med det mest eftertänkta han kunde säga: "Mik skulle aktivera kungastenen." Folkmassan nickade. Leyna såg skrämd ut. Mik, som inte kände till stenen, tittade på Litrenno. Litrenno tog upp en liten, röd, pulserande sten. Han lade den i Miks hand. Litrenno förkunnade:"Om kronan sätts på hans huvud är han kung. Mik stängde ögonen och andades in. Detta var för alla ett viktigt ögonblick. Mik andades ut. Han öppnade ögonen. Han tittade på alla omkring sig. Alla såg ut som om han inte hade kronan. Han kände sig på hjässan. Där fanns...där fanns...ingenting alls. Leyna skrattade triumferande. Mik suckade och släppte stenen. Folkmassen slutade lyssna. Kommandorna började ljuda. Mik släppte stenen på ramen. Den studsade och gled ned. En hand fångade upp den. Personen som handen tillhörde suckade. Sedan gled en ström av rött ljus upp längs vederbörandes hand, längs axeln längs halsen och upp på hjässan, där den formade en krona av rubin. Flayarne såg förvånad ut. Hon var drottningen. Ett ljus tycktes skina från henne. Alla såg mot den sanna ängladrottningen. Leyna kastade sig fram i förtivlan. Hon landade i tronrummet och försökte hugga ned Flayarne. Litrenno slog till henne med sin stav, så att hon föll ned från palatset och ned mot en säker död. "Älskade inte du allt du skapat?" utbrast Mik och Flayarne förvånat. "Hon var ett hot mot er alla, jag var tvungen" förklarade Litrenno tungt. Sedan klev han fram, tog Flayarnes hand och lyfte den mot himlen. "Er nya drottning, Flayarne!" Ropade han ut. Folkmassan hurrade för änglarnas rättmätiga drottning.
Slut
ÄNGLAKRIG
Mik öppnade sina ögon. Det var fuktigt, kallt och mörkt i cellen. På golvet låg rester av döda djur och andra varelser han inte kunde namnet på. Bakom det tjocka gallret fanns en lång mörk korridor . Längs den fanns ett flertal celler med inkvarterade fångar från världens olika raser. Dörren öppnades sakta och in klev en två meter lång varelse, klädd i ett grönskimmrande pansar, tog tag i Miks axel och drog honom genom mörkret i korridoren. På golvet i korridoren låg avhuggna huvuden, händer, vingar och andra kroppsdelar. Mik stängde ögonen för att slippa se de avskyvärdt vanställda lik som krasade under fötterna på den fångvaktare som drog Mik djupare in mot rummet som låg i slutet av den långa korridoren. När Mik öppnade ögonen såg han rakt upp i ansiktet på en fruktansvärt missbildad ork. Orkens högra öga lyste i en lila nyans. Det vänstra ögat verkade försvunnet, över ögat fanns ett djupt ärr. Orkens ansikte var märkligt ihopskrynklat. I sin högra hand höll orken ett glödande spett han förde det mot Miks nakna bröst, Mik skrek när spettet gick igenom hans hud. Det var så brännande hett att bröstbenet vid den punkten förkolnades. Efter att orken flera gånger genomfört den smärtsamma proceduren drog han upp Mik på hans skakande ben och flyttade honom mot nästa helvetesmaskin. Här stack den missbildade orken långa vassa nålar genom Miks såriga armar och ben. Miks skrik ekade genom korridorerna och skar i de andra fångarnas öron. Efter ett antal mer brutala moment tog två orker, klädda i rejäl ringbrynja, upp Mik och bar honom mot sin cell. När Mik slängdes på det hårda stengolvet suckade han och önskade sig bort från den mörka smutsiga cellen och ut. Ut på de soliga daggdränkta ängarna i Golmarden. Han grät, grät över sitt enorma elände och över att han låtit orkerna ta honom till fånga. Mik hade varit soldat i änglarnas flyggarde, men under ett anfall mot en orkskvadron blivit nedskjuten av en av deras ballistor och tillfångatagen av orkerna. De hade skurit av hans vingar för att han inte skulle rymma från den avskyvärda bur de placerat honom i. De torterade honom och lät honom svälta. Mik mungipor steg lite när han tänkte på sin tid i gardet. Han hade varit en av deras elitsoldater, men ingen hade ju försökt rädda honom, förstås. Mik ville döda den svekfulle general Khaneidah som bara såg på när orkpilen sköt ner Mik och orkerna tog honom tillfånga. Mik var så utmattad och hans lidande tycktes oändligt. Han somnade och drömde sig bort till Golmardens daggfält.
Drottning Leyna satt på sin tron av adamant och guld och blickade ut över sin domän bland molnen. Hennes reptiliknande vingar var svepta runt kroppen likt en mantel. Det långa guldblonda håret hängde i slingor över vingarna. På huvudet satt en krona av renaste guld och platina, med lysande ädelstenar som glittrade i solskenet. Leynas ögon glänste i den stigande solen. Dörren till Leynas tronsal öppnades och in steg Leynas general Khaneidah med två vakter från drottningens privata livvaktgarde, klädda i guld och diamanter. Generalen bugade sig djupt inför drottingen och gjorde ett tecken med fingrarna. Drottningen viftade bort vakterna, som försvann i ett moln av grå rök. Drottningen lutade sig framåt och viskade "Är Mik död?" Khaneidah nickade och log stort i ett ögonblick, sedan suckade han och fällde en tår. " Ja, Mik blev angripen av en jätte. Jag kunde inte göra något mer än att skrika åt honom att lämna jätten åt artelleriet, men han lyssnade inte på mig. Han var en hjälte att se upp till. Ung och modig som han var." Leynas tårar föll tätt när hon hörde om Miks sorgliga öde. Då kände hon en ond aning och blickade ut genom palatsets panoramafönster. Mycket riktigt stod staden i ljusan låga. Mot elden syntes konturer av något som borde vara utdött sedan väldigt länge, en drake.
När Mik vaknade stod han öga mot öga med en lång ork, klädd i ruttnande hud och rester av gammalt pansar. Han drog upp Mik på fötter och ledde honom genom korridoren. Återigen blundade Mik för att slippa se likdelarna som var spridda över golvet. När Mik kände solen i ansiktet öppnade han förvånad ögonen och såg en flicka klädd i rödbrun och mörkgrön tunika och matchande byxor, en skogsalv. I högra handen höll hon ett långt svärd av stål. På läktarna runt arenan stod orker och väntade på det kommande blodbadet. Mik började leta bland de invalidiserade kropparna efter ett vapen. Han hittade en benknota och parerade skogsalvens svärdshugg innan det klöv honom på mitten. På grund av kraften i hugget tappade alven svärdet. Det singlade genom luften och träffade en ork i bröstkorgen. Mik hittade en dolk som han stack i alvens högra smalben. Alven skrek och föll på knä. Mik tryckte dolken mot alvens strupe. Orkerna på läktarna skrek och ropade:"döda, döda". Mik skar av alvens hals. Den huvudlösa kroppen föll ihop på den blodstänkta marken. Mik undrade vad alven ägt för namn och vem hon var. Han skulle aldrig få veta...
Leyna hade beordrat allmän beredskap så fort hon sett draken som brände staden och slaktade änglar. Ett flertal legioner av änglavakter var i full färd att angripa besten. Leyna stod vid panoramafönstret, klädd i det kungliga Igoion-gardets rustning, dock med undantag för den karaktäristiska hjälmen, istället bar hon den kungliga kronan. Hon tittade mot staden som på några sekunder förvandlats från en sprudlande metropol till ett fasansfullt slagfält. Leyna var så upptagen av den rasande striden att hon inte märkte att dörren till tronsalen öppnades. In klev Leynas hemliga kärlek, löjtnant Piellius, från Igoion-gardet. Han sade:"Er Igoion är redo, mylady." Leyna gick mot tronsalens port. När hon gick förbi Piellius blinkade hon hemlighetsfullt åt den unge löjtnanten. Leyna gick genom palatsets långa korridorer med Piellius i släptåg mot Igoionstallet, där deras trogna riddjur inväntade deras snara ankomst. När Leyna klev in i stallet satte hon sig genast på den vackra best som ställts fram åt henne. Löjtnat Piellius klev upp på sin bevingade häst, klädd i ett pansar som liknade det han själv, drottningen och alla andra i igoion-gardet bar. Leyna viskade ett par tysta ord i örat på den stora, hästlika varelsen. Djuret gled genom luften med oväntad lätthet. Efter Leyna flög 50 andra ryttare, bland dem Piellius, mot draken. När änglarnas "fotsoldater" fick syn på gruppen av ryttare fylldes deras hjärtan med hopp och mod. Ryttarna brakade in i drakens fjällpansar och flög snabbt därifrån. Samtidigt kastade de formler mot sina allierade, vilka gav styrka och mod. Draken öppnade det förfärliga gapet och sprutade ut en pelare av ren, förtärande eld. Ett tiotal änglar blev träffade. Dessa föll och dog omedelbart. Leyna ledde sina ryttare i ett anfall mot drakens högra öga. Draken slog efter dem med klorna. Den stora besten träffade Klionius och hans Igoion. Båda föll mot stadens vita gator och dog när de landade. Nu jagade draken de överlevande ryttarna med en av sina sex händer. När ryttarna nådde drakens öga flög de i olika riktningar över den stora ödlans ansikte. Draken körde in klon i ögat och föll baklänges, men rätade upp sig i tid. Leyna samlade sina krigare på drakens, numera blinda, öga. Piellius var i färd med att skära upp sår i drakens tandkött. När Leyna ropade till en ny samling tappade han koncentrationen. Då såg draken sin chans att bli av med änglen, och den sprutade återigen ut en ren eldstråle. Piellius undvek skickligt den dödliga elden, men Igoionen fick panik och flög runt i en spiral. Piellius kunde inte hålla i sig i sadlen utan föll handlöst från sin Igoion. Piellius föll mot taket på en skyskrapa. Piellius svimmade när han slog huvudet i byggnanden. Han dog bara sekunder senare när draken klev in i byggnaden och krossade. Precis då upptäckte Leyna att Piellius saknades. Hon skrek av raseri och sorg och ledde ett förödande angrepp mot drakens öra. Igoion-gardet flög in i örongången. Tillsammans med sina Igoioner kunde de enkelt förstöra drakens trumhinna. De fortsatte och nådde, genom en extra gång som drakar och lindormar har, drakens hjärna. Här inne bodde belinner, en form av insektsliknande parasiter. Belinner gillar inte att bli störda, så de angrep genast inkräktarna. Bellinerna haglade ner över de bestämda Igoionryttarna. Flera av dem föll av sina riddjur och dog en fasansfull död, uppätna av hungriga belliner. Flera skelett låg spridda på drakens hjärna. Leyna var den första som nådde drakens hjärnbalk. Effektivt och snabbt, högg hon av en vital nervtråd. Draken föll baklänges och Leyna och hennes legion hade brått att lämna drakens hjärna. De flesta han ut, men några drogs med draken mot den skogsklädda marken.
Mik stod inför den jublande horden av orker. I ena handen höll han den döda skogsalvens svärd. En dörr under en av läktarna öppnades och släppte in en varelse som Mik aldrig sett förr. Dess händer var långa och slutade i naglar vassa som knivar. Kroppen var täckt av bark och på ryggen hade varelsen ett par grenar. Denna syn ändrades snabbt till ett litet träd som sedan växlade tillbaka till varelsen igen. Mik visste det inte, men detta var en dryad, en varelse från skogen som kunde byta skepnad efter behag. Orkerna, som visste detta, skrek "likamatch, likamatch!" Dryaden studerade Miks form och började förändras. Han antog formen av Mik själv. Mik blev ursinnig över dryadens plötsliga formbyte och högg mot varelsens hals. Varelsen log snabbt innan dess huvud föll av och den återtog sin ursprungliga skepnad, vilken snabbt försvann i intet. Orkerna var nu trötta på Mik. Två vakter eskorterade honom tillbaka till sin ensliga cell. Men Mik var inte ensam längre. När dryaden log antog den formen av sig själv utan huvud. Sedan föll den bakåt. När den låg på marken tog den formen av en mask och gömde sig i Miks tunika. När orkerna gått tog dryaden sin vanliga form igen. Mik skrek i skräck, men dryaden tystade ned honom. Nu var Mik inte längre ensam.
Piellius lik bars på en bår genom staden och mot Palatsporten där Leyna stod. Vid gatorna stod gråtande änglar i svarta kläder som betecknade sorg. När kroppen bars fram till Leyna lades den I en vackert utsmyckad kista. Flera dagar senare skulle Leyna fortfarande minnas hur fridfull den unge generalen såg ut i döden. Hon grät floder i flera veckor. När Leyna hade hämtat sig från den avskyvärda upplevelsen störtade Khaneidah, numera luftvapensgeneral, in i tronsalen skrikande: "Vi är under belägring." Leyna såg ut genom panoramafönstret, där svartalfiska drakryttare angrep staden medan enorma grupper av soldater i svartblänkade pansar slaktade änglarnas vaktstyrkor. Svartalfiska plattdrakar, vilka liknade en stor, flytande ö skymtade i stadens utkanter. Då Leyna såg detta hörde hon Khaneidahs tankar. "Var det verkligen en god ide att döda Mik och sabotera Piellius igoion?" Leyna skrek i vrede och sorg. Blixtar spreds från hennes handflator och träffade Khaneidah i bröstet. Han dog direkt och föll ihop likt en marionett vars trådar skurits av abrupt. Leyna träffade den döda kroppen tre gånger till, innan hon gick ut ur tronsalen för att ta itu med svartalfshotet. Hon och medlemmarna i igoiongardet red mot angriparna på marken. Ett flertal svartalfer dog av dödliga formler och regn av svepande svärdshugg. Men nu hade drakryttarna upptäckt dem. Igoiongardet blev svårt ansatta av eldangrepp från drakarna som drakryttarna red på. Igoiongardet red mot sina fiender. Men många av ryttarna mötte en tragisk död då de träffades lågorna. Leyna stred tappert, hennes vrede hade tagit över. Blixtar dödade ett flertal fiender och angrep fiender på marken. Nu hade änglarna övertaget. Leyna samlade sina soldater på torget. Men det var ingen god ide. Svartalfernas kung svepte ned på torget från sin svarta drake. Han drog sitt svärd och riktade ett hugg mot Leynas hals. Leyna parerade med en blixt och drog sitt svärd. Svartalfernas kung högg mot Leynas ben. Hon parerade hugget med lätthet och angrep den ilskna motståndaren. Leyna kände plötsligt en skarp smärta i låret. Hon föll ihop på marken. Svartalfskungen lyfte sitt långa svärd och skulle precis göra drottningen ett huvud kortare då två igoiongardister dök upp från ingenstans och lyfte upp den sårade drottningen i axlarna. De styrde mot hamnen. Den enda del av staden svartalferna inte fått sitt iskalla grepp om...
När Mik öppnade ögonen var dryaden borta. Precis när han skulle börja leta efter sin nya vän dök han upp mitt i rummet. "Vem är du egentligen?" Frågade Mik. "Br'kar" svarade dryaden tyst. "Jag blev fångad av orkerna då jag letade efter min syster, Briknod." Sade dryaden. Han antog formen av ett träd och vred sig i vånda. "Vet du hur vi ska ta oss ut härifrån?" Undrade Mik. "Ja" upplyste dryaden och antog formen av en orkkrigare. Han drog svärdet ur skidan. Mik såg hur det tog formen av en nyckel. Br'kar stack nycklen i låset och vred om. Dörren öppnades på vid gavel när dryaden gav den en hård spark. Mik reste sig och gick ut genom dörren. Br'kar kom strax efter. De smög genom korridoren och bort mot arenan. När de kom ut från arenan såg de enensam ork strida mot ett odjur av obestämbar sort. Det stora monstret hade en kropp som en flodhäst, en draksvans och ett huvud som såg förfärligt ut. Ögonen var stora som grapefrukter och munnen liknade en krokodils. Munnen dröp av orkblod. Kvar på arenan fanns en enda ork. Den var liten men muskulös. Br'kar antog formen av en väldig fågel och slet bort orken från arenan. Odjuret högg efter Br'kar. Men Br'kar väjde blixtsnabbt undan från de dödliga käftarna. Br'kar och Mik sprang mot fängelsets port, med orken i släptåg. De sprang genom de underjordiska gångarna, och orkerna var efter dem.
Svartalfernas kung hade effektivt krossat änglarnas starka motstånd. Just nu bröt chockstyrkor med drakryttare på att bryta ner de få gerillagrupper som stod upp emot det svartalfiska enväldet. Kungen hade genast installerat sig i det kungliga palatset. Så fort han kom in i tronsalen såg han liket av den förrädare han placerat bland Leynas elitstyrkor. Den dåren hade nog gömt sig i tronrummet så fort han sett marktrupper anlända. Något eller någon hade dödat honom. Vem det var kunde nog kungen tänka sig, men inte hur. Just nu satt han på tronen och delade ut order till sina generaler. Det enda som bekymrade kungen var drottningen. Dock visste han att hon skulle dö så snart wyverngiftet nått hjärtat, men det kunde ta veckor, till och med månader innan dess. Han visste att hennes hy skulle färgas grå och att hennes hår skulle färgas svart. Det hade hanns gud Li'tareno berättat för honom när han offrat ett par änglavingar till honom. Nu skulle han snart erövra den sista del av staden han inte erövrat. Hamnen.
Leyna satt på en luftbåt tillsammans med några mannar ur livvaktstyrkan. Hon spelade just då ett parti Soriumb. Ett spel där det går ut på att föra en kung runt ett spiralformat bräde och in i mitten på spiralen. Kungen åtföljdes av livvakter som besegrade hinder som stod utplacerade längs vägen. Leyna ledde, men hennes väg låg långt ifrån fri. De små kulorna av ebenholtsträ, vilka representerade fiender, låg i drivor i hennes väg. Den stora fienden, Klaynumen, låg i slutet av den spiralformade banan. Hennes motståndare hade placerat den där eftersom att hon var näst intill oslagbar i spelet. Det var nu Leynas tur. Hon slog tärningarna och fick resultatet. Blad. Blad innebar att drottningen fick flytta till den närmsta fienden. När hon flyttade sina guldkulor mot den lilla ebenholtskulan hördes det ett otäckt krasande ljud, som när man bryter av en träbit. Leyna sprang upp på däcket. Där såg hon hur tre ballistapilar satt fast i däcket. En av dem hade gått farligt långt in i det mörka träet, den skakade dock fortfarande. Två svartalfiska plattdrakar närmade sig. Deras ryggar kröntes av stora fortifikationer från vilka svartalfer satt med stora ballistor och försökte skjuta ned änglarnas stora båtar. En till pil träffade däcket. Den hade ett rep fastbundet i skaftet. Innan Leyna hann dra ut pilen ur däcket gled två svartalfer ned på däcket. Den ena bar ett vackert pansar i svart glans. Ornament täckte hans bröstkorg. Den andre bar enbart ett höftskynke. Den förstnämde parerade Leynas hugg innan den blottade en öppning i alfens försvar. Hon högg av alfens ben och knuffade honom över relingen. Den andre var en svårare motståndare. Han hoppade över henne och högg efter henne med sin dolk. Hon parerade skickligt och backade mot relingen. Alfen hoppade över henne och föll ned mot marken därunder. Nu närmade sig fler svartalfer via repet. Leyna högg av repet och dömde de svartalfer som vågat sig ut på linan till döden. Nu kom fler pilar haglande över skeppet. Livakterna strömmade upp på skeppet och bemannade ballistorna. Flera av dem sköt mot den ena plattdraken. Den väldiga besten krängde och tippade av ett par svartalfer, vilka föll mot en mycket säker död bland de höga träden. Plattdraken
krängde mer och mer. Bland svartalferna som föll från det enorma djuret fanns även ett troll, stort nog att riva båten Leyna stod på. Hon undrade om det fanns fler. Den stora plattdraken hade nu förlorat synen och kolliderade med en bergstopp. Alla ombord dog. Den andra drakens ballistor rev i samma stund upp en reva i seglet. Leyna beordrade att alla skulle gömma sig under däck. Alla lydde villigt hennes order. Skeppet roterade ett halvt varv och de änglar som inte var beredda slungades mot marken därunder. När så många som möjligt kommit in under däck reglade Leyna luckan. Det var i sista minuten. Skeppet slog i marken och gled uppochner. Masten bröts och blev liggande tre kilometer från det upp-och-nedvända vraket. Leynas Soriumb-spel förlorade snabbt sina pjäser. Leyna drog upp sitt svärd ur skidan och skar av en tamp som höll fast luckan i aktern. Luckan gled upp och visade en stor djungel. Leyna gick ut genom luckan, tätt följd av sina livvakter. Leyna såg sig om över den klargröna vildmarken. Runtomkring dem stod varelser om vilka man berättade kring lägerelden. Deras kroppar täcktes av klarblå fjäll. Taggar gick i en rad från huvudet till svanstippen. Deras svansar var långa och slutade i en giftgadd, stor som en spjutspets. Deras fingrar kröntes av stilletter till klor. Deras ansikten var ödlors, men deras kroppshållning liknade den hos människor. De höll i långa vapen med metallspetsar vilka liknade spjut. Lezardianer. En av dem utryckte ett gutturalt läte och hotade dem med spjuten. Leyna och hennes soldater drog sina svärd.
Mik, Br'kar och orken satt kring en lägereld i den mörka skogen som omgav orkfästet. De berättade för orken hur de hamnat i fängelset. Orken hade i sin tur berättat sin historia. Han var en ork som blivit född till slav. I flera år hade han arbetat i kloakerna under fängelset. Ibland hade han hittat små glädje ämnen i kloakerna, en ring eller en annan tingest. När han sagt detta drog han upp ett rep där han fäst ringar och andra saker av lågt värde. Orken fortsatte med sin historia. Han hade en dag hittat en rubin bland kloakerna. Han hade vägrat lämna den till orkernas general och blev utslängd på arenan. Han var den enda överlevaren. Elden flammade plötsligt upp framför dem stod tre suddiga gestalter. De roterade runt vandrarna och började sakta ta form. Den första landade framför Mik. Den antog formen av Leyna. Den träffade inte riktigt på detaljerna, men Mik försattes i trans och tänkte sig att han var hemma. Leyna log och gjorde ett tecken med handen vilket uppmanade Mik att gå till anfall. I huvudet hörde han löften om kärlek och evig glädje. Den riktige Mik visste att Leynas riktiga kärlek låg hos Piellius, en god vän inom livaktstyrkan. Men hans sinnen var avtrubbade. Br'kar och orken framträdde som fiender som lurade i det gyllene gräset. Leyna sökte munnen mot soldatens öra. Hon viskade något om förräderi och hemligheter som fick Mik att angripa sin vän. Dryaden omvandlade sina händer till långa svärd. Mik gjorde ett snabbt utfall. Br'kar duckade. Br'kar högg med sitt ena svärd. Mik parerade och skar sin vän i armen. Den sårade dryaden gick istället till anfall mot figuren bakom honom. Orken hjälpte honom och fick in en träff. Leyna och de två andra skrek och föll ihop. På marken framför Mik låg nu en blek och förvriden alv. Den var vad änglar kallar en Shar'dio, bytare av kropp. Br'kars hugg hade dödat den avskyvärda varelsen.
Leyna gick med uppsträckta händer mellan leden av lezardianer. Brevid henne fanns hennes generaler. Lezardianerna hade vandrat långt genom djunglen. Snart kom de till ett stort träd. Längs trädet slingrade sig korridorer, trappor och broar. Det var lezardianernas palats. Det stora slottet tornade upp sig över dem. En port längst ned på stammen öppnades och släppte in dem. Här tog nya vakter över och tog dem mot en stor tronsal. På tronen satt en varelse som tydligt inte var lezardian. Han bar en mask av guld över ansiktet. På ryggen hade han läderartade vingar. Fingrarna var långa och bleka. Han bar ett nästan heltäckande metallpansar. På huvudet hade han en krona med vassa spetsar. Bakom honom stod en varelse i svart luva. Varelsen på tronen reste sig och gick mot dem. Framför Leyna stannade han. Han drog ett långt svärd som Leyna kände igen som Piellius långsvärd. Leyna skar av repen med klorna på vingarna. Varelsen skrek gutturalt. Leyna föll till marken. Hon reste sig och ryckte ett spjut ur handen på en av vakterna. Hon dödade en annan med spjutet och tog dennes långsvärd. Hon högg mot varelsens huvud men missade och träffade en kedja som hängde mitt i tronsalen. Länken splittrades mot svärdet. I samma stund kände Leyna hur golvet skakade under henne. Hon stack svärdet genom golvet, som splittrades under henne. Leyna och varelsen hoppade upp mot ett av rummen jämte tronsalen. Det var ett vapenrum, möjligen åt den kungliga vaktstyrkan. Varelsen tog upp ett långt spjut, vilket han halvt stötte, halvt kastade mot Leynas bröstkorg. Det slog emot hennes bröstplåt och föll till marken. Leyna tog tag i ett stridsgissel och slog emot varelsen. Varelsens hjälm föll av och blottade ett tusental hoptrasslade maskar. Leyna skar av alla maskarna vid halsen. Varelsen backade famlande bakåt ner i hålet. Höga rytanden hördes från stammens botten. Leyna kastade sig ned för stammen. Hon flög mot marken. Det skulle bli hennes död, om inte en lezardian gripit tag i henne och dragit henne mot en av gångbroarna. Den riktade sitt spjut mot henne. Hon stack svärdet genom magen på lezardianen och slängde honom nedför gångbroarna. En stor grupp lezardianer närmade sig från trädkronan. Som sköldar bar det främre ledet Leynas generaler frmför sig, fästa i kedjor. Leyna använde sin magi för att lyfta en lezardian. Hon slängde den bakåt och slängde ut fem led av dem innan hon krossade gångbron och hindrade de andra från att anfalla henne. Hon tog ett långt hopp över sina generaler och landade bakom lezardinern. Hon stack ned dem och räddade sina generaler. De sprang genom djungeln tiills de stötte ihop med en grupp människor. Människorna gav dem en brun vätska, vilken smakade mycket underligt. Deras ledare, vars namn var Anders Svenson, talade lugnt till Leyna på ett märkligt, sjungande språk. Hon kunde dock förstå att han var en vän som ville dem väl. Människorna började föra dem till sin bas och de satte en skål på hennes huvud. Hon föll i djup sömn.
Mik såg över den döda alvens kropp efter kartor, vapen och dokument. Han fann tre dolkar, ett blåsrör med trettiotvå pilar, en mindre flaska gift till blåsröret, några mynt, troligen med höga värden, ett guldhalsband, en amulett formad som en ödla av okänt slag, och en karta över området. Den var märkt med mål för prisjakt. Ett av namnen var Piellius, vilket förvånade Mik till stor grad. Det var förmodligen han som ledde spaningsarbetet efter Mik. Mik gav sina vänner varsin dolk och behöll en själv, blåsröret, pilarna och giftflaskan lade han i alvens ena axelväska, som han hängde över sig. Den andra gav han till orchen, som var mycket tacksam. Mynten delade han ut till sina vänner. De gick vidare på väg mot Piellius. Han verkade också vara på väg, rakt mot andra sidan kartan, mot en grupp av människor, vilka såg ut att ha mycket omoderna namn, som Anders Svenson. De var minst femton stycken. Mik ledde sina vänner mot Piellius, som verkade långsam, som om han gick. Mik började tro att han var ensam. Plötsligt låg markörerna för både honom och Piellius inom millimeter från varandra. Framför vännerna låg en naturlig vägg av växtlighet. Mik drog dolken och skar genom rankorna. Han hoppade igenom det skapde hålet, bakom honom följde orchen och Br'kar. Mik kände plötsligt en kall dolkspets mot strupen. Framför honom stod Piellius. Mik släppte dolken och lyfte händerna över huvudet. Han tecknade åt sina vänner att göra samma sak. Piellius granskade Miks ansikte i ett ögonblick innan han omfamnade sin underordnade och goda vän. Miks reskamrater. Dolde ett par tankar i stil med: "Vem, var vart och hur?" Mik frågade Piellius vart han var på väg. Piellius berättade om ett utomjordiskt projekt som kallades Mayflower 2, något Litrenno kallade "Dålig science fiction-referens." De talade samma språk sinsemellan, men talade olika språk i små grupper. Deras namn var underliga, och liknade inte varandra. De använde underliga rektangulära lådor för att kommunicera. Det var en underlig plats. Piellius var på väg dit, efter att han sett en stor hord orker, på väg mot Mayflower-basen. Orkerna bar stegar, och ett antal av dem bars i stora torn på ryggen av enorma spindlar. Mik mindes odjuret orken kämpat emot i fängelset och frågade Piellius hurvida orkerna reste med sådana. Piellius berättade att han sett ett antal krigsbestar bland orkernas led. Br'kar frågade hur många de var, vilket Piellius inte kunde svara på, men orkerna hade troligen samlat hela sitt släkte till armen. Orken undrade vart de var. Visste inte det heller, men de var troligen knappt en dagsmarch därifrån. Mik tog upp kartan och visade den för Piellius, som tog den, en skrivfjäder och en bläckflaska, och skrev namnet på orkernas kung, Blickar. Genast försvann skriften och dök upp nära deras markörer. Nu visste de var orkernas här befann sig, de slog följe mot Mayflower-basen.
Leyna vaknade av att hon hörde en röst, hon förstod inte vad den sade. Därefter såg hon ett ansikte som vändes mot henne, och hon hörde samma röst, men den hör gången kunde hon tolka vad den sade vilket var: "Så bra, du har vaknat. Mr Svenson vill se dig." Leyna reste sig och märkte att hon stod i ett vitt rum med underliga apparater vid väggarna. I mitten fanns en mjuk bädd. De två män som talat till henne stod på bägge sidor om henne och grep tag lätt i varsin hand. Hon fördes ut ut rummet och ut ur byggnaden, ut i regnet och till en annan. Där väntade en äldre man klädd i grå overall. Han gav Leyna en granskande blick innan han skrev ordet "Orker" i luften. Leyna log lite åt honom innan hon gick in genom en dörr bakom honom. Där satt Anders Svenson. Han sade:
"Jag är glad att du vaknat, utomjording. Dina vänner ligger fortfarande i trans efter operationen."
"Operationen?" Sade Leyna frågande.
"Ja, vi stoppade in ett så kallat språkchip i din hjärna, så att du kan förstå engelska."
"Engelska?"
"Det är en sorts gemensamt språk för oss på jorden."
"Vilket land kallar ni jorden?"
"Jorden är en annan planet, långt borta."
"Vem är ni?"
"Jag heter Anders Svenson och är forskare och ledare för Mayflower 2 projektet, ett intergalaktiskt kolonisationsprojekt."
Leyna tackade för informationen och gick ut ur byggnaden. Efter några efterforskningar fann hon att man gjort iordning en bostad åt henne. Hon gick och lade sig på sängen och funderade över dessa märkliga människor och deras ganska galna portvakter. Hon somnade efter ett antal timmar och hamnade genast i drömmarnas rike.
Mik, Orken, Br'kar och Piellius kom till Mayflowerbasen sent på kvällen. Regnet öste ner när de nådde betongmurarna och den tunga stålporten. De blev insläppta och fick språkchip inopererade, dock med bedövning, istället för narkos, som man sparade med. Sedan fördes de till Anders Svenson. De berättade att orkerna var på väg, och visade honom kartan, vilken oroade Svenson till hög grad. Piellius berättade hur armen var uppbyggd och om orkers anatomi. De yttre delarna var lätta att visa på Orken, som var glad att få hjälpa till med det. Kolonisatörerna ställdes på murarna i stålpansar och med långdistansgevär. Piellius och Mik lärde sig konsten att använda sådana vapen. Br'kar hjälpte till att laga sprickor i muren och Orken sattes som kommendör för en liten grupp pikmän. Alla, utom de andra gästerna från planeten, beväpnades och tränades i strid. Mot natten var basen i full beredskap.
Leyna vaknade av vapenskrammel och rop. Hon gick ut ur bostaden och såg rätt in i Miks ansikte. Hon sprang fram och omfamnade honom. Mik klappade henne på axeln och sa: "Jag är glad att se dig också, men det finns nog en person du verkligen vill träffa." Mik backade och sade åt Leyna att följa efter honom. Leyna följde Mik upp på bröstvärnen. Där stod Piellius med ett gevär i handen. Hans axellånga svarta hår blänkte i solen. "Du lever" ropade Leyna och omfamnade honom. "Hur?" Undrade Leyna. "Jag blev sänd åter av Litrenno." Sade Piellius. Leyna grät av glädje och omfamnade Piellius.
Mik stod på bröstvärnet och såg ut över gläntan. Borta i skogsbrynet syntes små ljusprickar. Orkerna hade nått basen. Nu började de sakta rycka framåt. Mik beordrade sin skvadron att ladda sina gevär. Ordern utfördes utan tvekan. Ett flertal högexplosiva skott avfyrades mot orkernas frontlinje, vilken vände tillbaka mot skogsbrynet. Men den andra attacklinjen bestod av ett flertal jättar, vilkas hud var svårare att genomtränga. Mik ropade åt skyttarna att rikta in sig på ögonen. De skott som träffade fick jättarna att vända och fly mot skogen. Nu verkade skvadronena av orker bygga upp en ny strategi. Kolonisatörerna gjorde detsamma. En av dem fick idéen att köra en dålig låt från en av sina lådor, och kasta den mot orkarmen. Denna ide verkställdes genast, och snart överröstade de plågade orkskriken säckpipemusiken och operan från lådan. Bara någon timme senare krossades dock lådan av en ilsken ork. Nu rasade orkerna framåt, deras stegar restes och föll. Mik högg mot varenda ork han såg. Kolonisatörerna blev tillbakadrivna över muren och sköt för allt de var värda. Mik högg runt omkring sig. Han såg Piellius göra samma sak. Någonstans hördes ett skrik. Leyna var död. Mik kände det, hon hade blivit omringad och nedstucken med en pik i ryggen. Mik blev distraherad av händelsen. Han blev besegrad av två orker som slog bort hans svärd och stack honom i bröstkorgen. Innan han slocknade såg han Piellius bli vingklippt av en ork. Piellius sköt orken, men blev nedsvärmad. Han dog av ett spjut genom hjärtat.
Mik låg på en bädd av någon form av mjukt material. På varsin bädd brevid honom låg Piellius och Leyna. Han kände att något var annorlunda. Han drog längs ryggen och kände två knölar. Han hade fått vingar igen. På en stor skärm visades bilder från slaget. Orken duellerade mot den största av orkerna, kung Blickar av De mörka bergen. Orken höll i en lång dolk i vardera hand, medan Blickar bar en stor stridsklubba och en sköld. Orken stack ena dolken i skölden, hoppade upp på den och skar mot Blickars huvud. Han missade, men Blickar slängde skölden mot en grupp människor. De duckade. Skölden fastnade i en vägg. Orken sprang dit och drog ur sin ena dolk. Han hoppade framåt och skar upp Blickars mage. Orken tog sin dolk och skar halsen av Blickars livlösa kropp. Orkerna släppte sina vapen och reste sina händer. Några av dem bugade till och med. Orken skrek ut "Jag är prins Bellger, Blickars arvinge." Skärmen slocknade. En dörr öppnades. Ut kom en tjock matta av rök. Mik kände efter dolken. Han fick upp den. Piellius drog fram sitt gevär från ryggen. Leyna höll Piellius långsvärd i ett fast grepp. Dimman lättade. Framfördem stod nu en lång man i kåpa. Han sade rosslande: "Den store väntar. Mik, Leyna och Piellius gick in igenom dörren med dragna vapen. Plötsligt flög vapnen ut genom dörren, möjligen på eget bevåg. Innan de tre vännerna han följa deras exempel låstes dörren. De stod nu på randen till en stor klippa.
Bellger var nu alla orkers högkung. De flesta av människorna hade överlevt. Han hade redan avskaffat slaveriet i orkernas kungariken. Han letade nu efter sina vänner. Ingen av dem levde. Han beordrade allmän sorg för alla orker. Alla lydde honom, och de som hjälpt till att döda hans vänner halshöggs. Den enda han kände som levde var Br'kar, som inte var till särskilt stor tröst, han hade fått tillåtelse att genomsöka alla orkiska fängelser innan krigsfångarna släpptes ut.
Svartalfernas kung gick runt i tronsalen. Han hade genomfört många reformer som änglarnas stads nye kung. Från och med nu var området runt palatset förbjudet område. De få änglar som gjorde motstånd anklagades för landsförräderi och stöld. Det enda bakslaget hitills var misslyckandet vid Mayflower, men det skulle snart hämnas, snart.
Den stora klyftan började plötsligt glöda. Upp kom en demon, ett skelett med hästhuvud, som frustade, och stönade. Demonen var stor som en drake. På ryggen satt en lång uppenbarelse i kåpa. Han sade:
"Jag har skapat, er, era vänner och fiender och området ni kallar hem, men ändå kunde jag inte hindra er från att bli nedhuggna."
"Varför?" Undrade Leyna"
"Jag skapar bara, jag bestämmer inget, och för mig är alla mina barn värda lika mycket. Det är inte jag som har bestämt att änglar är goda och svartalfer onda, det är deras eget val."
Mik började känna att marken skakade och såg sig själv lösas upp.
"Blås i hornet, när timmen är knapp, sade Litrenno, innan Mik och hans vänner landade på jorden igen.
Leyna, Mik och Piellius landade i Mayflowerbasens bostadsområde. De sökte sig mot mitten och nådde till Anders Svensons bostad sent på kvällen, den stora låga stålfärgade baracken låg lugn i natten. Mik och Leyna gick igenom porten mot Anders sammanträdesrum. I det stora rummet satt ett mindre antal av Mayflowers militära generaler. I ett av hörnen av det runda blåaktiga stålrummet satt en man. Hans ansikte doldes i skuggorna, men Leyna såg att han hade vingar på ryggen. Anders såg Leyna och hennes vänner och blåste i ett grönaktigt oxhorn. Kung Bellger anlände från en av de många ingångarna till rummet. Han omfamnade sina vänner och berättade om striden mot Blickar. Leyna förstod av sin vän att de långa krigen mot orkerna var över, och att de var allierade mot all ondska de kunde möta. Mik påpekade att de skulle leta rätt på resten av änglarna och besegra svartalvernas kung, alvernas drottning, prins Dergondar av drakön och hövding Hirgarth av Serdionierna i norr. Änglen i skuggan reste sig och sade att svartalverna inte längre tjänade under sin kung. Man kunde inte se hans ansikte, men i kroppsbyggnad liknade han Leyna, och rustningen bar samma märke som Leynas krona. Mik log. "Så den värdelöse gamle råttan har till sist dött?" frågade han spydigt. Änglen hoppade fram och angrep honom. Nu såg Leyna vem det var. Hon sprang fram och gav honom en örfil. Hennes bror föll till marken, han höll för såret på kinden. Änglarnas prins, Legreyne, hade ridit sin igoion Petrious mot svartalvstrakter. De spejare som varit ute där och då svor på att ingen kunde överlevt ett sådant fall från en igoion. Leynas bror hade verkligen varit en god vän till Leyna, men sen dagen han försvann fylldes hennes hjärta av en djup ihållande saknad, som efter Piellius död. Leyna hade mycket svårt att hantera dödsfall, det hade hon haft ända sedan hennes föräldrar dött i en luftskeppskrasch. Då tog Legreyne över arbetet, tills han så tragiskt förolyckades. Efter Legreynes död hade hans lillasyster Leyna, som bara var nio år den förfärliga dagen, fick Leygreynes krona på huvudet.
Sen den dagen hade hon styrt staden med tungt hjärta. Leygreyne sade: "Svartalverna dödade sin tidigare kung. De lyder nu under en kejsare, innan kungen dog gav han mig en gåva." Leygreyne höll fram ett långt, svartblått, svärd. Leyna kände det ärr som tillfogats henne av svartalvens svärd. Hon skrek och höll sig över låret. Leygreyne tog tröstande tag i hennes axel. Det kändes genast lite bättre. Leygreyne sade:"Svartalferna marscherar mot Dengrordalen. Vi måste samla våra härar och möta dem där...
Mik vaknade, han hörde ljudet av något, något stort och tungt. Det var förmodligen ganska långt borta. Han hörde ett ylande i skogen, och sedan, blev allting tyst. De bästa krigarna i Mayflower-basens arme hade marcherat i tre dagar, men de hade aldrig hört om vilka fasor som väntade. När de amdra änglarna var upphittade skulle slaget stå, gott mot ont, en gång för alla. Mik hörde ännu ett ylande, mörkt och farligt utdraget. Han greps av skräck. "Dödsvargar!!!" skrek han.
Anders Svenson vaknade mitt i natten av ett högt skrik. Han aktiverade soldaternas portabla väckarklockor. Lägret vaknade under svordomar och lågmälda förbannelser. I skogsbrynet syntes ett fåtal vargliknande varelser. Varelserna var dock inte lika stora, de var större än de stora björnar hans far visat honom i Härjedalen. Dessa bestar rörde sig springande mot lägret. Han gav order om stt alla skulle ladda sina gevär och sikta mot bestarnas ögonhålor. Det var så man dödade björnar. Ett hundratal skott avfyrades mot vargarna. Två av dem föll skrikande och ylande ihop och dog, och ett tiotal av vargarna föll ihop på marken, men de levde fortfarande, och de skulle nog resa sig igen, argare än innan. Vargarna som inte hade blivit träffade rusade fram och blev spetsade på May-flower männens pikar. Mot morgonen flydde vargarna. Ingen i lägret hade blivit dödad, men flera hade tillfogats rejäla rivsår. Efter en studie av vargarna märkte man att de inte hade ätit någon ängel under de senaste fem veckorna. De vandrade vidare.
Leyna gick framför resten av gruppen. Plötsligt såg hon ett kraschat luftskepp. På skeppet stod hennes far och mor. Deras ansikten var kalla och tomma. När de såg henne fylldes ansikterna av glädje. Kung Legrins fårade ansikte sprack upp i ett leende, och Drottning Ophilea sträckte ut sina armar för att omfamna sin dotter. Leyna sprang fram. Hon omfamnade sin mor. Hennes far log. "Vi har saknat dig" sade han. "Men ni är döda" sade Leyna. "Är vi?" frågade Legrin. "Ja" sade Leyna. "Då ska du falla!" tjöt de båda i kör. Båten och den omgivande skogen brann. Hennes föräldrar förvandlades till två svartalfer. De slog ned henne på marken. Svartalvernas kung steg fram ur flammorna. Han drog sitt svärd. Svärdet dröp av svart, brännande gift. Han högg henne i låret. Leyna vaknade, kallsvettig. Hon var kall. Smärtan i låret kändes fortfarande. Där svartalvernas kung stått i drömmen stod hennes bror. Han omfamnade henne. I den provisoriska sjukstugan fanns det också två mänskliga läkare. "Hon blir sämre," sade den ena. "Vi vet inte vad vi ska göra"
Leyna somnade igen, den här gången drömde hon ingenting.
Golmardens fält var lika fagra som Mik mindes dem. På daggfälten stod änglarnas tält tätt ihop. Ett lapptäcke av grönt, rött, gult, blått och orange. Änglarna hade positionerat ut vakter. Ett par av dem vägrade att låta människorna passera, men när de såg Leyna på en bår släppte de villigt in dem. Leyna verkade lida av någon djungelsjukdom. Hennes hud hade börjat gråna, och håret mörknade var dag. Hon kunde knappast stå upp. Mik började sin vistelse i Golmarden med att besöka tältstadens guvernör, general Saidhian. Han berättade om vad som hänt sedan svartalverna erövrat änglarnas stad. Mycket av det som berättades var okänt, men guvenören visste att orkerna bytt sida. Nu skulle de tre folken samlas för att gå i krig mot alverna i gråskogen.
Svartalvernas kung hade spridit en mängd lögner om sin död. Han var inte död, han var på utlandsresa. Nu var det bara att hoppas att spionerna gjorde sitt jobb med Leyna. Han tog fram ett vackert dekorerat horn. Nu skulle det bli intressant.
Mik såg hornet när han klev in i tältet han blivit tilldelad. Det var ett horn av ren smaragd, med inlagt guld. Det var klart att ingen värdslig hand kunnat göra detta underbara verk. Han tog upp hornet och lade det i sin slitna axelväska. Han såg giftflaskan från kroppsbytaren och tog upp den. Han litade inte på Legreyne. Nu skulle han, svartalvernas kung, eller snarare Legreyne, få smaka på sin egen medicin.
Piellius satte sig ned för att för första gången på tio dagar äta ordentligt. Bordet var mycket spartanskt. Det var maten också. Allt som var framdukat var bröd, lite torkat kött och två bägare av atharium, ett mycket vanligt mineral med svagt helande egenskaper. På motsatta sidan satt Gurbarnd, vaktkapten i det västra gardet. Det västra gardet hade i uppdrag att vakta drottningens västra gemak, fram tills stadens fall. Plötsligt hörde Piellius en torr och illvillig röst säga: "Drottningen dör om ni inte infinner er i sjukhuset, våning fem, cell åtta. Piellius drog sitt vapen och sprang ut. Kvar satt Gurbarnd med det mest fåraktiga ansiktsuttryck. Piellius satte sig på en av transporthästarna. Han hade ingen aning huruvida en häst skulle ridas som man red en igoion. Det skulle den. Han red mot sjukhuset, upp för trapporna och in i cell 8. Mik var redan i cellen. De gick runt i det runda rummet. Ett par små gemak fanns längs väggarna. I ett av dem låg drottning Leyna på en brits. Brevid henne stod Leygreyne, han såg lite nedstämd och allvarlig ut. De båda vännerna steg in i det lilla rummet. Mik drog plötsligt fram en dolk och satte sin dolk mot den panikslagne prinsens strupe. "Vilket gift har du använt på min s... vän?" skrek han. Leygreyne började småle. Han tryckte nästan omärkligt på sitt bältesspänne. Det vänliga ansiktet rann av honom. Under det började en mörk mask ta form. Tunikan och byxorna föll samman som om de ruttnade. Svartalfspansar täckte kroppen. Mullvaden var upptäckt. Arperth-Barlhetheth hade inte vågat skicka en agent. Istället använde han den tillfångatagne Leygreynes skepnad. Svartalvernas kung reste sig. Halspansaret gjorde att kniven gled av. Med sin högra hand slog han till Piellius i huvudet samtidigt som han slog omkull Mik. De båda hjältarna sprang efter den mörka skepnaden. Svartalvernas kung slog sig igenom porten med ena axeln. Mik och Piellius följde efter honom och såg honom fly på den häst Piellius kommit dit med. "Han har flytt!" utbrast Piellius uppgivet. Två stycken änglar rusade fram för att hindra den ondskefulle kungen från att rymma. De sänkte sina pikar. Med en handrörelse plöjde kungen undan dem. De flög åt sidan in i ett tält. Kungen red tills han och hans riddjur doldes av nattmörkret. Mik lyfte handen. Jämte flaskan med gift låg en annan flaska med en guldgul vätska. Hur den hamnat där visste han inte, men det var troligen den där Litrennos verk. Han fick plötsligt en känsla om hur han skulle använda vätskan.
Leyna drömde att hon låg i en öken. Munnen och läpparna var torra. Hur hon än gjorde kunde hon inte ta sig upp. Plötsligt såg hon en gammal man med långt vitt skägg. Han bar en blå mantel och kappa. I sin hand hade han en flaska. Han förde den till hennes läppar. Hon vaknade och såg Mik och Piellius stå böjda över henne. Hon förstod att hon hastigt tillfrisknat från den förbannelse som legat över henne. Hon satte sig upp på britsen. Hon sökte handen mot sitt svärd. Det var där. Mik berättade om vad som hänt medan hon legat döende och Piellius lade armen om henne för att ge den bräckliga drottiningen lite stöd. Hon omfamnade honom och berättade om sin plan, en våghalsig marsch mot Dengordalen.
Armen hade marscherat i flera dagar. Ett hundratal igoionryttare flög över den lilla armen på omkring sextusen man som samlats. 2000 kolonisatörer hade försetts med långdistansgevär, athriumrustningar och kroksablar. 980 överlevande trupper från änglarnas arme bar provisoriska rustningar, svärdsstavar, pilbågar och kastspjut. 3000 orker och några få dryader hade också anslutit sig till armen. De gick alla mot mitten av dalen. När de kommit fram såg de drottning Ythreithias alvbågskyttar. De strängade bågarna och lade pilar på strängarna. På ett krön stod flera skvadroner klansmän. De rusade ned för klippan. Leyna skrek ut en order: "Stå fast som klippan!" Änglarna ställde upp sig mot vågen av de nordliga klanmännen. De svingade sina svärdstavar skickligt, och snart flydde de skäggiga männen hals över huvud. Alverna avfyrade sina pilbågar och träffade flera änglar i ryggen. De flesta av pilarna tog i rustningen, men några få träffade och blev fatala. Mik kände innanför klädnaden. Detta var ett bra tillfälle att använda hornet. Han blåste i smaragdhornet. Klipporna under alvbågskyttarna rasade. Bakom den oregelbundna klippan fanns en enorm port av sten. Porten gled upp. Bakom den fanns en imponerande stad. Flera trappor och stentorn fanns där inne. Ett tio tal trappor ledde ned i marken. Inne i staden fanns det en stor grupp dvärgar, klädda i pansar och rejäla brynjor. I händerna bar de yxor och sköldar. De mejade ner de alviska bågskyttarna. De gick bakåt mot resten av armen och ställde sig i defensiv formation runt armen. Det kanske fanns femhundra stycken. Deras ledare red på en enorm tjur. Bägge var klädda i pansarplåt från topp till tå. Ledaren red mot Mik och sade: "Barthinbrar var namnet." Han drog fram en lång lans och en rund skjöld från ryggen. "Nu tar vi dem", sade Barthinbar. Mik nickade instämmande. Medan de stod och pratade täcktes himlen av en stor mängd plattdrakar. Från alla skrymslen i dalen vandrade enorma armeer av svartalfer. Från luften avfyrades pilar från svartalfernas fruktade armborst. De var fast i en fälla. Leyna beordrade sitt Igoion-garde att att dela upp sig. Hon, Mik, Piellius och Gurbarnd tog komandot över varsin grupp om tjugo ryttare var. De red mot drakryttarna och bröt effektivt deras linjer. Skott avfyrades och dödade ett hundratal svartalfer. Leynas och Piellius grupp riktade in sig på att ta livet av en av plattdrakarna. Den första av drakarna, och flera ryttare förpassades till sällare jaktmarker i stridligheterna.
Mik ledde sina trupper mot en av plattdrakarna. Plötsligt hörde han en dov duns. Hans igoion hade blivit träffad. De föll ned på marken. Ett tjugotal spjutmän från drakön. Deras tunga fjällpansar skramlade när de vände sig inåt mot den unge ängeln. Spjuten var långa och dödligt vassa och de vackert utformade hjälmarna glänste i solljuset. Mik ställde sig intill sitt trogna riddjur. Han såg sitt mycket prekära läge, drog fram Litrennos horn och blåste i det. Flera ljussken uppträdde på himmeln. Plattdrakarna fick uppenbarligen panik av ljusen. De vred och vände sig. Svartalver, ballistor och barrikader föll till marken. De landade mitt bland marktrupperna och spred panik bland klansmännen och alverna, däribland just de spjutmän som hade stängt in Mik. Slaget drev fram och tillbaka mellan ett dussin fronter. Orker och dryader gjorde fruktansvärda framryckningar, där de offrade flera av sina egna för att nå de taktiskt viktiga dalsidorna. Dvärgar högg emot ilskna alver. Pilar och armborstskäktor ven genom den blodstinkande luften. Mik besteg återigen sin igoion och ledde sina trupper framåt i desperata anfall mot alviska falanger. Mik såg hur Leynas tropp blev ansatt från alla sidor. Han såg Bellger kalla till sig sina trupper i en sista sköldmur. Han såg hur Br'kar blev angripen av flera Klansmän med pikar. Till sist såg han Piellius som skrikande ledde sina ryttare mot Leyna. Mik landade intill Leyna och sade till Leyna:"Att dö i sin drottnings namn, är en plikt mot ditt land". Leyna log emot honom. Mik tog Leyna i handen, han sade:"Lycka till, syster". Leyna såg frågande på Mik. Hon hann inte öppna munnen förrän Mik hade försvunnit bland leden av soldater. Hon rusade mot fienden, med sitt svärd redo. Hon skrek ut kommandon till sina soldater och högg ned flera fientliga soldater.
Mik lutade sig bakåt i sadeln, det såg återigen ut som om de skulle förlora slaget. Marken var fylld av lik, tomma ögon som såg upp emot de stridande. Fronterna var låsta. Mik drog handen mot sin axelväska. Hornet var borta. Han spejade över dalen. Där, intill en alv, låg hornet. Mik red emot alven. Alven såg vad han var ute efter och stampade på hornet. Hornet höll, men alven föll ihop i smärtor. Mik greppade hornet och blåste. Först hände ingenting. Sedan började hornet skaka våldsamt. Det bildades sprickor på den polerade ytan. Hornet började falla samman. Stora bitar smaragd såg ut att lossna. Sedan exploderade hornet. Explosionen skadade inte Mik, men flera alver omkring honom vred sig i smärta. Ett fruktansvärt högljutt hornskall fyllde dalen. Sedan ett till och ett till. Mik såg ett ljus i dalens norra ända. Han såg stort antal tentakler, som skuggor mot ljusskenet. De enorma tentaklerna angrep flera horder av alver och klansmän, svartalver och drakömän. Sedan syntes flera stycken underliga fladdermusliknande varelser. De täckte sikten för alla de fientliga bågskyttarna. Flera av dem angrep fiendetrupper uppifrån. Därefter kom led efter led av underliga varelser. En del var mystiska varelser, de lyste upp dalen med sin blotta närvaro. De flesta såg ut som stora skalbaggar, klädda i ett exoskelett hårt som pansarplåt, med flera olika naturliga och tillverkade vapen. I det sista ledet red ett trettiotal tungt beväpnade kavallerister. I fronten för armen red Litrenno på sin demon. Han kastade formler till höger och vänster. Banér restes bland skalbaggarna, och jämte Litrenno bildades två enorma bestar, klädda i pansar. Alverna och Klansmännen hissade upp sina vita flaggor. Svartalverna och drakömännen flydde som får från vargar. Litrenno red fram emot Leyna. Han steg ned från demonen och sträckte sin hand emot henne. Hon greppade den och skakade den. Den största av insekterna steg fram till Barthinbar. Insekten talade klickande med honom. Han och Barthinbar talade länge. Till sist tog även de i hand. Barthinbar förklarade för de andra. Insekterna skulle slå sig ned i Dengordalen och leva i symbios med dvärgarna. Mik gick runt bland de dödade medan Hirgarth och drottning Flaynarye av Alverna diskuterade fred med Bellger och Leyna. Bland de döda låg flera av dem han stridit med genom sin tid som vakt. Gurbarnd låg med en skäkta i magen jämte sin döda igoion. Mik drog ut skäktan och rengjorde såret. Gurbarnd lyfte handen. Mik satte sig på huk och greppade den. Han försökte hela Gurbarnds sår med magi, men förgäves. Gurbarnds ögon blev snart tomma, och greppet om Miks hand blev slappt. Mik reste sig och återvände till förhandlingarna.
Flera månader hade passerat sedan slaget om Dengordalen. Städer hade bytt ägare och båda sidor hade mist stora delar av sina styrkor. Längs fronterna låg nu brända ödeland. Fronterna hade nu låsts, några mil från lezardianernas huvudstad Tachenopa. Omkring den var djunglen tät och på vissa ställen hade lezardianerna satt ut fällor. Just nu forcerade armen dessa på ett eller annat sätt, inte utan att någon fick sätta livet till. Slutligrn nådde de dock Tachenopa, samma trädstad som Leyna och hennes rådgivare tillfångatagits i. Leyna såg upp emot det höga trädet. "Där hittade jag ditt svärd", förklarade hon för Piellus. Han såg ned bland rötterna. Jag förstår, sade han, och kysste henne. Hon log. Snart skulle de leda änglarna tillsammans mot lezardianernas fäste. Piellius ansikte förvreds i en grimasch av skadeglädje. Han drog sitt korta svärd och hötte ett hugg mot Leynas ansikte. Hon skrek till av skräck och förvåning. Piellius ansikte förvreds och liknade mer ett förvridet alvansikte. Shar'dio! Hon fäktade skräckslaget med armarna medan lönnmördaren försökte hitta ett sätt att komma åt hennes vitala organ. Slutligen lyckades han hitta en blotta. Han högg emot Leynas hals. Precis innan han lyckades halshugga henne drog han undan handen. Han föll ned på golvet och vred sig i plågor. En pöl med svart blod växte under hans stilla kropp. Bakom honom stod den riktige Piellius med ett kort svärd i handen. Jämte honom stod Mik. "Du ropade", förklarade Piellius. Leyna omfamnade dem båda.
Efter den omskakande händelsen påbörjade Leyna belägringen. Efter detta togs alverna ur militär tjänst. Flaynarye ställdes inför rätta för lönnmordsförsöket. Hon bedyrade sin oskuld, men de åklagande vägrade tro henne. Slutligen erkände hon att hon ville befria sitt folk från den allians som bildats efter slaget vid Dengordalen. Mik förklarade för henne att utgången var Litrennos vilja. Hon suckade och förbannade deras arrogans. Kriget var inte slut än. Hon fördes ut från salen och in i fängsligt förvar, tillsammans med resten av sitt folk, barn som vuxna och kvinnor som män. Mik fick en känsla av att detta inte var helt rätt, men han berättade ingenting för Leyna, som verkade nöjd med proceduren. Istället tog han posten som Flayarnes fängelsevakt.
Belägringen såg relativt lyckad ut när ordern först utfärdades såg det ut att kunna gå bra för de ansamlade härarna, men snart visade det sig svårt att hålla lezardianerna inne. De var van vid området och kunde dessutom klättra, någonting de var bättre på än änglar och människor. För att kontra detta strategiska övertag satte Leyna in artilleri. Stora grenar föll ned från trädet, men byggnaderna förblev oskadda. Slutligen nådde dock artillerielden de stora byggnaderna i trädet. Därefter slutade räderna. Dörren stod öppen för en invasion.
Mik stod med sitt spjut i ett fast grepp. Framför honom låg de stora förläggningar som bildats under belägringen. De stora, gråaktiga byggnaderna var inte direkt någon vacker syn. Han vände sig om och bestämde sig för att ägna litet tid åt sin fånge istället. Han vände sig om och betraktade järnburen. I mitten satt Flayarne på en pall. Hon hade sitt nötbruna hår uppsatt i en fläta. Hennes ansikte hade mjuka, men tydliga drag, höga kindben, och en mycket vacker näsa. Mik skakade av sig tankarna. Det här var en fånge. Han vände sig om igen och blickade ut över lägret.
"Du behöver inte göra detta",sade Flayarne plötsligt. Hennes röst lät medlidande.
"Jag måste göra det för min drottning och syster," sade han, vände sig om, och stack Flayarne i sidan med spjutet. Hennes stora blå ögon fylldes med smärta. Mik vände sig återigen om.
"Du är den äldsta sonen till förre kungen, du borde ha blivit kung," sade Flayarne.
Mik suckade, "Jag kan inte bevisa min ställning."
"Inte?" frågade Flayarne storögt.
"Nej"
"Du skulle kunna bli alvernas kung"
"Efter dig?"
"Nej, som min make" sade Flayarne med ett kärleksfullt leende. Sedan jag såg dig i Dengordalen har jag varit störtförälskad i dig.
"Du vet inte ens vad jag heter," skrek Mik.
"Men det är kärleken som räknas"
Flayarne släppte ut håret. Mik var tvungen att medge att hon var vacker, men han var knappast förälskad i henne. Men en liten del inom honom gnagde fortfarande.
"Mik, jag behöver ett svar", sade Flayarne.
Mik suckade och stack henne ännu en gång med spjutet. Sedan gick han ut från fängelset och bad om permission. En ny vakt sattes in för att vakta drottningen. Mik försökte släppa drottningen ur tankarna, men slutligen kom han fram till att han faktiskt var ganska förälskad i Flayarne. Han var tvungen att undertrycka den känslan.
Leyna hade beordrat att porten skulle angripas, och nu stod soldaterna på led framför den, medan igoionryttare försökte sig på att bryta linjerna av bågskyttar uppe på murkrönet, som regnade pilar på fienden. Längst fram i arméen av infanteri stod Arthur, en amerikansk marinsoldat från Mayflowerprojektet. Rustningen han bar skyddade honom från pilarna som ständigt hamrade mot den, men ändå bar han en skjöld på vänster arm, för att förhindra spjuten, vilka träffade betydligt hårdare. I andra handen höll han en pistol, inställd på så hög skott intensitet att ett skott skulle kunna passera genom flera lezardianer och döda dem alla. Ändå kända han sig mycket oroad. Det var något med atmosfären. En omisskänöig lukt av föruttnelse. Han tog en titt på trädet. Det såg ut som om det hade börjat svälla. Plötsligt exploderade trädet i tusentals träsplitror. Lezardianer flög över himlen och landade i djunglen. En landade på Arthurs skjöld. Han gjorde sig redo för en hård strid, men insåg sedan att lezardianen redan var död. Han tog en titt på trädet. Där stod en, ja, vad var det egentligen för någonting.
Mik stod åter vid sin post utanför fångtältet. Han kände sig svagt obekväm där han stod och därför, utan anledning, flyttade han litet på sig. Flayarne noterade rörelsen.
"Mik", sade hon.
Mik suckade tungt och vände sig emot henne.
"Ja", lyckades han få fram.
"Är det du?" Frågade Flayarne.
"Det ser du väl?" frågade Mik, aningen irriterad.
"Tyvärr inte" sade Flayarne. Hon öppnade ögonen.
Mik såg in i de tomma blodiga hålen och backade förfärad. Någon hade skurit ut Flayarnes ögon.
"Vem?" frågade Mik.
Till svar drog Flayarne upp en kort kniv, täckt av blod, ur fickan. Sedan tog hon upp sina ögon från knäet och gav dem till Mik. Mik slängde förskräckt drottningens ögon till marken. Flayarne såg sårad ut när han slängde ögonen till marken.
"Att ge bort sina ögon är en av alvernas största tecken på kärlek"
"Spännande", sade Mik och tog upp ögonen. Det droppade fortfarande blod från dem.
"Jag skulle dö för din skull"
"På så sätt, skulle du offra din makt?"
"Ja, vad som helst."
"Ge mig din gördel", sade Mik
Flayarne tog av sig sitt utsirade guldbälte och höll upp det i luften utanför buren. Mik tog gördeln. I gördeln låg den makt som utövats av Flayarne och hennes föregångare. Mik satte på sig bältet. Han kände ingenting.
"Du ljög för mig"
Flayarne såg förskräckt ut.
"Älskning, bältet är bara en symbol. Den riktiga makten sitter i hjärtat, i att kunna skilja på rätt och fel."
Mik accepterade detta. Han tog loss nyckeln ur bältet och låste upp dörren. Innan han tillät att Flayarne rörde honom skar han av hennes lillfinger. Hon gjorde en grimasch av smärta, men det avskurna fingret bevisade att hon inte var en Shar'dio. I sådant fall hade fingret återgått till sin vanliga, missbildade form. Mik helade handen och satte tillbaka ögonen i sina hålor med hjälp av magi. Slutligen smorde han in hennes ansikte med jord och gömde bältet under sin tunika. Flykten hade börjat.
Efter att monstret hade förstört sin boplats under flera milleniers tid hade den förstås svårt att se. Den stora gråaktiga bläckfiskliknande varelsen hade inte sett ljus på länge. Men det var hungrigt. För några månader sedan hade den fått sig ett riktigt skrovmål, men nu var den åter utsvulten. Den åt ögonblickligen upp flera igoioner och deras ryttare, och rörde sig sedan närmare och närmare den uppställda arméen. Leyna och Piellius hade samordnat en attack mot den stora besten. Nu angrep de besten. Samtidigt arbetade Anders Svenson med att samla sina soldater mot den enorma besten. Det såg ut som om den stora hären slutligen mött sin överman.
Mik förde Flayarne mot sin igoion. Han kom ungefär halvägs innan han mötte sin vän Bellger. Orkkungen var för tillfället inte närvarande vid belägringen. Han hade fått en pil i knät och såret hade blivit infekterat. Han stoppade Mik och frågade vem han hade med sig. Mik förklade att han fått i uppdrag att förflytta en lösdrivare till barrackerna för att tvinga in henne i arméen. Bellger granskade Flayarne nogrannt. Slutligen frågade Bellger Mik om varför han förrådit Leyna. Mik sträckte upp händerna i luften. Flayarne reagerade dock helt annorlunda. Hon to fram sin kniv och skar upp Bellger mage. Mik skrek åt Flayarne och bad henne att skona Bellger. Slutligen släppte hon greppet om kniven och dumpade Bellger. Hon följde med Mik bort till igoionen. De var jagade. De flydde. Mik hörde arga röster bakom sig, men han stannade inte för att lyssna. Slutligen nådde de igoionstallarna. De slog sig genom dörren och letade rätt på Miks igoion. De besteg igoionen och flög genom den stora hangaren. Till sist nådde de dörren och steg genom luften. Flayarne höll ett hårt grepp om Mik. Runt dem visslade pilar och gevärskott. Vad har jag gjort? Tänkte Mik.
De två skepnaderna stirrade på varandra. Plötsligt tog den ena till orda. Man kunde inte se några ansiktsdrag. "Förrädare!" Sade den. "Hyra en Shar'dio för dina egna ruttna syften!"
"Ha, ondska är upp till betraktaren. Jag har snärjt honom. Han kommer aldrig loss. Jag kan få oändlig makt." Fnyste den andre.
"Han har börjat vackla. Snart kommer han åter att förstå sitt öde."
"Kärlek är en mäktig kraft. Han är bunden."
"Jag har gett upp, ni måste gå er egen väg. Aldrig mer att jag hjälper er."
Den telepatiska förbindelsen bröts.
Leyna ledde angreppet mot monstrets vänstra sida. Telepatin hade gjort henne virrig, men hon var ändå fullt medveten om hur hon flög. Monstret trampade sig genom linjerna av soldater. Leynas angrepp gjorde att monstret dessutom blödde ett frätande, svart blod som rann ned på de allierade trupperna. Slutligen kom Leyna på vad hon skulle göra. Hon angrep monstrets knappt öppnade ögon och skar djupt in. De andra igoionryttarna följde hennes exempel. Monstret vred sig i plågor. Det föll samman på marken. Leyna såg sig omkring. Vart var Piellius?
Littrenno suckade. Han gav upp. Hans gärningar hade inte gjort Leyna glad. Han kunde förstå det. Men han var tvungen. Nu skulle svartalferna få visa vad de gick för. Han hick runt i den gamla trädgården i Molnstaden med svaralfernas kung. Han tog upp en liten flaska ur fickan.
"Vad är det för något", frågade kungen.
"Jag vet inte, jag stal det från Leyna." Sade Litrenno försiktigt.
"Hennes minnen!" Svartalfernas kung lät plötsligt upphetsad.
"Nej" svarade Litrenno, något värre.
Svartalfskungen suckade.
"Vad vet du om det?"
Till svar öppnade Litrenno flaskan och lät en droppe falla till marken.
"Backa!" sade han.
Svartalfskungen gjorde som han sade. Där droppen föll fanns nu ett djupt hål, med en radie om ungefär en meter. Från hålet spreds en rök som luktade starkt av svavel.
"Det var som..." Sade svartalfskungen förskräckt.
"Är vi överens?" frågade Litrenno.
"Ja" svarade svartalfskungen.
Mik och Flayarne hade landat på Golmardens ängar, ungefär där änglarnas första tältläger legat. De hade hittat ett tvåmannatält som var förhållandevis intakt. Där sov de nu på nätterna. Just nu satt de jämte elden utanför tältet och berättade om sina liv för varandra. Miks igoion smög runt lägret och höll utsikt efter potentionella fiender. När Mik hade berättat om Dengordalen för Flayarne började hon gråta. Hon bad Mik om ursäkt för hans goda vän Gurbarnd. Han lade armen om henne. Hon slutade gråta. Hennes ansikte vändes mot Mik. De såg varandra i ögonen. Sedan rörde deras läppar varandra.
Tachenopa var erövrat. Leyna hade avrättat lezardianernas kung genom att kasta honom från ett av träden. Lukten av blod låg fortfarande tung i luften. Lezardianerna fördes till fängelsehålorna, där de inkvarterades tillsammans med alverna. Sedan beordrade hon att staden skulle plundras på allt av värde, och sedan brännas. Efter många invändningar fick hon som hon ville. Nu skulle hon ta i tu med svartalferna.
Bellger vaknade på sjukhuset i det provisoriska lägret. Han såg sig omkring. Från sjukhussängen han låg i såg han ett stort antal skärmar. Flera apparater satt fastspända i armen. Några av dem hade sladdar kopplade till taket. I taket höngde påsar med olika vätskor. Var han död? Han dlog undan tanken. Sakta återvände minnet. Han hade sett en detalj hos kvinnan Mik förde med sig, och frågat honom varför han förrådit sina vänner. Sedan blev allt svart. Vad var det för detalj? Hur han än försökte kunde han inte minnas. Vem var kvinnan? Hon var otroligt lik Leyna, men det var svårt att minnas mer av henne. Varför? Han kunde inte ens komma på ett rimligt alternativ till varför han låg där han låg. Han tittade mot sin mage och såg ett ärr som löpte genom det tjocka, gröna skinnet. Vart var Mik?
Mik satt intill sin nyfunna kärlek Flayarne vid glöden, som sakta brann ut. Den fruktansvärda sanning han nyss fått höra sjönk sakta in. Om det var sant hade han gjort ett fruktansvärt misstag. Han kysste hennes mjuka läppar ännu en gång. Sedan smekte han hennes långa, nötbruna hår. Han älskade henne, och hon älskade honom.
Anders Svenson lyssnade på vad som sades i mikrofonen. Det var ett tydligt medelande. Snart skulle ett skepp komma och hämta kolonisatörerna. Då planeten de landat på hade en krigisk lokalbefolkning var de tvugna att förflyttas så snart som möjligt. Anders skulle sakna planeten, men vad kunde han göra. Han berättade för de andra kolonisatörerna. De flesta av dem blev mycket entusiastiska när de hörde detta, men några, insåg Anders, skulle sakna planeten. Han återvände till sin barack och kokade en kopp kaffe. När skulle skeppet anlända.
Leyna sökte bland de sårade och döda efter Piellius. Slutligen hittade hon honom under två stympade lezardianer. Han hade förlorat medvetandet, men i övrigt var han oskadd. Leyna satte sig på knä och greppade hans hand. Hon lät magin spridas genom honom och få honom att vakna. Piellius ögon öppnades, och han mötte Leynas ögon. Hon grät. Hon tog upp en dolk och högg honom i magen.
Piellius skrek till av smärtan. Sedan mindes han Leynas och Litrennos telepatiska samtal. Han hade lyckats fånga upp allt. Han försökte dra sig samtalet till minnes. Det var otroligt svårt. Sedan kom det till honom, som en insikt. Så hade det sett ut!
De två skepnaderna stirrade på varandra. Plötsligt tog den ena till orda. Man kunde inte se några ansiktsdrag. "Förrädare!" Sade den. "Hyra en Shar'dio för dina egna ruttna syften!"
"Ha, ondska är upp till betraktaren. Jag har snärjt honom. Han kommer aldrig loss. Jag kan få oändlig makt." Fnyste den andre.
"Han har börjat vackla. Snart kommer han åter att förstå sitt öde."
"Kärlek är en mäktig kraft. Han är bunden."
"Jag har gett upp, ni måste gå er egen väg. Aldrig mer att jag hjälper er."
Plötsligt blev Litrenno synlig.
"Gör så då, jag har gjort än värre brott."
Leyna blev synlig när hon yttrat orden.
"Vad?" Frågade Litrenno oroligt.
"Jag fördrev mina äldre syskon och mördade mina föräldrar." Sade Leyna med ett obehagligt leende på läpparna.
"Dina syskon kommer att återvända till makten!" Skrek Litrenno.
"Aldrig!" Skrek Leyna, "Som jag sa är Mik bunden till mig."
Den telepatiska förbindelsen bröts.
Piellius rös. Det började svartna för ögonen.
Min syster! Mik trodde inte Flayarne. Han var förälskad i sin syster! Flayarne hade berättat allt. Mik hade fått minnet raderat innan han blivit adopterad av en bondefamilj. Allt Leyna hade lämnat var minnet av att de var syskon, och att det var en stor hemlighet. Igoionolyckan var en lögn allt igenom. Flayarne hade fått vingarna avskurna och satts ut i skogen, utan mat eller vatten. Slutligen kom alvernas kung och drottning för att rädda henne. Leynas väv av lögner hade dock övertygat även henne. Hon var helt ovetande om vad hon hade gjort för att nå tronen.
Leyna såg på sin blodiga dolk. Vad hade hon gjort? Hon såg ned på Piellius döda kropp. Ansiktet var förvridet i en grimasch av hat. Ansiktet bleknade och ögonen förlorade sin glans. Ändå kände Leyna sig lycklig. Varför? Det hade hon ingen aning om. Hon letade runt bland skräpet på slagfältet och fann ett kort lezardianspjut. Hon stack det i Piellius sår. Sedan sprang hon tillbaka till lägret och berättade att en lezardian mördat Piellius.
Anders erkände att han skulle sakna Piellius. Löjtnanten hade visserligen varit en smula barsk, men utanför tjänst hade han varit väldigt trevlig. Han hade uppenbarligen betytt mycket för den till synes unga ängladrottningen. Uppenbarligen var hon helt förstörd och ville hämnas Piellius liv. Anders hade tänkt berätta för henne om skeppet och hans repositionering, och nu gjorde han det. Leyna såg ut att försjunka i tankar. Anders lämnade henne.
En man med kort svart hår vandrade genom de mörka korridorerna. Vakter stod i givakt intill dörrarna, vilka öppnades när han gick emot dem. Den mörka klädnaden klädde hans åldrade kropp, och han bar smycken av guld. Han hade höga kindben, och en tunn munn, en krokig näsa, och små, kisande, svarta ögon. Slutligen nådde mannen ett av de inre rummen i byggnaden. Han klev in och möttes av flera män klädda på ett liknande sätt. Mannen klev in i det spartanska rummet. Han mötte de andras blickar. Sedan satte han sig ned och lystrade till de andra. Giovanni Lambressio hade plötsligt avlidit i svåra kramper, mitt under sin ämbetsperiod som guide för en relativt primitiv värld. Nu skulle en av ilnatierna utses till guide för planeten. Mannen funderade en stund. Han hette inte Litrenno för intet. Han var född på Fahgjialn, och var redan i unga år en mästare på att skapa varelser ur tomma luften. Ilnati hade upptäckt honom i ett försök att erövra världen. Nu var han en av D'aeterni ilnati. Han ägde en enorm makt. Nu skulle han välja nästa ledare för en hel planet. De andra D'aeterni ilnati hade redan röstat. Han funderade en stund. Sedan röstade han på sig själv. Han skulle ändå inte influera valet. Röstresultatet visades. Alla röster hade gått till en enda kandidat. Litrenno. Litrenno mindes sitt tillträdande till ämbetet med stolthet.
Svartalfskungen fortsatte med att samla sina soldater. Änglarna var på väg, och med dem resten av världen. Förutom draköarna. Han ådrog sig att modiga soldater från de mörka öarna i väster marcherade för att genskjuta Leynas styrkor. Det skulle räcka för att krossa hennes arme. Kanske. Han mindes hur svårt det varit att ta kontroll över molnstaden. Men om han höll huvudet kallt skulle han segra. Det visste han mycket väl om.
Leyna planerade offensiven med Bellger och Br'kar. De var mycket oroade över sin vän Mik, men kom fram till att han gjort sig skyldig till förräderi mot Leyna genom att befria Flayarne. Planen låg i att belägra änglarnas molnstad genom att angripa hamnarna med stora grupper av igoionryttare. Därefter skulle flera av de plattdrakar som tagits som krigsbyte ta fotsoldater upp för att erövra nyckelpositioner i staden. Leyna, Br'kar och Bellger skulle leda offensiven mot stadens vattenreservoar. Efter det skulle de angripa palatsets västra port. Det var en felfri plan. Men Leyna var orolig. Innan Litrenno hade försvunnit hade han stulit en flaska av den alkemiska upptäckt änglarna gjort bara några dagar senare.
Anders Svenson hade bestämt sig. Han skulle lämna planeten innan belägringen började. Han skulle just gå till Leynas tält när han mötte en annan kolonisatör på väg dit. Det var en av de högst uppsatta generalerna i Mayflowers garde. Anders förklarade sitt beslut. Generalen, Gabriel, från Danmark föreslog att de skulle försvinna som katter, utan att informera sina allierade om sitt plötsliga försvinnande. Det hade varit svårt nog att förklara kaffe. En raket skulle vara omöjligt. Anders höll med och bestämde sig för att inte berätta för Leyna. Han hade ingen aning om konsekvenserna för sitt uppförande.
Efter natten gav sig Mik och Flayarne av mot änglarnas huvudstad, där svartalfskungen satt, på Miks igoion. De hade bestämt sig för att stödja svartalfskungen i striden mot Leyna. Därefter skulle de tillsammans konfrontera Leyna för att återta sin födslorätt. Flayarne var en duktig krigare, och Mik var vida berömd för sin skicklighet med klingan. När de hade återtagit sina respektive kronor skulle de gifta sig med varandra, och förena sina folk. De flöd över djungeln som utgjorde lezardianernas tidigare hem. Flayarne var inte van vid att rida på igoioner, men Mik hjälpte henne att hålla sig kvar på den hästliknande varelsen. Han visste att hon hade gjort det tidigare, för inte så länge sedan, men då hade hon trillat av igoinens rygg, och Mik var tvungen att hjälpa henne upp.
Belägringen hade börjat. Hamnarna var ockuperade. Nu skulle männens mod och skicklighet bevisas. Leyna steg ombord på sin plattdrake för att angripa vattenreservoaren. När Leynas plattdrake lyfte hörde hon ett högt ljud från lägret. Sedan såg hon en drake av metall som steg ned mot lägret. Hon såg att de flesta mayflower-kolonisatörerna klev ombord. Sedan lyfte den igen. Leyna fylldes av hat mot kolonisatörerna. Hon beordrade att hennes igoion skulle föras fram. Hon hoppade på den och tog med sig en liten, svart flaska.
Anders lastade in kolonisatörerna in rymdskeppet. De var tvugna att ge sig av snabbt då de visste att änglarna skulle straffa dem för deras förräderi. Plötsligt syntes en liten grupp igoioner med änglar på ryggen. De närmade sig skeppet fruktansvärt snabbt. Anders beordrade att man skulle skynda på kolonisatörerna. Detta fick genast motsatt effekt då kolonisatörerna struntade i all disciplin och ordning och trängdes för att undkomma änglarnas vrede. Igoionryttarna närmade sig för snabbt för att de skulle hinna lasta in alla kolonisatörer. Ryttaren i mitten kastade ett oidentifierbart föremål mot kolonisatörerna. Det landade mitt i den redan panikslagna folkmassan. Några sekunder gick, sedan hördes en våldsam explosion när flaskan exploderade. Anders kastades mot marken av stötvågen. Han kände hur något föll ned som ett tungt regn över honom, och hoppades innerligt att det var grus och jord. När han kände att det inte föll ned något mer över honom, ställde han sig upp och blickade ut över kaoset. Ett hål hade bildats i marken, och jämte det låg flera kolonisatörer döda. De kolonisatörer som fortfarande kunde gå rusade in i rymdskeppet. Anders svor tyst över att de hade lämnat änglarna i tysthet. Sedan såg han att en av de kolinisatörer han tagit för död rörde sig. Han tog pistolen från bältet och skyndade sig fram till den överlevande, som inte kunde vara mer än ett barn. Anders tog upp barnet och lade det över höger axel, och tog sig, så snabbt som möjligt, mot raketens ingång. När han var framme öade han försiktigt ned barnet. Igoionryttarna hade precis landat. Anders skrek åt piloterna att stänga dörren och lyfta. Piloten ifrågasatte beslutet. "Nu!" skrek Anders till honom. Sedan sprang han ut i skogen som omgav landningsplatsen, med gråten på väg upp. Han hade räddat kolonisatörerna, men det hade hindrat sin egen hemresa.
Mik och Flayarne såg Igoionerna på väg mot rymdskeppet. De skyndade sig för att förhindra igoionernas angrepp. När de nästan var framme såg de rymdskeppet lyfta. Änglarna på marken satte sig åter på sina igoioner och flög efter den sakta stigande stålcylindern. Mik och Flayarne följde deras exempel. Änglarna landade på den stora farkosten och började hugga mot den. Om de inte stoppades skulle rymdskeppet förstöras inom ett mycket kort tidsspann. Mik lät igoionen flyga nära cylindern, och tillsammans med Flayarne högg han ned två av änglarna. Sedan landade på cylinerns topp. Flayarne tog upp en bit bröd från packningen och kastade den mot en av änglarna. Det visade sig vara deras löjtnant. Han beordrade änglarna att angripa Mik och Flayarne i stället för att förstöra rymdskeppet. Mik och Flayarne stod rygg mot rygg och högg ned varsin angripare. Yttligare några tappade greppet och föll av rymdskeppet, mot rn säker död bland lågorna som drev skeppet uppåt. Slutligen var löjtnanten den enda som var kvar i livet. Han flög upp framför Mik. Flayarne vände sig om och måttade ett hugg mot löjtnanten. Han kastade sig åt sidan, och Flayarne föll framstupa och tappade svärdet. Mik greppade tag om Flayarnes fot och hindrade henne från att glida över kanten. Löjtnanten tog tillfället i akt och högg Mik över ryggen. Mik föll ihop i smärtor. När löjtnanten höjde svärdet för att göra slut på Mik fångades mik och Flayarne upp av varsin flygande drake. Sedan svimmade han.
Bellger stod i fronten för orkernas angrepp mot molnstaden. De hade dödat flera män på vägen mot slottet, och hade nyligen brytit upp portarna. Han beordrade soldaterna framåt, och sprang sedan mot linjen av krigare från draköarna. De såg rädda ut, som om de redan hade förlorat slaget. Bellger förstod dem. Han hade själv haft en liknande känsla som slav under de andra orkerna. Han kunde inte se dem i ögonen när han dödade dem. Men han visste att han var tvungen att döda dem. Det var bara en tidsfråga innan de skulle nå kungen.
Mik vaknade av ett dovt ljud. Han låg i en mjuk, vit säng. I sängen intill låg Flayarne, iklädd ett skinande vitt nattlinne. Hon sov fortfarande. Sedan såg han en man med kort, svart, gråsprängt hår en krokig näsa, höga kinder, en smal mun, och små svarta ögon, som satt på en utsmyckad stol vid väggen. Han var iklädd svart mantel och kappa. När han talade uppfattade Mik först inga ord, men han visste att han kände igen rösten. Snart kunde han också höra mannens ord. "...och det gläder mig verkligen. Men nu väntar er värd. Om du har möjlighet så vill jag att du väcker din syster, och förklarar för henne att det är bråttom. Mik gjorde som han blev tillsagd. De gick genom flera korridorer, tillsammans med sin guide. Korridorerna påminde honom om något, men precis som med guidens röst visste han inte vad det var. När de kom fram till sin värd förstod Mik var han var, närmare bestämt i änglarnas tronsal. Deras värd, svartalfskungen, satt på en stol intill tronen. "Välkommen" sade han till Mik. Sedan reste han sig upp och tog Mik i handen. Mik lade märke till att hans hand var fuktig av svett. Han kysste Flayarne på handryggen, innan han visade Mik mot tronen. Mik nickade och satte sig på tronen. Sedan tog deras tidigare guide till orda. "Mik och Flayarne, vill ni vänligen ursäkta mig, men vi måste diskutera det nuvarande läget. Leynas trupper belägrar i detta nu..." Ännu ett dovt ljud hördes, mycket högre än det förra, och hela salen skakade. Deras guide såg orolig ut. Fönstret över staden krossades. När han hörde ljudet av krossat glas mot golvet, blickade han mot hålen i fönstret, och såg ut över staden. En död igoion låg på tronsalens golv, och Mik gissade att det var den som hade krossat fönstret. En bit längre bort låg ryttaren, en ängel med strängt ansikte och tjock näsa. Mik kände igen honom som serganten som stridit mot honom på raketen. Deras guide tog på sig en mask, Litrennos mask. När han bar sin mask kände Mik och Leyna igen honom, och bugade därför inför hans makt. Litrenno slog till Mik med sin svärdskida, och beordrade honom och hans syster att ställa sig upp. "Vi är ju trots allt kollegor!" sade han, på ett sätt som gjorde Mik osäker på hurvida han drev med Mik eller var allvarlig. Mik reste sig och signalerade åt Flayarne att göra detsamma. De båda såg ut genom hålet där fönstret varit, över den enorma staden. Flera hus var raserade efter att draken, svartalferna och änglarna hade angripit. Bland de brinnande husen stod en armé bestående av de släkten änglarna trodde sig ha besegrat. De hängde med huvudet, som om de var ovilliga att attackera. Men de tvingades fram. Mik steg fram till fönstret och ropade till dem:"Vänner i denna värld. Ni tror att ni slåss för det rätta, men har ni sett vad ni egentligen gör med världen. Ni bränner, ni skövlar människors hem. Ni kan se svartalvskungen som ond. Men han har uträttat en sak, han har avsatt en kvinna som ljugit, mördat och bedragit sin väg till makten. Leyna, jag talar om dig. Leyna lyfte från folk massan. Hon såg direkt mot Mik. Sedan skrek hon ut, så högt att hennes röst sprack vid flera tillfällen:"Du är en förrädare mot min auktoritet som drottning, och du har svurit dig till mig. Två figurer klev fram från rummet bakom Mik. Den högra var Flayarne. När hon steg fram hördes några jublanden från alverna. Leynas soldater grep in och tog de som hyllade Flayerne från platsen. Alvdrottningen skrek ut:"Nej, Leyna du ska inte tro att du är vårt släktes ledare." Ett sus hördes när folkmassan förstod att Flayarne var en ängel. "Mik är vår rättmätige ledare!" "Bevisa det!!" Skrek Leyna. Den andre personen steg fram. Det var Litrenno. Han tog av sig sin mask och såg ut över vad han hade skapat. Han tänkte länge på vad han skulle säga. Alla hade sett hans makt och känt igen honom, visste att han skapat dem och hade all makt. Han avslutade tänkade med det mest eftertänkta han kunde säga: "Mik skulle aktivera kungastenen." Folkmassan nickade. Leyna såg skrämd ut. Mik, som inte kände till stenen, tittade på Litrenno. Litrenno tog upp en liten, röd, pulserande sten. Han lade den i Miks hand. Litrenno förkunnade:"Om kronan sätts på hans huvud är han kung. Mik stängde ögonen och andades in. Detta var för alla ett viktigt ögonblick. Mik andades ut. Han öppnade ögonen. Han tittade på alla omkring sig. Alla såg ut som om han inte hade kronan. Han kände sig på hjässan. Där fanns...där fanns...ingenting alls. Leyna skrattade triumferande. Mik suckade och släppte stenen. Folkmassen slutade lyssna. Kommandorna började ljuda. Mik släppte stenen på ramen. Den studsade och gled ned. En hand fångade upp den. Personen som handen tillhörde suckade. Sedan gled en ström av rött ljus upp längs vederbörandes hand, längs axeln längs halsen och upp på hjässan, där den formade en krona av rubin. Flayarne såg förvånad ut. Hon var drottningen. Ett ljus tycktes skina från henne. Alla såg mot den sanna ängladrottningen. Leyna kastade sig fram i förtivlan. Hon landade i tronrummet och försökte hugga ned Flayarne. Litrenno slog till henne med sin stav, så att hon föll ned från palatset och ned mot en säker död. "Älskade inte du allt du skapat?" utbrast Mik och Flayarne förvånat. "Hon var ett hot mot er alla, jag var tvungen" förklarade Litrenno tungt. Sedan klev han fram, tog Flayarnes hand och lyfte den mot himlen. "Er nya drottning, Flayarne!" Ropade han ut. Folkmassan hurrade för änglarnas rättmätiga drottning.
Slut